Saknad

Fan vad jag saknar att ha en familj. Det har hunnit går 5 år nu. Jag fick ett julkort av mamma. Kanske vill hon att allt ska bli som vanligt igen. Det kan inte bli så. Jag kan inte ta den risken.

 

[Mia_R]

Sen ska man inte glömma sin egen del i vad som hänt, du sa åt dem att sticka och de gjorde som du sagt och drog.

 

[Wille]

Det är ju inte sjukdom i sig man ber om ursäkt för, utan för hur man betett sig/agerat mot andra. Är man otrevlig så är man liksom.

Det blir lite som att man erkänner att man ju hade kunnat göra annorlunda (fast man inte kunde). Att man är en dålig människa för att man valde si och inte så. Det blir en bekräftelse på hur usel man är.

Vad som händer är att någon av parterna säger ursäkta/förlåt för att jag ...... men jag känner si eller så. Då säger andra parten förlåt/ursäkta att jag reagerade så på att du sa/gjorde si eller så. Alldeles vanligt i en relation. Bägge säger förlåt och bägge tar på sig ansvar. Men någon måste börja. Jag tycker det verkar som din mamma försökt.

Nej, hon har inte försökt. Hon har skuldbelagt mig. Allt är mitt fel. Bara mitt. Jag bär ansvaret för vad de gjorde.

Jag tänker att det första steget skulle vara att faktiskt läsa breven som din mamma skrev tidigare. Även fast det började lite märkligt med första meningen kanske innebörden är något helt annat. Det vet du ju inte förrän du har läst.

Min psykolog har inte uppmuntrat mig att läsa dem. Hon har i stället tyckt att jag ska lägga dem där jag inte ser dem. Och de har jag gjort.

 

[Nevermind]

Det blir lite som att man erkänner att man ju hade kunnat göra annorlunda (fast man inte kunde). Att man är en dålig människa för att man valde si och inte så. Det blir en bekräftelse på hur usel man är.

Det är det väl inte? Det är ju inte "fine" att såra andra människor oavsett orsak. Spelar ingen roll varför man betedde sig som man gjorde, man kan be om ursäkt ändå för att visa respekt mot den andra parten. Med din logik, skulle det då vara okej att gå runt och häva ur sig elakheter bara för att man råkade må lite dåligt eller att det hade hänt en själv någonting en viss dag? Eller var drar du gränsen? Man kan ju säga "Jag ber om ursäkt för att jag sårade dig. Det var inte min avsikt." och om man vill även lägga till en förklaring till varför (typ "jag mådde inte så bra", "jag var upprörd/trött och tog ut det på dig" eller vad som nu stämmer). Att må dåligt är inte ett frikort att få behandla andra hur som helst, men det kan vara en förklaring som gör att den andra parten lättare förstår varför man agerade som man gjorde i en viss situation.

 

[Motacilla]

Jag vet inte vad som hänt i din och din mammas relation, men uppenbarligen är det så att ni ser väldigt olika på det som hänt.

Antagligen finns det sårade känslor från båda håll.
Vore det inte bäst att FÖR STUNDEN lägga ner utredningen om vem som gjorde vad och vem som hade rätt, och istället fokusera på framtiden? Hur vill ni att det ska vara framöver?

Vill du ha en relation med din mamma och dina syskon hädanefter? Svaret på den frågan är antingen ja eller nej.
Om du svarar ja finns det ju olika vägar framåt.
Svarar du nej är det bäst att du helt enkelt bestämmer dig mentalt för att den dörren är stängd och att det är bäst så.

Ju mer du hoppas att andra människor ska förändras och bli bra på tankeläsning, desto mer kommer du att bli besviken.

 

[Wille]

Det är det väl inte? Det är ju inte "fine" att såra andra människor oavsett orsak. Spelar ingen roll varför man betedde sig som man gjorde, man kan be om ursäkt ändå för att visa respekt mot den andra parten. Med din logik, skulle det då vara okej att gå runt och häva ur sig elakheter bara för att man råkade må lite dåligt eller att det hade hänt en själv någonting en viss dag? Eller var drar du gränsen? Man kan ju säga "Jag ber om ursäkt för att jag sårade dig. Det var inte min avsikt." och om man vill även lägga till en förklaring till varför (typ "jag mådde inte så bra", "jag var upprörd/trött och tog ut det på dig" eller vad som nu stämmer). Att må dåligt är inte ett frikort att få behandla andra hur som helst, men det kan vara en förklaring som gör att den andra parten lättare förstår varför man agerade som man gjorde i en viss situation.

Nej, man kan inte häva ur sig saker bara för att.

Men jag var likadan även när jag var ensam i skogen. Jag hade inga marginaler kvar. Jag kände mig som en tryckkokare som inte gick att kontrollera. Jag kunde inte göra annorlunda. Det är liksom skillnad mot att kunna skärpa till sig (vilket jag försökte men inte lyckades med).

 

[karamelldrottningen]

Det blir lite som att man erkänner att man ju hade kunnat göra annorlunda (fast man inte kunde). Att man är en dålig människa för att man valde si och inte så. Det blir en bekräftelse på hur usel man är.


Nej, hon har inte försökt. Hon har skuldbelagt mig. Allt är mitt fel. Bara mitt. Jag bär ansvaret för vad de gjorde.


Min psykolog har inte uppmuntrat mig att läsa dem. Hon har i stället tyckt att jag ska lägga dem där jag inte ser dem. Och de har jag gjort.

Ok. Jag hade antingen läst dem eller bränt dem i ugnen. Inte haft de liggandes hemma olästa. Det är en konstant påminnelse om att de ligger där olästa.

 

[Wille]

Jag vet inte vad som hänt i din och din mammas relation, men uppenbarligen är det så att ni ser väldigt olika på det som hänt.

Antagligen finns det sårade känslor från båda håll.
Vore det inte bäst att FÖR STUNDEN lägga ner utredningen om vem som gjorde vad och vem som hade rätt, och istället fokusera på framtiden? Hur vill ni att det ska vara framöver?

Vill du ha en relation med din mamma och dina syskon hädanefter? Svaret på den frågan är antingen ja eller nej.
Om du svarar ja finns det ju olika vägar framåt.
Svarar du nej är det bäst att du helt enkelt bestämmer dig mentalt för att den dörren är stängd och att det är bäst så.

Ju mer du hoppas att andra människor ska förändras och bli bra på tankeläsning, desto mer kommer du att bli besviken.

Ja, jag vill ha en relation med dem, men det går inte. Jag har i hela mitt liv försökt få mamma att respektera mig men hon kör bara över mig hela tiden. Hur ska det någonsin kunna ändras? Och mitt ena syskon har sagt att hen inte vill ha kontakt med mig. Den andra svarar inte på tilltal.

Jag ser bara hur jag demoniserats av dem. Jag är den onda, den elaka.

 

[Motacilla]

Om du försökt sätta gränser och dessa inte respekteras är det ju väldigt tråkigt.
Då får du ju fundera på om det är värt ansträngningen att ha kontakt med dem.

 

[Wille]

Om du försökt sätta gränser och dessa inte respekteras är det ju väldigt tråkigt.
Då får du ju fundera på om det är värt ansträngningen att ha kontakt med dem.

För ett år sedan mejlade jag mamma och ljög att jag hade flyttat, för att hon inte skulle missbruka min adress mer. Det har ju liksom inte hjälpt att jag i åratal (hela mitt liv) sagt att hon inte får skicka mig en enda pryl till. Att ha prylar är ett stort problem för mig eftersom jag inte kan hålla ordning (och hatar det) och jag har inte energi nog att rensa ut prylar jag inte valt att få in i mitt hem. Att få prylar dränerar mig.

 

[Zpunk]

Jag skrev ett inlägg men det blev bara svammel och ngt slags förtäckt tips så jag suddade allt.

Tråkigt att det blivit som det blivit med din familj.

 

[Motacilla]

Jag förstår absolut att det är väldigt irriterande att få saker du inte vill ha.
Men ett annat perspektiv på samma sak är att tänka att din mamma försöker visa någon form av (felriktad) omsorg om dig när hon skickar de här sakerna.

En annan sak jag tänker är att jag tycker jag läst att du är 48? Då är väl din mamma åtminstone närmare 70 år? Naturligt åldrande gör att folk beter sig lite bisarrt. Hjärnan är inte lika på hugget hos en äldre person, jämfört med en yngre.

Och för en del äldre människor är det VÄLDIGT svårt att prata om känslor. De kan t.om sakna ord för känslor. Det är många äldre som inte alls fått lära sig att känna igen känslor och sätta ord på dem. Så de försöker visa kärlek genom handlingar.

Och nej, än en gång så säger jag inte att din mamma gör rätt eller att du har fel, men det lönar sig i allmänhet att försöka förstå även andras perspektiv om man vill ändra sitt nuvarande läge.

 

[Motacilla]

Vad gäller att du anser att du blivit demoniserad av din familj. Det omdömet kan du lämna därhän.

Du kan själv bestämma hur du ser dig själv.
Om familjen anser att du är på ett visst sätt och du inte håller med, varför ska du hänga upp dig på det?

Om du skulle ha kontakt med dem igen och de säger att du är på ett visst vis. Då kan du säga: "jag skulle uppskatta om du inte sa sådär. Det stämmer inte och det gör mig ledsen."

 

[Wille]

Jag förstår absolut att det är väldigt irriterande att få saker du inte vill ha.
Men ett annat perspektiv på samma sak är att tänka att din mamma försöker visa någon form av (felriktad) omsorg om dig när hon skickar de här sakerna.

En annan sak jag tänker är att jag tycker jag läst att du är 48? Då är väl din mamma åtminstone närmare 70 år? Naturligt åldrande gör att folk beter sig lite bisarrt. Hjärnan är inte lika på hugget hos en äldre person, jämfört med en yngre.

Och för en del äldre människor är det VÄLDIGT svårt att prata om känslor. De kan t.om sakna ord för känslor. Det är många äldre som inte alls fått lära sig att känna igen känslor och sätta ord på dem. Så de försöker visa kärlek genom handlingar.

Och nej, än en gång så säger jag inte att din mamma gör rätt eller att du har fel, men det lönar sig i allmänhet att försöka förstå även andras perspektiv om man vill ändra sitt nuvarande läge.

Jo, jag fattar att hon försöker vara hygglig men hur jävla svårt ska det vara att fatta att jag inte vill ha saker? Jag har tjatat mig blå om saken.

Mamma är några år över 70. 75 tror jag. Och hög ålder är inte en ursäkt till att skita i vad andra säger.

Vad gäller att du anser att du blivit demoniserad av din familj. Det omdömet kan du lämna därhän.

Du kan själv bestämma hur du ser dig själv.
Om familjen anser att du är på ett visst sätt och du inte håller med, varför ska du hänga upp dig på det?

Om du skulle ha kontakt med dem igen och de säger att du är på ett visst vis. Då kan du säga: "jag skulle uppskatta om du inte sa sådär. Det stämmer inte och det gör mig ledsen."

Nej, jag kan inte bestämma det själv. Det är omgivningen som bestämmer.

 

[Gnist]

Nej, jag kan inte bestämma det själv. Det är omgivningen som bestämmer.

Det är dock inte sant.
Ens självkänsla, vad man tycker om det egna jaget styr man faktiskt väldigt mycket själv över, men för dig påverkar nog i dagsläget din depression och ev annan diagnos din självbild.

 

[Wille]

Det är dock inte sant.
Ens självkänsla, vad man tycker om det egna jaget styr man faktiskt väldigt mycket själv över, men för dig påverkar nog i dagsläget din depression och ev annan diagnos din självbild.

Jag märker det från min omgivning vad jag är och vad jag är värd. Jag går inte och inbillar mig något annat.

 

[Gnist]

Jag märker det från min omgivning vad jag är och vad jag är värd. Jag går inte och inbillar mig något annat.

Vad omgivningen anser och vad man själv anser är två vitt skilda saker. Har noll med inbillning att göra.

 

[Motacilla]

Jo, jag fattar att hon försöker vara hygglig men hur jävla svårt ska det vara att fatta att jag inte vill ha saker? Jag har tjatat mig blå om saken.

Mamma är några år över 70. 75 tror jag. Och hög ålder är inte en ursäkt till att skita i vad andra säger.


Nej, jag kan inte bestämma det själv. Det är omgivningen som bestämmer.

Nej det är klart att hög ålder inte betyder att man kan göra vad som helst. Men om hög ålder betyder att personen inte förstår bättre? Då är det ju fullständigt lönlöst att bli arg.

Min mamma gav mig kokböcker jag inte ville ha varje jul i 10 år. Men det var hennes sätt att försöka vara snäll.

Och jag tror de flesta har upplevt äldre släktingar som man fått ta som de är helt enkelt. Tänka "Jaja, det är sån hen är" och inte störa sig. För det blir ju faktiskt inte bättre av att man ständigt har konflikter om saker man inte kan ändra.

Om din mamma skickar saker du inte vill ha har jag två lösningar: 1. Sälj dem, 2. Släng dem.

Varför låter du dina syskon definiera vem du är/hurdan du är? Deras åsikt är väl inte mer värd än din?

 

[Exile]

Min allra bästa (och typ enda) vän jag känt sedan vi började skolan ihop för närmare 30 år sedan har en väldigt gammal konflikt som ligger. Det var lite drygt 20 år sedan och vi var båda riktigt elaka mot varann i en "incident", det hände vid ett tillfälle att den ena av oss försökte få fram ett erkännande om en del i detta, varpå den andra nekade (ljög). Jag tror att vi där bestämde oss för att helt enkelt skita i det.

Nu är det som sagt över 20 år sedan. Ibland någon gång om året kanske? Kan detta dyka upp i hjärnan och jag skäms, men samtidigt påverkar det inte vår relation, det var så länge sedan. Kanske tänker hon också på det någon gång som jag gör, men hon har inte heller sagt något. Att försöka reda ut detta nu efter så lång tid vore helt poänglöst då den konflikten helt enkelt inte existerar, däremot skulle vi ju kunna starta en konflikt i att börja älta detta.

Det bästa sättet är ibland att låtsas som att något inte hänt och börja på ny kula, framförallt när det är så gammalt groll. Det spelar ingen roll längre vems fel det var, vem som sårade vem eller vad ni tycker. Det är överspelat och färdigt, dags att gå vidare.

Och om du känner att det verkligen inte går, bränn då breven, blocka din mamma så hon inte kan kontakta dig och acceptera sedan att du inte vill ha med din familj att göra. Att älta hjälper dig inte och förändrar inget.

 

[WhoIsItAgain]

Jo, jag fattar att hon försöker vara hygglig men hur jävla svårt ska det vara att fatta att jag inte vill ha saker? Jag har tjatat mig blå om saken.

Mamma är några år över 70. 75 tror jag. Och hög ålder är inte en ursäkt till att skita i vad andra säger.


Nej, jag kan inte bestämma det själv. Det är omgivningen som bestämmer.

Men snälla du. Min pappa är 76 och jag kan också säga åt honom 100 gånger om något, tex att han ska tvätta sig och borsta tänderna. Han gör det inte ändå. För att han GLÖMMER det, inte för att reta mig. Äldre har ofta problem med närminnet utan att vara dementa. Tänkt på det?

Du kräver att andra ska vara perfekta mot dig, men du vill aldrig försöka vara det själv. Alla ska rätta sig efter dig, man får inte säga fel sak, göra fel sak osv. Hur tror du någon KAN vara vän med dig? Det är en omöjlig uppgift att aldrig göra ett fel. Männskligt liksom.......skrivet i all välmening, du måste ändra din syn på hur andra fungerar och din egen del i samverkan med människor.

 

[karamelldrottningen]

Tillslut är det försent och personen finns inte längre.
Vi väljer inte våra föräldrar men vi kan välja hur vi ska vara mot dem.