Saknad

Fan vad jag saknar att ha en familj. Det har hunnit går 5 år nu. Jag fick ett julkort av mamma. Kanske vill hon att allt ska bli som vanligt igen. Det kan inte bli så. Jag kan inte ta den risken.

 

[Nevermind]

Jag tror inte de försöker. Och de drabbas ju inte på något sätt för att de inte skärper till sig.

Vänta, va? Om jag tolkar det där rätt är det ganska elakt skrivet. De flesta gör väl så gott de kan? Och jo, folk drabbas när de gör fel/"inte skärper till sig", oavsett vad man hade för avsikt eller anledning till att det blev fel. Det är ju det "fel" betyder, att det inte är det man ville.

 

[Wille]

På vilket sätt drabbas inte din mamma som tycks vilja ha kontakt med dej?

Hon vill nog fortsätta ha någon att köra över. Och det ställer jag inte upp på.

Hon har ju två andra avkommor hon kan köra med.

 

[karamelldrottningen]

Andra klarar sig ändå fast de inte är perfekta. Det gör inte jag. Jag blir bara ensam och utesluten. Hela tiden.

Jag har extremt svårt att tro på detta. Har läst tillräckligt med trådar av dig att veta att detta kan absolut inte stämma.
Hjärnspöken är vad det är.

 

[Wille]

Vänta, va? Om jag tolkar det där rätt är det ganska elakt skrivet. De flesta gör väl så gott de kan? Och jo, folk drabbas när de gör fel/"inte skärper till sig", oavsett vad man hade för avsikt eller anledning till att det blev fel. Det är ju det "fel" betyder, att det inte är det man ville.

De blir inte straffade med social uteslutning, som jag blir hela tiden. Alltså klarar de sig.

 

[Wille]

Jag har extremt svårt att tro på detta. Har läst tillräckligt med trådar av dig att veta att detta kan absolut inte stämma.
Hjärnspöken är vad det är.

Jag har alltid blivit utesluten till slut. Allt är bara en tidsfråga.

 

[karamelldrottningen]

Jag har alltid blivit utesluten till slut. Allt är bara en tidsfråga.

Isåfall är det inte rätt umgänge. Familj eller inte.

 

[Motacilla]

Nu kanske jag låter lite taskig men: vad vet du om vad andra försöker, om de "skärper sig" (vad nu det betyder?) och vad resultatet av ansträngningarna är?

Varför ska man "skärpa sig" in absurdum om resultatet är att man ständigt mår väldigt dåligt? Är det värt att plåga sig själv och ändå må jättedåligt som ett slutmål?

Och vad menar du med skärpa sig, förklara gärna så att jag vet att jag förstått rätt.

 

[Wille]

Isåfall är det inte rätt umgänge. Familj eller inte.

Jag menar att jag alltid blir utesluten, oavsett om det är familj eller inte. Jag går numera alltid och väntar på att bli utfryst. Och ibland blir jag inte ens respekterad för den jag är från början. Mina åsikter har inte räknats. Och jag har inte tillåtits vara mig själv. Jag har ställts inför krav att fejka att jag är glad och positiv, typ om man ramlar ner för trappen ska man glatt utbrista "jäklar, vad snabbt jag kom ner". Gör man inte det så är man negativ och inget att ha.

 

[Wille]

Nu kanske jag låter lite taskig men: vad vet du om vad andra försöker, om de "skärper sig" (vad nu det betyder?) och vad resultatet av ansträngningarna är?

Varför ska man "skärpa sig" in absurdum om resultatet är att man ständigt mår väldigt dåligt? Är det värt att plåga sig själv och ändå må jättedåligt som ett slutmål?

Och vad menar du med skärpa sig, förklara gärna så att jag vet att jag förstått rätt.

T.ex. tala om att man ska gå och säga hej då. Hur svårt ska det vara? Och att svara på tilltal, kan vara en annan sån där grej. Och sen att acceptera att det jag säger är sant. Och att faktiskt visa förståelse för att jag kraschat.

 

[EmmaBovary]

Jag tror inte de försöker. Och de drabbas ju inte på något sätt för att de inte skärper till sig.

Jag skulle nog tro att exempelvis din mamma upplever att hon drabbas av att inte få någon respons på sina kontaktförsök, trots allt.

 

[Wille]

Jag skulle nog tro att exempelvis din mamma upplever att hon drabbas av att inte få någon respons på sina kontaktförsök, trots allt.

Men då får hon ju sluta göra mig illa.

Rädslan att hon ska skada mig igen och igen och igen, är ju det största hindret till att ha kontakt med henne.

 

[MiaMia]

Jag vill bli omtyckt någon gång. Det har jag längtat efter i hela mitt liv. Jag vill inte leva i ensamhet resten av mitt liv. Men tyvärr är jag oönskad och ratad. Det har jag sett så många gånger.

Och "vara perfekt" respektive "vara till lags" är det allenarådande receptet för att bli omtyckt?
Vad ligger ens i perfekt/till lags? Har du ens koll på att din föreställning om vad du strävar efter faktiskt stämmer med vad andra förväntar eller önskar sig? Det lär väl knappast vara ett recept på vad som gör en omtyckt av alla människor i alla situationer?

Andra klarar sig ändå fast de inte är perfekta. Det gör inte jag. Jag blir bara ensam och utesluten. Hela tiden.

Så hela världen har ett förhållningssätt till dig som individ, och ett helt annat för alla andra människor?
Du ser inte att den analysen haltar rätt rejält och är fullkomligt orimlig?

 

[EmmaBovary]

Men då får hon ju sluta göra mig illa.

Rädslan att hon ska skada mig igen och igen och igen, är ju det största hindret till att ha kontakt med henne.

Poängen är snarare att hon försöker uppenbarligen, men är inte perfekt i sina försök/misslyckas och straffas således av det.

 

[Gnist]

Men då får hon ju sluta göra mig illa.

Och hur ska hon kunna "visa" att hon vill dig väl, när du totalsågar och ignorerar alla försök till kontakt tänker du?

 

[Wille]

Och "vara perfekt" respektive "vara till lags" är det allenarådande receptet för att bli omtyckt?
Vad ligger ens i perfekt/till lags? Har du ens koll på att din föreställning om vad du strävar efter faktiskt stämmer med vad andra förväntar eller önskar sig? Det lär väl knappast vara ett recept på vad som gör en omtyckt av alla människor i alla situationer?

Så hela världen har ett förhållningssätt till dig som individ, och ett helt annat för alla andra människor?
Du ser inte att den analysen haltar rätt rejält och är fullkomligt orimlig?

Ja, så är det. Omvärlden har ett förhållningssätt till mig och ett annat till andra.

Jag har inte lyckats knäcka koden för hur andra människor blir omtyckta. Så jag försöker att inte göra fel och vara så perfekt jag kan, så det inte finns något att klaga på. Men jag misstänker att jag är född som en person som inte går att tycka om, alldeles oavsett vad jag gör.

Poängen är snarare att hon försöker uppenbarligen, men är inte perfekt i sina försök/misslyckas och straffas således av det.

Det är för sent. Jag är redan för skadad. Jag måste skydda mig själv för att inte bli mer skadad.

Och hur ska hon kunna "visa" att hon vill dig väl, när du totalsågar och ignorerar alla försök till kontakt tänker du?

För att hon aldrig velat mig väl. Hon har aldrig respekterat mig. Varför skulle det ändras?

 

[Motacilla]

T.ex. tala om att man ska gå och säga hej då. Hur svårt ska det vara? Och att svara på tilltal, kan vara en annan sån där grej. Och sen att acceptera att det jag säger är sant. Och att faktiskt visa förståelse för att jag kraschat.

Jag har flera kollegor som varken säger god morgon eller hej då när de går.
Tänker på dessa som aningen ouppfostrade och att de ej fattar normal hyfs, men det är inte mitt problem om vuxna människor inte förstår hur man förväntas bete sig.

Ibland gör folk oss besvikna. Det ingår i konceptet mellanmänskliga relationer.

Andra lever inte upp till våra förväntningar. Mitt syskon är USELT på att svara på meddelanden och ibland blir jag väldigt irriterad. MEN jag vet att det inte handlar om _mig_, det är mitt syskons tankspriddhet och ointresse av att kolla telefonen som gör att svar dröjer (eller inte kommer alls).

Ibland orkar folk inte prata. Så är det bara.

Man gör sig själv en väldigt stor björntjänst om man tar allt folk gör som personliga förolämpningar eller som handlingar riktade mot en. Det mesta folk säger och gör handlar mer om dem själva än om en.

 

[WhoIsItAgain]

Jag menar att jag alltid blir utesluten, oavsett om det är familj eller inte. Jag går numera alltid och väntar på att bli utfryst. Och ibland blir jag inte ens respekterad för den jag är från början. Mina åsikter har inte räknats. Och jag har inte tillåtits vara mig själv. Jag har ställts inför krav att fejka att jag är glad och positiv, typ om man ramlar ner för trappen ska man glatt utbrista "jäklar, vad snabbt jag kom ner". Gör man inte det så är man negativ och inget att ha.

Men du utesluter ju dig själv med. Du var med i en sygrupp (?) där du krävde de andra skulle rätta sig efter dig och inte prata om vad de ville och när de inte gjorde det gick du aldrig mer dit. Vi har sagt det förr, DU kan inte bestämma hur andra ska vara, kan du inte hantera det måste DU jobba på dig själv först. Annars kommer ingen ORKA vara vän med dig. Man kommer säga fel saker eller råka visa ett foto du inte kan se eller ha rivmärken på händer och ben som syns.

 

[Motacilla]

För att hon aldrig velat mig väl. Hon har aldrig respekterat mig. Varför skulle det ändras?

Men då är det väl trots allt bäst att släppa taget och sluta utsätta sig för mer förnedring?

Sörj det som var, att du inte hade de föräldrar du önskade och gå sen vidare.

 

[LadyCovergirl]

Jo, jag fattar att hon försöker vara hygglig men hur jävla svårt ska det vara att fatta att jag inte vill ha saker? Jag har tjatat mig blå om saken.

Mamma är några år över 70. 75 tror jag. Och hög ålder är inte en ursäkt till att skita i vad andra säger.


Nej, jag kan inte bestämma det själv. Det är omgivningen som bestämmer.

Så din mammas ålder är inte en ursäkt till att skita i vad andra säger men din sjukdomsbild är en ursäkt för att skita i vad andra säger? Eller missförstår jag dig?

 

[Gnist]

För att hon aldrig velat mig väl. Hon har aldrig respekterat mig. Varför skulle det ändras?

Om det nu är så, vad fasiken är det att sakna? Varför har du inte släppt det där och gått vidare för flera år sedan?