iNHALE
Trådstartare
Orkar inte gömma mig bakom ett anonymt nick...
Hur säger man till sin sambo att hans klädstil suger utan att låta som en elak kärring men ändå så att personen förstår att man menar allvar?
Min sambo är hur fin som helst på alla sätt och vis, men jag skäms för hans klädstil faktiskt... Och så skäms jag för att jag skäms för hans klädstil. Alla har ju rätt att bära vilka kläder de vill, faktiskt. Men jag skäms...
Vi är båda i 30-års åldern. Jag har inte världens bästa klädsmak, men om jag ska vara brutalt ärlig så kan jag iaf klä mig som en vuxen människa, om jag får säga det själv vilket jag då inte tycker att min sambo kan om jag ska vara ärlig. Jeans som hänger halvvägs till knäna så halva rumpan hänger ut, olika färger på strumporna, trucker-keps, trätofflor, någon sliten gammal företagst-shirt där det står typ "Olssons gräv och schakt" på ryggen (fiktivt namn) och så en gammal collagetröja över det som han haft sen han gick i gymnasiet för 10-15 år sen och som är för kort både i ärmarna och i midjan. Det är hans idé på kläder när vi ska åka iväg någonstans där tom han inser att varselbyxor och arbetsskor inte hör hemma.
Senast vi var hos banken för att förhandla om bolånet på huset hade han byxorna så långt ned att han nästan på satt med bara kallingarna direkt på stolen och jag fick säga till honom diskret att dra upp byxorna. Det är som att han inte ens känner att byxorna glidit ned till knäna...
Jag försöker uppmuntra honom att använda de klädesplagg han fått i present som jag tycker är okej. Han har flera plagg som hade kunnat se jättebra ut bara han faktiskt använde dem men det händer liksom aldrig. Försöker få honom att ha bälte i byxorna åtminstonde men det är spridda skurar med det. Försöker hjälpa honom att kombinera klädesplagg och tipsa om vad som passar ihop men det är så sällan han ber om hjälp med sånt. När han väl klätt på sig vill jag gärna inte komma där som en bitterf*tta och bara "ska du verkligen ha på dig det där?" eller "sådär kan du inte se ut..." även om jag tänker det inne i mitt huvud.
Han har noll intresse för kläder och noll intresse att spendera pengar på kläder så det är nästan omöjligt att få honom att förnya garderoben om man själv inte köper kläderna till honom. Knappt ens då går det...
Jag känner mig så urbota dum och elak när jag känner på detta sättet men jag har jättesvårt att styra det. Det har verkligen inte hänt något med hans klädstil sen han gick i gymnasiet och jag skäms som en hund när vi är ute och råkar träffa folk vi känner och han ser ut som Pelle, 16, som går fordonsprogrammet och kommer från Vollsjö...
Hur fan tacklar jag detta? Någonstans måste jag ju hitta acceptans i att han ska få ha den klädstil han vill och känner sig bekväm med utan att jag ska skämmas som en hund i hans sällskap.
Hur säger man till sin sambo att hans klädstil suger utan att låta som en elak kärring men ändå så att personen förstår att man menar allvar?
Min sambo är hur fin som helst på alla sätt och vis, men jag skäms för hans klädstil faktiskt... Och så skäms jag för att jag skäms för hans klädstil. Alla har ju rätt att bära vilka kläder de vill, faktiskt. Men jag skäms...
Vi är båda i 30-års åldern. Jag har inte världens bästa klädsmak, men om jag ska vara brutalt ärlig så kan jag iaf klä mig som en vuxen människa, om jag får säga det själv vilket jag då inte tycker att min sambo kan om jag ska vara ärlig. Jeans som hänger halvvägs till knäna så halva rumpan hänger ut, olika färger på strumporna, trucker-keps, trätofflor, någon sliten gammal företagst-shirt där det står typ "Olssons gräv och schakt" på ryggen (fiktivt namn) och så en gammal collagetröja över det som han haft sen han gick i gymnasiet för 10-15 år sen och som är för kort både i ärmarna och i midjan. Det är hans idé på kläder när vi ska åka iväg någonstans där tom han inser att varselbyxor och arbetsskor inte hör hemma.
Senast vi var hos banken för att förhandla om bolånet på huset hade han byxorna så långt ned att han nästan på satt med bara kallingarna direkt på stolen och jag fick säga till honom diskret att dra upp byxorna. Det är som att han inte ens känner att byxorna glidit ned till knäna...
Jag försöker uppmuntra honom att använda de klädesplagg han fått i present som jag tycker är okej. Han har flera plagg som hade kunnat se jättebra ut bara han faktiskt använde dem men det händer liksom aldrig. Försöker få honom att ha bälte i byxorna åtminstonde men det är spridda skurar med det. Försöker hjälpa honom att kombinera klädesplagg och tipsa om vad som passar ihop men det är så sällan han ber om hjälp med sånt. När han väl klätt på sig vill jag gärna inte komma där som en bitterf*tta och bara "ska du verkligen ha på dig det där?" eller "sådär kan du inte se ut..." även om jag tänker det inne i mitt huvud.
Han har noll intresse för kläder och noll intresse att spendera pengar på kläder så det är nästan omöjligt att få honom att förnya garderoben om man själv inte köper kläderna till honom. Knappt ens då går det...
Jag känner mig så urbota dum och elak när jag känner på detta sättet men jag har jättesvårt att styra det. Det har verkligen inte hänt något med hans klädstil sen han gick i gymnasiet och jag skäms som en hund när vi är ute och råkar träffa folk vi känner och han ser ut som Pelle, 16, som går fordonsprogrammet och kommer från Vollsjö...
Hur fan tacklar jag detta? Någonstans måste jag ju hitta acceptans i att han ska få ha den klädstil han vill och känner sig bekväm med utan att jag ska skämmas som en hund i hans sällskap.