Sambon vägrar skaffa hund

Status
Stängd för vidare inlägg.
@Lobelia

Jadu. Stör man sig så mycket på att ha hund nära sig så flyttar man helt enkelt inte ihop med någon som ska skaffa hund och svarar att man älskar hundar.

Jag älskar hundar men jag vill absolut inte bo med hund! Jag är uppvuxen med hund och vet precis hur det är att ha hund i familjen. Jag vill helt enkelt inte bo med hund igen. Och då tog mamma hand om hundarna till 100% utom de gånger jag frivilligt gick en runda med hunden. Men jag vill verkligen inte bo med hund igen. Jag är inte rädd. Jag vill bara slippa bo med hund. Jag går gärna promenader med hund. Hjälper gärna till att träna hund. Men vill ha mitt hem hundfritt.

Så man kan absolut älska hundar men inte vilja bo med dem
 
Jag älskar hundar men jag vill absolut inte bo med hund! Jag är uppvuxen med hund och vet precis hur det är att ha hund i familjen. Jag vill helt enkelt inte bo med hund igen. Och då tog mamma hand om hundarna till 100% utom de gånger jag frivilligt gick en runda med hunden. Men jag vill verkligen inte bo med hund igen. Jag är inte rädd. Jag vill bara slippa bo med hund. Jag går gärna promenader med hund. Hjälper gärna till att träna hund. Men vill ha mitt hem hundfritt.

Så man kan absolut älska hundar men inte vilja bo med dem
Men då får man anta att du inte heller kommer flytta ihop med någon som säger sig vilja ha hund i framtiden, som TS sambo gjort.
 
Givetvis är vad som stör olika för olika personer annars hade olika vanor och hobbies aldrig varit ett problem. Problemet och fördelen med levande djur är att de är familjemedlemmar man behöver förhålla sig till, som man förmodligen får någon form av känslor till, varelser att respekterar och när det riktigt krisar hjälpa till med. Varelser som har sin egen vilja och ibland inte beter sig som önskat och väntat och inte är accepterade fullt ut i samhället utan portförbjudna på många ställen. Som familj måste alla vara beredda att navigera runt det för att fungera som en familj.


De går inte att låsa in hunden en skrubb eller dra ur strömsladden för att den som har huvudansvaret varit med om en bilolycka (eller någon av de tråkigheter som kan drabba en människa under hundens livstid), kommer hem långt efter planerat eller om hunden skäller när matte är och handlar och behöver tystas/lugnas. Den kan behöva vård som oavsett vad man bestämt tär på familjens ekonomi, det kan påverka sambon direkt och indirekt, det går inte att stänga av och spara ihop pengarna so med datorn. Vi kan inte heller utgå från att @ChillyQ s sambo är ett monster som vägrar ge ett handtag med hunden när det är Kris, inte för hundens skull utanför att han älskar Chilly, och då är det oftast tid eller pengar som behövs.

Det skrev jag ju precis, det är svaret på din fråga som du citerar. Men här kommer det en gång till:
Men du skrev ju stör ovan.

Jag älskar hundar men jag vill absolut inte bo med hund! Jag är uppvuxen med hund och vet precis hur det är att ha hund i familjen. Jag vill helt enkelt inte bo med hund igen. Och då tog mamma hand om hundarna till 100% utom de gånger jag frivilligt gick en runda med hunden. Men jag vill verkligen inte bo med hund igen. Jag är inte rädd. Jag vill bara slippa bo med hund. Jag går gärna promenader med hund. Hjälper gärna till att träna hund. Men vill ha mitt hem hundfritt.

Så man kan absolut älska hundar men inte vilja bo med dem

Men flytta inte ihop med någon som tänker skaffa hund då?
 
Men du skrev ju stör ovan.
Att något stör som jag skrev är inte det samma som att man går om kring och stör sig på en massa saker, och jag skrev om hobbies i allmänhet och inte hundar i den meningen. Väl kämpat ändå att ha hittat ordet i ett tidigsre inlägg. Det var inget jag mindes att jag skrivit, mest för att jag inte använt det i betydelsen att störa sig på (massa, saker) som du påstod, ja inte ens om hundar specifikt.

Var vill du komma egentligen?
 
Senast ändrad:
Men flytta inte ihop med någon som tänker skaffa hund då?
Men då får man anta att du inte heller kommer flytta ihop med någon som säger sig vilja ha hund i framtiden, som TS sambo gjort.
Fast det var ju svar på frågor kring att en hund inte stör och att det inte är speciellt mkt jobb om man ändå har barn.
Flera har ju flera gånger i tråden skrivit just det och då har några av oss svarat att det beror på vem man är och vilket liv man lever.
Så svar på er fråga.
 
Men @Enya du kan ju inte påstå att en hund låser en mer än barn? Och enligt ts är det ju inte ens ett problem då hon nästan aldrig åker bort.
Om en hund låser en mer en barn beror på situationen och personen och det subjektivt. Det inget någon annan kan bestämma att man får eller inte får tycka. Tycker man att hund låser mer än barn gör så gör man det, och det lär inte vara ovanligt.

Det var länge sedan diskusdionen övergick från att handla specifikt om TS och blev mer generell.
 
Att något stör som jag skrev är inte det samma som att man går om kring och stör sig på en massa saker, och jag skrev om hobbies i allmänhet och inte hundar i den meningen. Väl kämpat ändå att ha hittat ordet i ett tidigsre inlägg. Det var inget jag mindes att jag skrivit, mest för att jag inte använt det i betydelsen att störa sig på (massa, saker) som du påstod, ja inte ens om hundar specifikt.

Var vill du komma egentligen?

Alltså, det var ju det inlägget jag svarade på. Sen frågade du vart du skrivit stör och då citerade jag.

Vet ärligt knappt vad du pratar om. Antingen så stör ju något eller så gör det det inte. Du själv använde ordet.

Tror vi släpper det ärligt talat. Vi tänker nog helt enkelt väldigt olika om hur man kommunicerar med människor. För det är där jag ser grundproblemet här.
 
Jag älskar hundar men jag vill absolut inte bo med hund! Jag är uppvuxen med hund och vet precis hur det är att ha hund i familjen. Jag vill helt enkelt inte bo med hund igen. Och då tog mamma hand om hundarna till 100% utom de gånger jag frivilligt gick en runda med hunden. Men jag vill verkligen inte bo med hund igen. Jag är inte rädd. Jag vill bara slippa bo med hund. Jag går gärna promenader med hund. Hjälper gärna till att träna hund. Men vill ha mitt hem hundfritt.

Så man kan absolut älska hundar men inte vilja bo med dem
Med så starka känslor kring en sådan sak så gör man ju klart innan man ens inleder ett förhållande att hund aldrig kommer att bli aktuellt. När jag träffade min man så frågade jag honom direkt om han var allergisk mot hundar, för hade han varit det eller uttryckt att han inte gillar hundar, så hade det aldrig blivit någon dejt.
 
Med så starka känslor kring en sådan sak så gör man ju klart innan man ens inleder ett förhållande att hund aldrig kommer att bli aktuellt. När jag träffade min man så frågade jag honom direkt om han var allergisk mot hundar, för hade han varit det eller uttryckt att han inte gillar hundar, så hade det aldrig blivit någon dejt.

Fast det ligger ju på den som vill ha hund att göra det inte på den som inte vill det. Dessutom har man rätt att ändra sig. Sambon kanske var ok med det innan men kan av nån anledning ha ändrat sig. Kanske litar han inte på att TS kommer ta 100% ansvar eller så har han bara ändrat åsikt om att ha hund.
 
Att leva i ett förhållande där en part förbjuder den andra att t ex skaffa en högt efterlängtad hund, utan andra anledningar än att man inte vill, riskerar att leda till bitterhet hos den part som blir nekad. Det kan mycket väl bli slutet av förhållandet i alla fall, eftersom bitterheten kommer att förgifta förhållandet.
Nu är vi alla olika och fungerar på olika sätt, men är man som sambos så otroligt olika så kanske förhållandet inte är fungerande, om inte en part hela tiden viker sig. Jag har lätt att anpassa mig och kompromissar med mycket, eftersom jag älskar min man, men om han skulle börja förbjuda mig att göra saker bara på ren princip, så skulle vi inte fungera ihop. Samma sak åt andra hållet, om jag skulle börja förbjuda honom att hålla på med sina intressen bara för att det inte intresserade mig, så skulle vi definitivt få problem.
Jag är helt ointresserad av att skruva med maskiner, men självklart är det ok för mig att min man har en stor traktor ute på gården som han hållit på med till och från i flera år eller att han skaffar sig en till åkgräsklippare som ska fixas upp. Jag gläds dock åt hans entusiasm över sina framsteg i att laga saker eller i alla fall försöka laga saker och som han detaljerat berättar för mig exakt hur det fungerar, vad han gjort och vad utfallet blev – trots att jag inte förstår någonting och egentligen inte är speciellt intresserad. Tänk om jag hade sagt att du får inte ha den där stora traktorn ute på gården, eftersom den är ful (det är den, men vad spelar det för roll?) och ändå inte fungerar. Hur kul är det att leva med någon som förbjuder sin partner att hålla på med ett intresse bara för att denne inte delar intresset? För min del behöver man inte dela intressen för att leva och vara lyckliga ihop, men man måste kunna glädjas åt varandra och respektera varandra – åt båda håll. Det räcker inte med att en part hela tiden måste vika sig, för att livet tillsammans med varandra ska bli "lyckligt" och fungerande.
 
Att leva i ett förhållande där en part förbjuder den andra att t ex skaffa en högt efterlängtad hund, utan andra anledningar än att man inte vill, riskerar att leda till bitterhet hos den part som blir nekad. Det kan mycket väl bli slutet av förhållandet i alla fall, eftersom bitterheten kommer att förgifta förhållandet.
Nu är vi alla olika och fungerar på olika sätt, men är man som sambos så otroligt olika så kanske förhållandet inte är fungerande, om inte en part hela tiden viker sig. Jag har lätt att anpassa mig och kompromissar med mycket, eftersom jag älskar min man, men om han skulle börja förbjuda mig att göra saker bara på ren princip, så skulle vi inte fungera ihop. Samma sak åt andra hållet, om jag skulle börja förbjuda honom att hålla på med sina intressen bara för att det inte intresserade mig, så skulle vi definitivt få problem.
Jag är helt ointresserad av att skruva med maskiner, men självklart är det ok för mig att min man har en stor traktor ute på gården som han hållit på med till och från i flera år eller att han skaffar sig en till åkgräsklippare som ska fixas upp. Jag gläds dock åt hans entusiasm över sina framsteg i att laga saker eller i alla fall försöka laga saker och som han detaljerat berättar för mig exakt hur det fungerar, vad han gjort och vad utfallet blev – trots att jag inte förstår någonting och egentligen inte är speciellt intresserad. Tänk om jag hade sagt att du får inte ha den där stora traktorn ute på gården, eftersom den är ful (det är den, men vad spelar det för roll?) och ändå inte fungerar. Hur kul är det att leva med någon som förbjuder sin partner att hålla på med ett intresse bara för att denne inte delar intresset? För min del behöver man inte dela intressen för att leva och vara lyckliga ihop, men man måste kunna glädjas åt varandra och respektera varandra – åt båda håll. Det räcker inte med att en part hela tiden måste vika sig, för att livet tillsammans med varandra ska bli "lyckligt" och fungerande.

Är på det ren princip bara för att han inte vill ha hund? Att känna att man inte vill leva med hund är inte bara av princip. Det är faktiskt en helt giltig känsla att ha. Sen kanske det inte är kompatibelt med TS (eller med dig). Men i så fall får ju TS och sambo komma fram till en lösning. Som jag ser det finns det inte så många olika alternativ:
-Fortsätta bo ihop utan hund
-Fortsätta bo ihop och skaffa hund
-Flytta isär och var och en får skaffa hund eller låta bli

Ingens känslor kring hundinköpet är mer eller mindre giltiga än den andras.
 
Tror vi släpper det ärligt talat. Vi tänker nog helt enkelt väldigt olika om hur man kommunicerar med människor. För det är där jag ser grundproblemet här.
Ja vi tänker nog olika, som jag ser det är att du leker med mina och andras ord, till den grad att jag inte känner igen de påstådda, det är inte riktigt så jag kommunicerar med människor. Sen tror jag inte egentligen du är så medveten om det.

Jag vill också passa på att be om ursäkt för att jag drivit med dig en del, jag ville se om jag kunde få fram hur absurt det blir i bland när du, som jag uppfattar det ,passionerat försvarar och promotar hundlivet att du inte riktigt reflekterar över vad andra verkligen menar. Jag vet att du älskar hundar, men alla gör inte det och det är värt precis lika mycket respekt.
 
Med så starka känslor kring en sådan sak så gör man ju klart innan man ens inleder ett förhållande att hund aldrig kommer att bli aktuellt. När jag träffade min man så frågade jag honom direkt om han var allergisk mot hundar, för hade han varit det eller uttryckt att han inte gillar hundar, så hade det aldrig blivit någon dejt.
Det kan ju ändras på vägen också.
Då blir det svårt att säga till i förväg.
 
Ja vi tänker nog olika, som jag ser det är att du leker med mina och andras ord, till den grad att jag inte känner igen de påstådda, det är inte riktigt så jag kommunicerar med människor. Sen tror jag inte egentligen du är så medveten om det.

Jag vill också passa på att be om ursäkt för att jag drivit med dig en del, jag ville se om jag kunde få fram hur absurt det blir i bland när du, som jag uppfattar det ,passionerat försvarar och promotar hundlivet att du inte riktigt reflekterar över vad andra verkligen menar. Jag vet att du älskar hundar, men alla gör inte det och det är värt precis lika mycket respekt.

Jag har ju citerat...?

Ja det låter ju otrevligt. Jag hade tyckt exakt samma sak om det handlat om att ts ville skaffa spindel som sambon varit medveten om. Jag är riktigt rädd för spindlar.

Som en lite rolig anekdot så träffade jag en som ville skaffa just spindel. När han sa det så påpekade jag att jag är riktigt rädd för spindlar MEN om det är viktigt för dig så går det att lösa ändå på något vis. Jag tog alltså upp mitt problem med spindlar när han pratade om intresset för det.

Men men 🤷‍♀️
 
Vad diskuterar vi ens vid det här laget?

Vi har kommit fram till följande:
* TS bör prata med sin sambo och försöka ha en öppen konversation där varje part ska respekteras och få vara hörda.
* Hur TS sambo sen resonerar och är villig att kompromissa kan vi onöjligen veta på förhand.
* Går han med på att pröva med en hund så kan TS börja med att vara hundvakt.
* Går det bra så kan TS sedan skaffa valp/vuxen omplacering av en ras de båda kommit fram till.
* Går TS sambo inte med på att ha hund överhuvudtaget, någonsin, så har TS tre val: bli särbo, göra slut eller inte ha hund.

Vad mer finns det att diskutera?
Mest off topic tjaffs tydligen.

Men TS
Jag tänker tillbaka på vad du beskrev i början av tråden när du tagit upp det här med hund, hur sambo sköt ifrån sig det hela och sa något i stil med "Jamen bestäm det då". Känner sambo att han har blivit överkörd på något annat plan i hemmet och tar hundsituationen som ett sätt att få bestämma något? Har han varit sur över någon typ, vild spekulation, renovering eller något där han känner att han inte haft tillräckligt att säga till om?

Är det en ingång du kan nosa på? Att han har något han vill få ge mer input i?
Du behöver förstås inte svara för att måna om ditt privatliv men det var en tanke bara.
 
Jag har ju citerat...?
Jepp citat typ där jag skriver som ett exempel att att hundägare ibland under de kanske 10 år hunden lever kan råka ut för en olycka och bli inlagda på sjukhus (utan tidsangivelse) eller liknade och du raljerar om hur jag överdriver för ingen i din familj haft långa sjukhusvistelser.

"Lång" är helt ditt påfund inget som jag skrivit.
 
Jepp citat typ att jag menar att jag menar att hundägare ibland under de kanske 10 år hunden lever kan råka ut för en olycka och bli inlagda på sjukhus (utan tidsangivelse) eller liknade och du raljerar om hur jag överdriver för ingen i din familj haft långa sjukhusvistelser.

Jag raljerar inte. Men jag tycker inte heller det är rimligt att undvika att skaffa hund för att man kanske hamnar på sjukhus någon gång. Det går att fixa ett kontaktnät som skulle kunna hoppa in och hjälpa till. Folk man lär känna på Brukshundklubben, folk i ens vänkrets eller släkt. Hundpensionat finns också. Jag tycker helt enkelt inte att det låter som ett roligt sätt att leva att undvika en sån vanlig sak som hund för en sån sak som att man kanske någon gång skulle kunna hamna på sjukhus. För isåfall kan ingen ha djur.
 
Jag raljerar inte. Men jag tycker inte heller det är rimligt att undvika att skaffa hund för att man kanske hamnar på sjukhus någon gång. Det går att fixa ett kontaktnät som skulle kunna hoppa in och hjälpa till. Folk man lär känna på Brukshundklubben, folk i ens vänkrets eller släkt. Hundpensionat finns också. Jag tycker helt enkelt inte att det låter som ett roligt sätt att leva att undvika en sån vanlig sak som hund för en sån sak som att man kanske någon gång skulle kunna hamna på sjukhus. För isåfall kan ingen ha djur.
Jag känner flera ensamstående människor med både en och flera hundar och har även bott ensam som singel med flera hundar jag med och jag håller med dig är olyckan framme så löser man det.
Jag låg faktiskt själv på sjukhus nästan två veckor när jag bodde ensam med hundar.
En vän hämtade ut hundarna hos mig och körde till min familj där dom fick vara det var liksom inga problem.
Det jag kan tänka mig är svårt är om man är helt ensam utan vänner och familj men hur många är det? Så vanligt är det ju inte? Men då går det säkert genom att ringa ett hundpensionat om de extra tjänsten att hämta nyckel och hund/ar och ta hand om dom.
Många hundpensionat är ju inte omöjliga så
 
Jag raljerar inte. Men jag tycker inte heller det är rimligt att undvika att skaffa hund för att man kanske hamnar på sjukhus någon gång. Det går att fixa ett kontaktnät som skulle kunna hoppa in och hjälpa till. Folk man lär känna på Brukshundklubben, folk i ens vänkrets eller släkt. Hundpensionat finns också. Jag tycker helt enkelt inte att det låter som ett roligt sätt att leva att undvika en sån vanlig sak som hund för en sån sak som att man kanske någon gång skulle kunna hamna på sjukhus. För isåfall kan ingen ha djur.

Och nu gör du det igen hittar på något du anser jag skrivit och förklar hur fel jag har. Jag har aldrig skrivit att man ska undvika att köpa hund för att man kan hamna på sjukhus. Sammanhanget var att i en familj påverkas alla av att ha hund, att exempelvs ta hand om den när man själv inte kan helt oplanerat.
 
Jag känner flera ensamstående människor med både en och flera hundar och har även bott ensam som singel med flera hundar jag med och jag håller med dig är olyckan framme så löser man det.
Jag låg faktiskt själv på sjukhus nästan två veckor när jag bodde ensam med hundar.
En vän hämtade ut hundarna hos mig och körde till min familj där dom fick vara det var liksom inga problem.
Det jag kan tänka mig är svårt är om man är helt ensam utan vänner och familj men hur många är det? Så vanligt är det ju inte? Men då går det säkert genom att ringa ett hundpensionat om de extra tjänsten att hämta nyckel och hund/ar och ta hand om dom.
Många hundpensionat är ju inte omöjliga så

Precis. Jag bor själv. Har både brukshund, sällskapshund, Katt och häst. Och visst finns det folk som kan hoppa in om något skulle hända. Det är liksom inte hela världen, sånt löser sig.

I värsta fall om man är helt själv så får väl polisen bryta upp dörren och lämna djuren någonstans. Men så är det ju inte i detta fallet.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ Konstig rubrik, men det är en fråga som gnagt i mig sedan en tid tillbaka. Hur ska en bära sig åt för att ge upp något som en inte själv...
5 6 7
Svar
120
· Visningar
19 684
Senast: sorbifolia
·
Övr. Hund Alla drabbas vi ju då och då av perider då man inte har så mkt ork eller inspiration till saker. Jag är just nu i en sådan. Det hade...
2
Svar
26
· Visningar
2 757
Senast: Fan of Bill
·
Övr. Hund "HUR KUNDE DU?" När jag var valp underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta. Du kallade mig ditt barn, och trots...
Svar
18
· Visningar
1 531
Senast: Zizzy
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp