Samarbeta med olika energinivå

[Nahar]

Har börjat på ett nytt jobb/projekt tillsammans med några människor jag känt sen innan men aldrig samarbetat med tidigare. Detta har snabbt lett till frustration från min sida, och det är inte första gången det händer, så jag skulle uppskatta lite råd på hur andra tänker kring detta.

Det tog mig väldigt lång tid att inse att alla människor inte brinner för det de gör på samma sätt som jag. Var nog över 20 när det verkligen sjönk in, när en kompis röt åt mig att hon "jobbar inte med det här för att det är något jävla kall!". Själv är jag en sån person som när jag bestämt mig för att göra något helt hänger mig åt det, bara för att jag som är sådan. Entusiastisk, driven, ja, kalla det vad ni vill; jag får saker gjorda. I skolan kunde jag göra hela grupparbetet på en helg och resten av gruppen hann inte ens försöka, jag var ganska omedveten om att detta kunde uppfattas som att jag gjorde något fel eller var jobbig. Från gymnasiet blev jag mer lyhörd och hade kanske turen att ha bra klasskamrater och lärare som ofta var lika entusiastiska som jag, men inte bara i skola och jobb har min personlighet blivit ett problem, utan även när jag t.ex. bott ihop med andra, då jag lätt blir den som fixar allt eller blir sur och tvär för att den andra i bostaden/arbetsuppdraget/whatever inte är lika på som jag. Jag blir fruktansvärt otålig helt enkelt, vill vidare och göra mer, bättre, snabbare.

Som sagt, jag har ändå blivit mer lyhörd, och jag försöker ha förståelse för personer som blir sjuka eller har annat som kommer i vägen. Samtidigt är det forfarande något som skaver. När jag blir sjuk blir jag inte bara tyst och drar mig undan, jag är fortfarande den som bestämmer hur vi ska planera, hur ansvar ska fördelas, och så vidare. Nu har en av de jag ska leda nya projektet med sagt att hon "har haft migrän några dagar så jag vet inte hur det blir imorgon", och när jag frågade om vi kan sätta oss ner och diskutera fram hur vi faktiskt ska genomföra vårt uppdrag fick jag svaret "visst". Jag menar, jag förstår att hon är sjuk just nu och att jag kanske är orimlig, men mitt svar hade varit "absolut, passar dag y, tid x?" oavsett hur sjuk jag var, eller åtminstone "absolut, så fort jag är frisk igen sätter vi oss ner!". Denna situation är alltså ett litet exempel, men om vi drar det vidare så blir det ofta så att jag är den som i slutändan bestämmer allt, gör hälften, och sen suckar för det hade ändå blivit bättre och snabbare om jag gjort det själv.

Men jag vill kunna samarbeta. Jag vet att jag inte är expert på allt, och jag värdesätter faktiskt mina kolleger och deras olika perspektiv. Mycket mer än vad jag känner framgår i själva arbetsrelationen egentligen. Jag försöker att vara uppmuntrande och peppande, men nånstans går där en gräns mellan uppmuntran och ansvarstagande som jag blir frustrerad på. Finns det något sätt jag kan hantera det här utan att bli bossig och domderande? Hur kan jag lyfta mina kolleger så att alla deras bra sidor får komma fram? Finns det något sätt som jag kan nå ut med min egen entusiasm utan att hela tiden bli besviken på att mina medarbetare inte vill lika mycket som jag?

Uppskattar om diskussionen kan hållas öppen och nyfiken. Jag kanske är en sån alla avskyr att jobba med, men jag försöker verkligen.

 

[karamelldrottningen]

Kanske jobba mer självständigt? Så att det inte blir lika många projektarbeten. Prata med din chef om situationen och hur du känner.

 

[Sleepy]

Alla passar inte att jobba tillsammans. De tycker du är jobbig, du tycker de är jobbiga. Jobbar du ihop med någon som är likadan som du själv kommer ni att flyga fram och det bara rasslar till så är det klart. Och bra blev det.

Det enda du kan påverka är ju dig själv. Så om du nu absolut måste samarbeta med de som inte är som du, så se till att fördela arbetet tillsammans, gör din bit och invänta de andra. Peppa inte; det upplevs också jobbigt.

 

[Nahar]

Kanske jobba mer självständigt? Så att det inte blir lika många projektarbeten. Prata med din chef om situationen och hur du känner.

Fast jag vill verkligen kunna jobba med andra. Jag har min expertis och de har sina, vi har olika perspektiv som verkligen kan lyfta projekten som helhet och så vidare. När vi väl är inne i själva arbetet tillsammans fungerar det oftast bra, diskussionerna ger massor och vi bygger på varandras kunskaper. Det är allt runt om som jag har svårt att hantera.

Alla passar inte att jobba tillsammans. De tycker du är jobbig, du tycker de är jobbiga. Jobbar du ihop med någon som är likadan som du själv kommer ni att flyga fram och det bara rasslar till så är det klart. Och bra blev det.

Det enda du kan påverka är ju dig själv. Så om du nu absolut måste samarbeta med de som inte är som du, så se till att fördela arbetet tillsammans, gör din bit och invänta de andra. Peppa inte; det upplevs också jobbigt.

Jo, jag har haft turen att jobba med hela två sådana personer i hela mitt liv, och visst är det underbart! Tyvärr kan jag ju inte välja bara efter personlighet, utan måste paras ihop med de som har rätt kompetens.

Jättebra tips med att inte peppa, och att invänta de andra. Ska verkligen ta till mig!



KL

Tror en svårighet är att det är sällan vi har direkt tydliga mål. Väldigt mycket i början är att vi ska bestämma tillsammans vad vi vill nå fram till och hur, och där blir det problem. Till saken hör kanske att jag är allt annat än konflikträdd och gärna vrider och vänder på problemen mycket. Försöker jobba på att bli snällare i den biten också, men så blir det lätt bara tystnad istället och att inga problem löses.

 

[parellikusken]

Jag pluggade med en nära vän som är motsatsen till mig. Han är introvert och eftertänksam, tänker innan han pratar och gör saker och har lång tid på sig att fatta beslut. Sån är inte jag.
I början blev jag stressad över hans långsamhet, men uppskattade ändå honom. Efter ett tag lärde jag mig se hur hans sätt att var på tillförde mycket när vi jobbade tillsammans. Han gjorde att jag blev bättre på att se att vi har olika styrkor och hur vi kan utnyttja det.
Jag hade lätt kunnat köra över honom och fatta beslut själv, det hade säkert fungerat, men inte blivit lika bra och jag hade missat detta guldkorn till vän.

Nu är han på andra sidan jorden, men hoppas att han kommer tillbaka då jag vill fortsätta jobba med honom trots att vi har helt olika personligheter.

 

[athena_arabians]

Har börjat på ett nytt jobb/projekt tillsammans med några människor jag känt sen innan men aldrig samarbetat med tidigare. Detta har snabbt lett till frustration från min sida, och det är inte första gången det händer, så jag skulle uppskatta lite råd på hur andra tänker kring detta.

Det tog mig väldigt lång tid att inse att alla människor inte brinner för det de gör på samma sätt som jag. Var nog över 20 när det verkligen sjönk in, när en kompis röt åt mig att hon "jobbar inte med det här för att det är något jävla kall!". Själv är jag en sån person som när jag bestämt mig för att göra något helt hänger mig åt det, bara för att jag som är sådan. Entusiastisk, driven, ja, kalla det vad ni vill; jag får saker gjorda. I skolan kunde jag göra hela grupparbetet på en helg och resten av gruppen hann inte ens försöka, jag var ganska omedveten om att detta kunde uppfattas som att jag gjorde något fel eller var jobbig. Från gymnasiet blev jag mer lyhörd och hade kanske turen att ha bra klasskamrater och lärare som ofta var lika entusiastiska som jag, men inte bara i skola och jobb har min personlighet blivit ett problem, utan även när jag t.ex. bott ihop med andra, då jag lätt blir den som fixar allt eller blir sur och tvär för att den andra i bostaden/arbetsuppdraget/whatever inte är lika på som jag. Jag blir fruktansvärt otålig helt enkelt, vill vidare och göra mer, bättre, snabbare.

Som sagt, jag har ändå blivit mer lyhörd, och jag försöker ha förståelse för personer som blir sjuka eller har annat som kommer i vägen. Samtidigt är det forfarande något som skaver. När jag blir sjuk blir jag inte bara tyst och drar mig undan, jag är fortfarande den som bestämmer hur vi ska planera, hur ansvar ska fördelas, och så vidare. Nu har en av de jag ska leda nya projektet med sagt att hon "har haft migrän några dagar så jag vet inte hur det blir imorgon", och när jag frågade om vi kan sätta oss ner och diskutera fram hur vi faktiskt ska genomföra vårt uppdrag fick jag svaret "visst". Jag menar, jag förstår att hon är sjuk just nu och att jag kanske är orimlig, men mitt svar hade varit "absolut, passar dag y, tid x?" oavsett hur sjuk jag var, eller åtminstone "absolut, så fort jag är frisk igen sätter vi oss ner!". Denna situation är alltså ett litet exempel, men om vi drar det vidare så blir det ofta så att jag är den som i slutändan bestämmer allt, gör hälften, och sen suckar för det hade ändå blivit bättre och snabbare om jag gjort det själv.

Men jag vill kunna samarbeta. Jag vet att jag inte är expert på allt, och jag värdesätter faktiskt mina kolleger och deras olika perspektiv. Mycket mer än vad jag känner framgår i själva arbetsrelationen egentligen. Jag försöker att vara uppmuntrande och peppande, men nånstans går där en gräns mellan uppmuntran och ansvarstagande som jag blir frustrerad på. Finns det något sätt jag kan hantera det här utan att bli bossig och domderande? Hur kan jag lyfta mina kolleger så att alla deras bra sidor får komma fram? Finns det något sätt som jag kan nå ut med min egen entusiasm utan att hela tiden bli besviken på att mina medarbetare inte vill lika mycket som jag?

Uppskattar om diskussionen kan hållas öppen och nyfiken. Jag kanske är en sån alla avskyr att jobba med, men jag försöker verkligen.

Helt ärligt, hade jag haft ett allvarligare pågående skov av Crohns hade jag blivit vansinnig om du ansett att vi skulle diskutera projektet ändå. Är jag så dålig orkar jag bara ta hand om mig själv (och då är jag ändå en som brinner för mitt jobb men inget jobb är värt att paja sin hälsa för).

Sedan har jag absolut lite drag av dig att jag blir vansinnig när det inte händer något. Det har jag jobbat mycket med, eftersom jag ofta har en arbetsledande funktion så kan jag inte tappa humöret. Jag vägrar vara så oprofessionell. Peka med hela handen kan jag dock göra och jag ställer höga krav på våra entreprenörer... jag går också under kärnhäxan och det är inte bara ett skämt. Jag är stenhård (haha) vad gäller ordning och reda i kärnlådorna och på borrplatsen.

Senaste borrprogrammet blev jag först påtvingad en assistent... yngre geolog och garanterat smartare och duktigare än mig. Men det hände inte ett skit, jag höll på att bli GALEN! Över juluppehållet fick hen ett nytt jobb och jag grät inte

Nästa assistent valde jag. Outbildad (knappt gymnasium) och med en lätt spännande livsstil (halvkriminell pundare - hans egna ord). Det är den näst bästa assistenten jag haft. Han är smart och lyssnade på vad jag sa och hade eget driv. Vi jobbade klockrent tillsammans och fick massor gjort.

Det jag vill säga är att utbildning/titel inte alltid är det viktigaste utan personkemi. Jag hade liknande kemi med några under studietiden också och allt gick så lätt då.

Men kan man inte välja personer själv får man helt enkelt lov att lägga band på sig. Jag tror att jag nog inte är helt populär att jobba med i alla läger.

 

[Sleepy]

För att undvika att det upplevs som en konflikt får du träna på att linda in ditt budskap lite. Det går att ifrågasätta utan att den andre upplever att du blir för tuff. Du har ju förmåga att uttrycka dig; använd det.

 

[Enya]

Jag tror det helt enkelt är du som får lägga band på dig och ge dig lite till tåls och vänta in de andra. Är det inte så att de är oansvarigt slarviga eller långsamma så tror jag bekymret mer ligger hos dig, något du får arbeta med.

Det är bra att ha höga krav, men också bra i att kunna låta andra få ha sin väg och sitt sätt att nå dit.

 

[Gry]

Jag är lika som du. Jag har bara gett upp och gör min grej och har överseende med andra. Och gör mitt bästa för att hamna i situationer där jag kan vara så självständig som möjligt. Jag har försökt jobba med (mest mot) mig själv i massor av år, men inser mer och mer att dessa personliga egenskaper passar utmärkt i vissa sammanhang och svindåligt i andra och att det är upp till mig att byta sammanhang.

 

[EmmaBovary]

Har börjat på ett nytt jobb/projekt tillsammans med några människor jag känt sen innan men aldrig samarbetat med tidigare. Detta har snabbt lett till frustration från min sida, och det är inte första gången det händer, så jag skulle uppskatta lite råd på hur andra tänker kring detta.

Det tog mig väldigt lång tid att inse att alla människor inte brinner för det de gör på samma sätt som jag. Var nog över 20 när det verkligen sjönk in, när en kompis röt åt mig att hon "jobbar inte med det här för att det är något jävla kall!". Själv är jag en sån person som när jag bestämt mig för att göra något helt hänger mig åt det, bara för att jag som är sådan. Entusiastisk, driven, ja, kalla det vad ni vill; jag får saker gjorda. I skolan kunde jag göra hela grupparbetet på en helg och resten av gruppen hann inte ens försöka, jag var ganska omedveten om att detta kunde uppfattas som att jag gjorde något fel eller var jobbig. Från gymnasiet blev jag mer lyhörd och hade kanske turen att ha bra klasskamrater och lärare som ofta var lika entusiastiska som jag, men inte bara i skola och jobb har min personlighet blivit ett problem, utan även när jag t.ex. bott ihop med andra, då jag lätt blir den som fixar allt eller blir sur och tvär för att den andra i bostaden/arbetsuppdraget/whatever inte är lika på som jag. Jag blir fruktansvärt otålig helt enkelt, vill vidare och göra mer, bättre, snabbare.

Som sagt, jag har ändå blivit mer lyhörd, och jag försöker ha förståelse för personer som blir sjuka eller har annat som kommer i vägen. Samtidigt är det forfarande något som skaver. När jag blir sjuk blir jag inte bara tyst och drar mig undan, jag är fortfarande den som bestämmer hur vi ska planera, hur ansvar ska fördelas, och så vidare. Nu har en av de jag ska leda nya projektet med sagt att hon "har haft migrän några dagar så jag vet inte hur det blir imorgon", och när jag frågade om vi kan sätta oss ner och diskutera fram hur vi faktiskt ska genomföra vårt uppdrag fick jag svaret "visst". Jag menar, jag förstår att hon är sjuk just nu och att jag kanske är orimlig, men mitt svar hade varit "absolut, passar dag y, tid x?" oavsett hur sjuk jag var, eller åtminstone "absolut, så fort jag är frisk igen sätter vi oss ner!". Denna situation är alltså ett litet exempel, men om vi drar det vidare så blir det ofta så att jag är den som i slutändan bestämmer allt, gör hälften, och sen suckar för det hade ändå blivit bättre och snabbare om jag gjort det själv.

Men jag vill kunna samarbeta. Jag vet att jag inte är expert på allt, och jag värdesätter faktiskt mina kolleger och deras olika perspektiv. Mycket mer än vad jag känner framgår i själva arbetsrelationen egentligen. Jag försöker att vara uppmuntrande och peppande, men nånstans går där en gräns mellan uppmuntran och ansvarstagande som jag blir frustrerad på. Finns det något sätt jag kan hantera det här utan att bli bossig och domderande? Hur kan jag lyfta mina kolleger så att alla deras bra sidor får komma fram? Finns det något sätt som jag kan nå ut med min egen entusiasm utan att hela tiden bli besviken på att mina medarbetare inte vill lika mycket som jag?

Uppskattar om diskussionen kan hållas öppen och nyfiken. Jag kanske är en sån alla avskyr att jobba med, men jag försöker verkligen.

Nu kanske det här svaret kanske inte passar in i situationen, men jag skulle bli lite stött om det antogs att jag inte vill något lika mycket som någon annan bara för att jag råkat vara sjuklig och kanske varit för dålig för att svara mer än "visst". Annars är det såklart skevt om arbetsbördan blir för ojämn, och orättvist mot dig. Men mitt tips om förhållningsätt skulle kanske vara just det, att inte anta att personen som exempelvis är sjuk eller för tillfället off/hanterar det lite annorlunda vill det mindre.

 

[karamelldrottningen]

Fast jag vill verkligen kunna jobba med andra. Jag har min expertis och de har sina, vi har olika perspektiv som verkligen kan lyfta projekten som helhet och så vidare. När vi väl är inne i själva arbetet tillsammans fungerar det oftast bra, diskussionerna ger massor och vi bygger på varandras kunskaper. Det är allt runt om som jag har svårt att hantera.

Jo, jag har haft turen att jobba med hela två sådana personer i hela mitt liv, och visst är det underbart! Tyvärr kan jag ju inte välja bara efter personlighet, utan måste paras ihop med de som har rätt kompetens.

Jättebra tips med att inte peppa, och att invänta de andra. Ska verkligen ta till mig!



KL

Tror en svårighet är att det är sällan vi har direkt tydliga mål. Väldigt mycket i början är att vi ska bestämma tillsammans vad vi vill nå fram till och hur, och där blir det problem. Till saken hör kanske att jag är allt annat än konflikträdd och gärna vrider och vänder på problemen mycket. Försöker jobba på att bli snällare i den biten också, men så blir det lätt bara tystnad istället och att inga problem löses.

Vänta in och lyssna på de andra. Var uppmärksam på vad de har att säga. Låt andra ta initiativ ibland då blir de automatiskt mer drivna.

 

[Enya]

Jag pluggade med en nära vän som är motsatsen till mig. Han är introvert och eftertänksam, tänker innan han pratar och gör saker och har lång tid på sig att fatta beslut. Sån är inte jag.
I början blev jag stressad över hans långsamhet, men uppskattade ändå honom. Efter ett tag lärde jag mig se hur hans sätt att var på tillförde mycket när vi jobbade tillsammans. Han gjorde att jag blev bättre på att se att vi har olika styrkor och hur vi kan utnyttja det.
Jag hade lätt kunnat köra över honom och fatta beslut själv, det hade säkert fungerat, men inte blivit lika bra och jag hade missat detta guldkorn till vän.

Nu är han på andra sidan jorden, men hoppas att han kommer tillbaka då jag vill fortsätta jobba med honom trots att vi har helt olika personligheter.

Det är precis detta som man ofta missa när man är så gåpåig som en del är i grupparbeten och diskussioner. Det ska gå fort fram, saker ska hända och det ges liksom inte tid till någon slags tankeverksamhet. Jag är den där tysta i diskussioner först, men det betyder ALDRIG att jag inte har tankar och åsikter. Det tar bara längre tid på sig att formas i det tysta. Om de gåpåiga får hållas blir jag helt överkörd och får inte komma till tals, hinner inte föra fram något förrän beslut är fattade om att göra si eller så och ibland är det helt fel beslut i mina ögon.

Grupparbeten och diskussioner är jättejobbiga på så vis!

Det sägs vara ett danskt ordspråk men "den som skriker högst är inte den som alltid har rätt" och lite så känns det, att bara för att man har lätt för att diskutera och driver på i grupparbeten osv så betyder inte det att man är den som fattar de rätt och riktiga besluten. Fast genom min skoltid är det ju det beteendet som premierats lite grann tyvärr.

 

[Sleepy]

Jag är lika som du. Jag har bara gett upp och gör min grej och har överseende med andra. Och gör mitt bästa för att hamna i situationer där jag kan vara så självständig som möjligt. Jag har försökt jobba med (mest mot) mig själv i massor av år, men inser mer och mer att dessa personliga egenskaper passar utmärkt i vissa sammanhang och svindåligt i andra och att det är upp till mig att byta sammanhang.

Precis så. Det värsta någon kan säga är att "du behöver nån som bromsar dig". Eh, nej. Jag behöver slippa dra andra på släp, tack.

 

[parellikusken]

Det är precis detta som man ofta missa när man är så gåpåig som en del är i grupparbeten och diskussioner. Det ska gå fort fram, saker ska hända och det ges liksom inte tid till någon slags tankeverksamhet. Jag är den där tysta i diskussioner först, men det betyder ALDRIG att jag inte har tankar och åsikter. Det tar bara längre tid på sig att formas i det tysta. Om de gåpåiga får hållas blir jag helt överkörd och får inte komma till tals, hinner inte föra fram något förrän beslut är fattade om att göra si eller så och ibland är det helt fel beslut i mina ögon.

Grupparbeten och diskussioner är jättejobbiga på så vis!

Det sägs vara ett danskt ordspråk men "den som skriker högst är inte den som alltid har rätt" och lite så känns det, att bara för att man har lätt för att diskutera och driver på i grupparbeten osv så betyder inte det att man är den som fattar de rätt och riktiga besluten. Fast genom min skoltid är det ju det beteendet som premierats lite grann tyvärr.

På min universitetsutbildning känns det som att det varit det varit ett introvert ideal, att det varit det som har varit eftersträvansvärt. Jag och andra som varit mer extroverta har tystats ned.
Så det är nog olika i vilka sammanhang som olika personligheter premieras.

 

[Tonto]

Helt ärligt, hade jag haft ett allvarligare pågående skov av Crohns hade jag blivit vansinnig om du ansett att vi skulle diskutera projektet ändå. Är jag så dålig orkar jag bara ta hand om mig själv (och då är jag ändå en som brinner för mitt jobb men inget jobb är värt att paja sin hälsa för).

Sedan har jag absolut lite drag av dig att jag blir vansinnig när det inte händer något. Det har jag jobbat mycket med, eftersom jag ofta har en arbetsledande funktion så kan jag inte tappa humöret. Jag vägrar vara så oprofessionell. Peka med hela handen kan jag dock göra och jag ställer höga krav på våra entreprenörer... jag går också under kärnhäxan och det är inte bara ett skämt. Jag är stenhård (haha) vad gäller ordning och reda i kärnlådorna och på borrplatsen.

Senaste borrprogrammet blev jag först påtvingad en assistent... yngre geolog och garanterat smartare och duktigare än mig. Men det hände inte ett skit, jag höll på att bli GALEN! Över juluppehållet fick hen ett nytt jobb och jag grät inte

Nästa assistent valde jag. Outbildad (knappt gymnasium) och med en lätt spännande livsstil (halvkriminell pundare - hans egna ord). Det är den näst bästa assistenten jag haft. Han är smart och lyssnade på vad jag sa och hade eget driv. Vi jobbade klockrent tillsammans och fick massor gjort.

Det jag vill säga är att utbildning/titel inte alltid är det viktigaste utan personkemi. Jag hade liknande kemi med några under studietiden också och allt gick så lätt då.

Men kan man inte välja personer själv får man helt enkelt lov att lägga band på sig. Jag tror att jag nog inte är helt populär att jobba med i alla läger.

Ja precis, jag hade också blivit vansinnig om någon skulle propsa på att jag skulle prata jobb när jag är för sjuk för att jobba. Migrän är ju sjukt jobbigt att ha och det är knappast som att man kan koncentrera sig tillräckligt för att ens prata jobb då.

 

[Nahar]

Jag pluggade med en nära vän som är motsatsen till mig. Han är introvert och eftertänksam, tänker innan han pratar och gör saker och har lång tid på sig att fatta beslut. Sån är inte jag.
I början blev jag stressad över hans långsamhet, men uppskattade ändå honom. Efter ett tag lärde jag mig se hur hans sätt att var på tillförde mycket när vi jobbade tillsammans. Han gjorde att jag blev bättre på att se att vi har olika styrkor och hur vi kan utnyttja det.
Jag hade lätt kunnat köra över honom och fatta beslut själv, det hade säkert fungerat, men inte blivit lika bra och jag hade missat detta guldkorn till vän.

Nu är han på andra sidan jorden, men hoppas att han kommer tillbaka då jag vill fortsätta jobba med honom trots att vi har helt olika personligheter.

Men det är detta jag vill uppnå alltså! Jag vet ju att mina kolleger kan jättemycket, att de har så mycket att ge och som fascinerar mig och som jag beundrar. Det kommer fram jättebra så länge jag inte är i rummet, så jag är övertygad om att det ganska mycket handlar om mig. Jag måste hitta ett sätt att vara extrovert, drivande, och entusiastisk på ett sätt som inte för den delen tystar ned alla andra!

Helt ärligt, hade jag haft ett allvarligare pågående skov av Crohns hade jag blivit vansinnig om du ansett att vi skulle diskutera projektet ändå. Är jag så dålig orkar jag bara ta hand om mig själv (och då är jag ändå en som brinner för mitt jobb men inget jobb är värt att paja sin hälsa för).

Sedan har jag absolut lite drag av dig att jag blir vansinnig när det inte händer något. Det har jag jobbat mycket med, eftersom jag ofta har en arbetsledande funktion så kan jag inte tappa humöret. Jag vägrar vara så oprofessionell. Peka med hela handen kan jag dock göra och jag ställer höga krav på våra entreprenörer... jag går också under kärnhäxan och det är inte bara ett skämt. Jag är stenhård (haha) vad gäller ordning och reda i kärnlådorna och på borrplatsen.

Senaste borrprogrammet blev jag först påtvingad en assistent... yngre geolog och garanterat smartare och duktigare än mig. Men det hände inte ett skit, jag höll på att bli GALEN! Över juluppehållet fick hen ett nytt jobb och jag grät inte

Nästa assistent valde jag. Outbildad (knappt gymnasium) och med en lätt spännande livsstil (halvkriminell pundare - hans egna ord). Det är den näst bästa assistenten jag haft. Han är smart och lyssnade på vad jag sa och hade eget driv. Vi jobbade klockrent tillsammans och fick massor gjort.

Det jag vill säga är att utbildning/titel inte alltid är det viktigaste utan personkemi. Jag hade liknande kemi med några under studietiden också och allt gick så lätt då.

Men kan man inte välja personer själv får man helt enkelt lov att lägga band på sig. Jag tror att jag nog inte är helt populär att jobba med i alla läger.

Jag vet definitivt att jag inte är populär att jobba med för alla Det är helt okej, vissa avskyr mitt sätt att göra saker och vissa älskar det. Jag är pedantisk, rak, och gillar konflikter (eller, jag gillar att försöka lösa konflikter, gärna fort!). Men som du säger, jag kan inte välja helt på personlighet tyvärr. Den jag arbetat bäst tillsammans med valde inte alls samma bana som jag och är nu chef för en bank i andra änden av landet. Ack om jag hade blivit ekonom! (nej, usch)

Nu kanske det här svaret kanske inte passar in i situationen, men jag skulle bli lite stött om det antogs att jag inte vill något lika mycket som någon annan bara för att jag råkat vara sjuklig och kanske varit för dålig för att svara mer än "visst". Annars är det såklart skevt om arbetsbördan blir för ojämn, och orättvist mot dig. Men mitt tips om förhållningsätt skulle kanske vara just det, att inte anta att personen som exempelvis är sjuk eller för tillfället off/hanterar det lite annorlunda vill det mindre.

Svarar dig, @Tonto och @athena_arabians här. Det är absolut inte så att jag vill att någon ska jobba trots att de är sjuka. Däremot så är det för mig så att när jag är sjuk (alltså även typ döende på sjukhus) så vill jag jobba, och den längtan framgår i text. Men jag kanske helt enkelt får tänka att alla inte kan förmedla sånt i ett sms, och att de återkommer när de är friska. Hur frustrerad jag än blir

Vänta in och lyssna på de andra. Var uppmärksam på vad de har att säga. Låt andra ta initiativ ibland då blir de automatiskt mer drivna.

Det fetade! Detta måste jag komma ihåg. Jag kanske kväser andras entusiasm med min egen

Det är precis detta som man ofta missa när man är så gåpåig som en del är i grupparbeten och diskussioner. Det ska gå fort fram, saker ska hända och det ges liksom inte tid till någon slags tankeverksamhet. Jag är den där tysta i diskussioner först, men det betyder ALDRIG att jag inte har tankar och åsikter. Det tar bara längre tid på sig att formas i det tysta. Om de gåpåiga får hållas blir jag helt överkörd och får inte komma till tals, hinner inte föra fram något förrän beslut är fattade om att göra si eller så och ibland är det helt fel beslut i mina ögon.

Grupparbeten och diskussioner är jättejobbiga på så vis!

Det sägs vara ett danskt ordspråk men "den som skriker högst är inte den som alltid har rätt" och lite så känns det, att bara för att man har lätt för att diskutera och driver på i grupparbeten osv så betyder inte det att man är den som fattar de rätt och riktiga besluten. Fast genom min skoltid är det ju det beteendet som premierats lite grann tyvärr.

Alltså det fetade. Detta är ju något som jag egentligen vet. Jag är faktiskt ganska rädd för att om jag kör på för hårt och kör över mina kolleger så kommer slutresultatet bli mycket sämre än om jag låter dem komma fram mer i samarbetet. Men när jag försöker att lämna plats i diskussioner känns det ändå som att det bara blir tyst. Jag ställer frågor och får "jo, kanske" till svar fastän jag vet att de egentligen har bättre saker att säga. Så det känns som att det måste vara något jag gör eller utstrålar som får folk att inte våga eller vilja. Och det känns fruktansvärt jobbigt faktiskt. Jag vill inte trycka ner mina kolleger. Jag vill lyfta.

 

[Tonto]

Men det är detta jag vill uppnå alltså! Jag vet ju att mina kolleger kan jättemycket, att de har så mycket att ge och som fascinerar mig och som jag beundrar. Det kommer fram jättebra så länge jag inte är i rummet, så jag är övertygad om att det ganska mycket handlar om mig. Jag måste hitta ett sätt att vara extrovert, drivande, och entusiastisk på ett sätt som inte för den delen tystar ned alla andra!

Jag vet definitivt att jag inte är populär att jobba med för alla Det är helt okej, vissa avskyr mitt sätt att göra saker och vissa älskar det. Jag är pedantisk, rak, och gillar konflikter (eller, jag gillar att försöka lösa konflikter, gärna fort!). Men som du säger, jag kan inte välja helt på personlighet tyvärr. Den jag arbetat bäst tillsammans med valde inte alls samma bana som jag och är nu chef för en bank i andra änden av landet. Ack om jag hade blivit ekonom! (nej, usch)

Svarar dig, @Tonto och @athena_arabians här. Det är absolut inte så att jag vill att någon ska jobba trots att de är sjuka. Däremot så är det för mig så att när jag är sjuk (alltså även typ döende på sjukhus) så vill jag jobba, och den längtan framgår i text. Men jag kanske helt enkelt får tänka att alla inte kan förmedla sånt i ett sms, och att de återkommer när de är friska. Hur frustrerad jag än blir


Det fetade! Detta måste jag komma ihåg. Jag kanske kväser andras entusiasm med min egen

Alltså det fetade. Detta är ju något som jag egentligen vet. Jag är faktiskt ganska rädd för att om jag kör på för hårt och kör över mina kolleger så kommer slutresultatet bli mycket sämre än om jag låter dem komma fram mer i samarbetet. Men när jag försöker att lämna plats i diskussioner känns det ändå som att det bara blir tyst. Jag ställer frågor och får "jo, kanske" till svar fastän jag vet att de egentligen har bättre saker att säga. Så det känns som att det måste vara något jag gör eller utstrålar som får folk att inte våga eller vilja. Och det känns fruktansvärt jobbigt faktiskt. Jag vill inte trycka ner mina kolleger. Jag vill lyfta.

När jag har migrän vill jag typ skjuta mig själv i huvudet mellan att jag är svimfärdig och spyr, så finns ingen chans att jag skulle låta längtansfull på tanken att jobba.

 

[Enya]

När jag har migrän vill jag typ skjuta mig själv i huvudet mellan att jag är svimfärdig och spyr, så finns ingen chans att jag skulle låta längtansfull på tanken att jobba.

Samma här.
Jag älskar att jobba, på riktigt, men jag är inte kapabel att ändå prata jobb när jag har migrän. Det får vackert vänta.

 

[muslidag]

Det går att vara driven utan att vara hänsynslös.

Jag tycker det är ett jävla ofog att kontakta kollegor när de är sjuka. Man har ingen aning om hur sjuka de är och om den sjukdomsanledning som dom har angett är den sanna "sjukdomen". Det kan vara allt från en djävulsk migrän, till någon som fått missfall och ligger hemma som psykiskt och fysiskt vrak.

Även om jag har tid att sitta och jobba på kvällar och helger frivilligt, så innebär det inte att min kollega som återhämtar sig från att varit utbränd har det, eller en kollega som har en sjuk man och 3 barn etc.

Jag tycker man ska skilja på vad man själv gör i sin egna situation och vad andra gör efter sina liv, så länge de inte missköter jobbet på arbetstid. Personligen har jag inte problem att svara på mail efter arbetstid, men andra kanske inte har/vill, därför undviker jag kontakta kollegor efter arbetstid/när de är sjuka/lediga. Jag mailar heller inte sent utan skickar hellre på morgonen efter, alternativt schemalägger mailet.

Undantag är om man arbetar med yrken där liv och hälsa står på spel, då kan man behöva kontakta någon akut.

 

[athena_arabians]

Men det är detta jag vill uppnå alltså! Jag vet ju att mina kolleger kan jättemycket, att de har så mycket att ge och som fascinerar mig och som jag beundrar. Det kommer fram jättebra så länge jag inte är i rummet, så jag är övertygad om att det ganska mycket handlar om mig. Jag måste hitta ett sätt att vara extrovert, drivande, och entusiastisk på ett sätt som inte för den delen tystar ned alla andra!

Jag vet definitivt att jag inte är populär att jobba med för alla Det är helt okej, vissa avskyr mitt sätt att göra saker och vissa älskar det. Jag är pedantisk, rak, och gillar konflikter (eller, jag gillar att försöka lösa konflikter, gärna fort!). Men som du säger, jag kan inte välja helt på personlighet tyvärr. Den jag arbetat bäst tillsammans med valde inte alls samma bana som jag och är nu chef för en bank i andra änden av landet. Ack om jag hade blivit ekonom! (nej, usch)

Svarar dig, @Tonto och @athena_arabians här. Det är absolut inte så att jag vill att någon ska jobba trots att de är sjuka. Däremot så är det för mig så att när jag är sjuk (alltså även typ döende på sjukhus) så vill jag jobba, och den längtan framgår i text. Men jag kanske helt enkelt får tänka att alla inte kan förmedla sånt i ett sms, och att de återkommer när de är friska. Hur frustrerad jag än blir


Det fetade! Detta måste jag komma ihåg. Jag kanske kväser andras entusiasm med min egen

Alltså det fetade. Detta är ju något som jag egentligen vet. Jag är faktiskt ganska rädd för att om jag kör på för hårt och kör över mina kolleger så kommer slutresultatet bli mycket sämre än om jag låter dem komma fram mer i samarbetet. Men när jag försöker att lämna plats i diskussioner känns det ändå som att det bara blir tyst. Jag ställer frågor och får "jo, kanske" till svar fastän jag vet att de egentligen har bättre saker att säga. Så det känns som att det måste vara något jag gör eller utstrålar som får folk att inte våga eller vilja. Och det känns fruktansvärt jobbigt faktiskt. Jag vill inte trycka ner mina kolleger. Jag vill lyfta.

Första och enda gången jag varit inlagd på lasarett var pga att jag jobbat dygnet runt omedicinerad med fullt skov i nästan tre månader. Jag tänkte fortfarande på jobbet och skrev ut mig själv.

Det är idioti och har lett mig till väggen, flera gånger.