ylvalill
Trådstartare
Kanske kan diskuteras om den här tråden verkligen passar under "förälder" men eftersom frågan för mig är direkt kopplad till att jag snart skall ha mitt andra barn så lägger jag den här i alla fall.
Jag har sedan 8 år tillbaka en ganska speciell häst. En del köper hästar för att ha som motionsredskap eller tävlingsredskap men för mig handlade det snarare om att jag "adopterade" min häst än att jag köpte honom. Vi har gått igenom väldigt mycket tillsammans och jag ser honom som en del av min familj. Han är en ganska känslig häst och fungerar verkligen inte ihop med vem som helst, han har dessutom varit ganska mycket skadad och håller därför inte för t ex hoppning längre.
Alla skador och alla konflikter som vi har varit igenom pållen och jag har visserligen gjort att det var rätt länge sedan jag tyckte att det var riktigt roligt att ha häst, det har mest känts som ett ansvar som jag inte kan (eller egentligen vill...) bli av med.
Jag träffade min man för ett antal år sedan (flera år efter att jag skaffade hästen) och han har två barn (numera tonåringar) sedan ett tidigare äktenskap. Jag är inte typen som älskar alla barn utan förbehåll och även om jag oftast tycker att "familjelivet" är ok så har min häst på något sätt varit min "balans" i tillvaron och det som gett mig en tillflyktsort när jag har känt att det har blivit för mycket på hemmaplan. Att jag har haft min häst har på något sätt balanserat upp att min man fått lägga mycket tid och pengar på sina stora barn om man säger så.
För 2 år sedan fick jag mitt första barn. Det var då helt självklart för mig att jag skulle behålla hästen. Jag skaffade medryttare men försökte ändå rida ett par eller tre dagar i veckan. Det fungerade väldigt bra så länge jag var mammaledig men när jag började jobba heltid igen så kände jag mig väldigt kluven de dagar det var dags att åka till stallet efter jobbet. Samtidigt som jag ville åka till stallet ville jag ju också hem och vara med min son.
Nu skall jag alltså snart ha barn nummer 2 och tiden kommer att bli ännu mer knapp. Risken är att jag kommer ha dåligt samvete på alla fronter. Min häst får inte tillräckligt mycket uppmärksamhet och mina barn får inte tillräcklig uppmärksamhet (av mig, de har ju sin pappa som är helt fantastisk med sina barn och som tar hand om dem). Just för tillfället har jag löst det så att jag har två medryttare som tar hand om hästen 6 dagar i veckan och själv åker jag bara ut och pysslar en dag i veckan. Medryttarna är kanon och de funkar jättebra ihop med min häst så just nu har han det väldigt bra. Dock är det ju så att en medryttare är alltid en medryttare och så snart de måste åka bort eller det händer någonting så är det ju jag som står med hela ansvaret för min häst själv.
Det finns ju så klart en ekonomisk aspekt på det här också. Min häst är inhyrd i ett stort privatstall nära en stor stad vilket innebär att han kostar ganska mycket pengar varje månad. Medryttarna betalar mig visserligen en del men trots det står jag med flera tusen i utgifter för honom varje månad, trots att jag för tillfället inte ens rider honom själv. Som föräldraledig kommer det inte bli helt enkelt att få ihop det rent ekonomiskt...
Kanske låter det som ett självklart val att jag borde göra mig av med min häst, men det känns inte så enkelt alls. Som sagt så är han en familjemedlem för mig, han är mitt andningshål i tillvaron och det som balanserar upp livet med bonusbarnen (som inte alltid är så enkelt). Jag känner också ett stort ansvar för honom och även om jag bestämmer mig för att inte ha honom kvar så kommer det inte att bli så lätt att hitta någon som kan ta sig an honom. Han är ju som sagt ganska speciell och kräver sin ryttare samtidigt som han ju kanske inte kan erbjuda en riktigt duktig ryttare vad han eller hon kräver i och med hans nedsatta prestationsförmåga på grund av de gamla skadorna.
Usch, känner mig väldigt kluven inför detta. På sätt och vis hade det varit så skönt att kunna vara hästfri ett tag och bara kunna fokusera på mina (mänskliga) barn. Att slippa pussla med tiden och ekonomin hela tiden trots att den där verkliga entusiasmen för hästlivet är borta sedan länge. Men samtidigt så vill jag inte släppa honom, han är ju min "första bebis" min "stora" bebis....
Hjälp vad ska jag göra...?
Jag har sedan 8 år tillbaka en ganska speciell häst. En del köper hästar för att ha som motionsredskap eller tävlingsredskap men för mig handlade det snarare om att jag "adopterade" min häst än att jag köpte honom. Vi har gått igenom väldigt mycket tillsammans och jag ser honom som en del av min familj. Han är en ganska känslig häst och fungerar verkligen inte ihop med vem som helst, han har dessutom varit ganska mycket skadad och håller därför inte för t ex hoppning längre.
Alla skador och alla konflikter som vi har varit igenom pållen och jag har visserligen gjort att det var rätt länge sedan jag tyckte att det var riktigt roligt att ha häst, det har mest känts som ett ansvar som jag inte kan (eller egentligen vill...) bli av med.
Jag träffade min man för ett antal år sedan (flera år efter att jag skaffade hästen) och han har två barn (numera tonåringar) sedan ett tidigare äktenskap. Jag är inte typen som älskar alla barn utan förbehåll och även om jag oftast tycker att "familjelivet" är ok så har min häst på något sätt varit min "balans" i tillvaron och det som gett mig en tillflyktsort när jag har känt att det har blivit för mycket på hemmaplan. Att jag har haft min häst har på något sätt balanserat upp att min man fått lägga mycket tid och pengar på sina stora barn om man säger så.
För 2 år sedan fick jag mitt första barn. Det var då helt självklart för mig att jag skulle behålla hästen. Jag skaffade medryttare men försökte ändå rida ett par eller tre dagar i veckan. Det fungerade väldigt bra så länge jag var mammaledig men när jag började jobba heltid igen så kände jag mig väldigt kluven de dagar det var dags att åka till stallet efter jobbet. Samtidigt som jag ville åka till stallet ville jag ju också hem och vara med min son.
Nu skall jag alltså snart ha barn nummer 2 och tiden kommer att bli ännu mer knapp. Risken är att jag kommer ha dåligt samvete på alla fronter. Min häst får inte tillräckligt mycket uppmärksamhet och mina barn får inte tillräcklig uppmärksamhet (av mig, de har ju sin pappa som är helt fantastisk med sina barn och som tar hand om dem). Just för tillfället har jag löst det så att jag har två medryttare som tar hand om hästen 6 dagar i veckan och själv åker jag bara ut och pysslar en dag i veckan. Medryttarna är kanon och de funkar jättebra ihop med min häst så just nu har han det väldigt bra. Dock är det ju så att en medryttare är alltid en medryttare och så snart de måste åka bort eller det händer någonting så är det ju jag som står med hela ansvaret för min häst själv.
Det finns ju så klart en ekonomisk aspekt på det här också. Min häst är inhyrd i ett stort privatstall nära en stor stad vilket innebär att han kostar ganska mycket pengar varje månad. Medryttarna betalar mig visserligen en del men trots det står jag med flera tusen i utgifter för honom varje månad, trots att jag för tillfället inte ens rider honom själv. Som föräldraledig kommer det inte bli helt enkelt att få ihop det rent ekonomiskt...
Kanske låter det som ett självklart val att jag borde göra mig av med min häst, men det känns inte så enkelt alls. Som sagt så är han en familjemedlem för mig, han är mitt andningshål i tillvaron och det som balanserar upp livet med bonusbarnen (som inte alltid är så enkelt). Jag känner också ett stort ansvar för honom och även om jag bestämmer mig för att inte ha honom kvar så kommer det inte att bli så lätt att hitta någon som kan ta sig an honom. Han är ju som sagt ganska speciell och kräver sin ryttare samtidigt som han ju kanske inte kan erbjuda en riktigt duktig ryttare vad han eller hon kräver i och med hans nedsatta prestationsförmåga på grund av de gamla skadorna.
Usch, känner mig väldigt kluven inför detta. På sätt och vis hade det varit så skönt att kunna vara hästfri ett tag och bara kunna fokusera på mina (mänskliga) barn. Att slippa pussla med tiden och ekonomin hela tiden trots att den där verkliga entusiasmen för hästlivet är borta sedan länge. Men samtidigt så vill jag inte släppa honom, han är ju min "första bebis" min "stora" bebis....
Hjälp vad ska jag göra...?
