Först och främst så tack verkligen till alla som svarat, så många bra tankar och råd och jag tar verkligen till mig allt
Jag har citerat många men inte alla och svaren går in i varandra lite, så ber om ursäkt om det är rörigt nu. Klipper i citaten så att allt får plats.
Det går att vara driven utan att vara hänsynslös.
Det fetade är nog precis vad jag strävar efter. Ska påminna mig själv om det där lite oftare.
Ett problem är att vi har inte fullt schemalagd arbetstid. Alltså, vi har vissa schemalagda timmar i veckan men mycket ska disponeras själv. Det är både positivt och negativt, och en stor anledning till att jag känner att jag måste ta tag i saker, eftersom jag behöver planera mina dagar i förväg och inte bara kan ta saker som de kommer. Blir stressad när saker ska fixas "senare" utan att det sätts en tid, då är risken att jag inte kan "senare" och att det antingen inte blir gjort eller att det går ut över annat i mitt liv. Men det problemet är inte riktigt vad tråden handlar om, även om det såklart spelar in lite i just situationen som jag tog upp i TS, men det var bara ett exempel.
Edit - när nån är sjuk får man som chef ta en helt annan, enbart stödjande, roll, men det känns också enklare när man har en chefsroll, då mina medarbetares väl och ve är mitt primära ansvar...
Kanske blir jag chef någon gång. Men jag känner ändå att innan dess är det kanske bra om jag lär mig att vara lite mindre bufflig mot folk. Det handlar ju om privatlivet också, och där kan jag inte gå och vara chef hela tiden. Stackars mina framtida barn om jag ska gå och bossa med dem på det viset!
Fast det åligger ju inte dig att lyfta dina kollegor? Väl? Finns det verkligen ingenting mellan att trycka ner dem och att lyfta dem?
Alltså, med lyfta menar jag inte att mina kolleger inte kan stå på egna ben. Menar mer känslomässigt lyft. När jag går från en bra arbetsdag känner jag mitt lätt i själen, nöjd och glad. Jag misstänker att mina kolleger inte känner så efter en arbetsdag med mig tyvärr. Jag vill inte bära någon, men vara en positiv och glad kollega som får dem att må bra över sina prestationer. De ÄR jättesmarta och skitbra på det de gör helt utan mig, men jag vill ju också att de ska veta att jag vet det.
Det är inte helt lätt att beskriva hur jag jobbat med mig själv, men de två stora delarna har varit att faktiskt utgå från kollegornas kompetens snarare än min egen otålighet i situationer där båda samförekommer och att välja ord som är neutrala eller bondande snarare än sådana som är hierarkiska eller indikerar motpoler.
Vilket fantastiskt svar med så många bra saker att ta med mig framåt! Kommer spara ner detta och läsa på inför möten kommande veckorna. Du har förstått precis vad mitt problem är och jag är väldigt tacksam
Om du inte är projektledare utan ni jobbar på samma nivå så att säga så tänker jag att du kan prova att ta ett steg tillbaka så att du inte självklart blir den som fördelar arbetsuppgifterna. Enligt min erfarenhet är det så att om person i en grupp tar på sig ansvaret för både delarna och helheten så blir det lätt att övriga backar.
Vi har inte någon projektledare alls. Vi rapporterar till varandra med ett gemensamt mål fem veckor framåt som sedan går till admin och rapporteras in. Vi har viss schemalagd tid och mycket "fritt gemensamt arbete" på gott och ont. Som jag svarade
@muslidag ovan blir det lite problematiskt ibland då jag måste planera saker åtminstone några dagar i förväg och därför ofta blir den som tjatar om en tid och en plats.
Min kollega är väldigt kvick sådär men vet hur jag funkar så hen brukar ofta framföra sitt och sen säga "Vi kan kika mer på det imorgon så hinner du tänka och fundera också". Då kan hen jobba vidare med annat under tiden och jag jobba med mitt samtidigt som jag processar och formulerar mina tankar kring det vi tog upp.
Det fetade ska jag ta med mig. Låta tystnaden vara så kan jag jobba på något annat medan jag väntar. Får öva tålamodet lite
Om du har for mycket tid over, leta efter annat, mer sjalvstandigt arbete som du kan syssla med medan du vantar pa kolllegorna.
Fetade var ett jättebra tips, tack! Förklarar det med kollegan i ett svar längre ner här.
Vad du tänker om den andra och varför de gör/inte gör eller hur de gör påverkar alltså ditt eget beteende som i sin tur påverkar den andras beteende. Det enklaste att ändra i den ekvationen är din tanke.
Så väldigt bra råd! Tack! Kanske köper boken. Hälften av oss som jobbar tillsammans har någon form av NPF så det kan nog hjälpa
Och oavsett så är det verkligen som du säger, jag tror att mina tankar har fastnat i ett mönster som inte nödvändigtvis är sanningen, och jag behöver ändra på det!
@Nahar Bara för att alla inte jobbar som du innebär det ju inte att de behöver lyftas? Jag uppfattar det som lite förmätet faktiskt. Jag gillar också mitt jobb men jag älskar det inte över allt annat och det skulle vara det sista jag tänkte på i sjukdom.
Se mitt svar till
@Enya ovan angående att lyfta.
Jag är lite rädd för att stå tillbaka helt. Jag har liksom blivit känd på arbetsplatsen för att vara en sån som tar tag i allt, så jag tänker att mina kolleger kallt räknar med att jag driver, och att om jag inte gör det så kommer de bara lägga ner. Men nu när jag skriver det så inser jag att det är en ganska enkel sak att faktiskt prata med dem om.
Och när man har migrän är en skärm verkligen det sista man vill titta på. Det är en sån klassisk sak som kan få mig att tippa över och kräkas av smärta när jag har migrän.
Se mitt svar till
@Enya ovan om att lyfta.
Jag har inte gjort allt jobb över helgen. Det hände i grundskolan, för sådär 20 år sen, och jag skrev i TS att jag inte alls gör så längre.
Angående sjuk kollega: Det var bara ett exempel, och till råga på allt det som fick mig att inse att jag behöver ta tag i problemet (och därmed starta den här tråden). Jag förstår att det är orimligt att kräva att någon som är sjuk ska jobba, och det var inte det jag gjorde heller, jag insåg att min frustration var
mitt problem. Som jag skrev ovan har vi endast delvis schemalagd tid, och jag vill ha god framförhållning med planeringen. Kollegan kontakta mig med sms och sa att hon är sjuk, mitt svar var inte att vi skulle sätta oss ner och jobba då utan endast att jag ville planera om när vi skulle göra jobbet som var tänkt att göras imorgon. Men som sagt, jag insåg ju att min frustration inte var rimlig.
Är det något annat än dessa saker som du menar är respektlöst och gränslöst, som jag faktiskt skrivit om i tråden? Och om jag nu startat en tråd för att jag vill bli bättre, kanske du kan komma med lite råd om hur jag ska agera istället? Jag har ju startat tråden för att jag ser problemet, så att säga att där finns ett problem hjälper liksom inte, utan gör mig mest bara ledsen.
Kollegan var inte omedveten om att problemet fanns, men trodde också att "om jag inte säger något så blir inget sagt" osv. Grejen var bara det att jag och även andra var så trötta på den gåpåiga attityden att vi inte orkade bemöda oss med att säga något vid det fåtal tillfällen som kollegan faktiskt var tyst, vi hade redan hamnat i tänket av att det var lönlöst och att kollegan ändå skulle köra sitt race. Om dina kollegor hamnat i samma sits så är det inte konstigt alls om de fortsätter vara tysta vid de tillfällen då du försöker ge dem plats.
Jo, det lutar mot att prata med dem. Ska bara hitta ett sätt att formulera det på som inte bara blir att jag ställer krav och överröstar dem. Igen. Jag tror att jag har en tendens att formulera mig hårt och konfliktskapande, som någon ovan var inne på. Så jag ska betänka noga innan jag tar upp detta, men ska definitivt göra det!
