Så less på det här valet, det lilla jag hört så blir inget vettigt sagt. Det som verkligen skulle behöva diskuteras är den bedrövliga vården.
Det spelar ju ingen roll att den är nästan gratis när det nästan omöjligt att få vård, få läkartid tar evigheter om man ens får en. När man väl träffar nån läkare så är de helt utarbetade och ointresserade och vill bara att man ska vara klar så de ska hinna med alla sina patienter för dagen. En läkare på privat VC sa att man inte orkar eller hinner med patienterna då kravet är att man ska ta emot 6 patienter i timmen under arbetspasset, dessutom hinna journalföra, skriva läkarintyg (vilket tydligen är krångligt) osv.
Exempel: ringde till VC (efter kollat med vårdguiden vart jag ska vända mig) då dottern varit vad vi trodde var magsjuk en vecka men jag började bli orolig då hon inte behöll varken vätska eller mat, de vägrade ge oss tid och hänvisade till närakuten. När jag ringer tillbaka och kräver få en tid när jag upptäcker att närakuten inte ens har öppet förrän på kvällen finns det inga läkartider kvar. Får lov att vänta 8 timmar och väl på närakuten blir vi nästan avvisade pga att de anser att det är primärt VC som egentligen ska ta emot oss och att vi ska kontakta dem igen imorgon. Motvilligt tas en sänka efter visst mått av övertalning. Kommer in till blek läkare som säger att han aldrig sett nån stå på benen med så hög sänka och säger till oss att åka in till akuten bums och att han skickar remiss så vi får hjälp på plats. Vi har himla flyt och hinner precis så att hon kan ultraljudas och röntgas för 23 så stänger röntgenavdelningen, hade vi varit 10 minuter senare så hade hon antagligen fått ligga och vänta hela natten eller skickats hem tills röntgen öppnade. Visar sig att hon har brusten blindtarm och det blir operation framåt morgonkvisten, vem vet hur det hade gått om man inte varit så ihärdig.
Exempel: Nära bekant som ramlat ihop i bröstsmärtor hemma men avvaktar ett par timmar, efter tre-fyra timmar så ringer maken 112 då det inte släpper och personen inte kan röra sig. De får meddelandet att ambulans ska komma ut. Blir uppringda efter ett tag och ambulanspersonalen har mycket att göra och undrar om de kan ta sig in till akuten själv. Efter över en timme så lyckas de ta sig in till KS men irrar runt där då de inte hittar akutmottagningen. Efter googling visar det sig att den har tydligen stängts men skyltarna om akutmottagning på stolparna och vid ingången finns kvar. Hon som har bröstsmärtorna har börjat känna sig lite bättre när hon tvingats irra runt och leta efter akuten och lyckas övertala maken att åka hem igen. Lovar att gå och kolla sig hos läkare och lovar att säga till om hon känner sig minsta sämre. Ingen kollar upp hur de gått när de inte dyker upp på nån akutmottagning. Bekantingen känner av bröstsmärta ett par dagar till men säger inget då hon inte vill oroa maken. Har fortfarande inte kollat upp sig hos läkare och när jag ligger på så känner hon att det ingen idé då ingen kommer ta henne på allvar. Hon jobbar själv inom vården och tror att läkaren kommer avskriva henne med att hon är för ung (40ish) och att hon haft panikångest eller varit stressad över nåt. Jag är mest förvånad över att ingen kontaktat dem och kollat hur det gått

.
Exempel: Släkting i 50 års åldern faller ihop på jobbet med bröstsmärtor och domningar i kroppen, ambulans in till akuten men de hittar inget akut under natten. Får remiss till VC för provtagning osv. visar sig att hon har väldigt högt blodtryck (har alltid haft lågt blodtryck innan), läkaren på VC säger att hon ska gå ner i vikt (hon är inom normalvikt) och får tabletter mot blodtrycket och rådet att äta mycket morötter. Släktingen känner sig fortfarande rejält dålig, är hos läkaren på VC ett par ggr till men upplever inte att han är intresserad utan skyller allt på att hon kan gå ner nåt kilo i vikt. Till slut går hon till privat klinik då hon känner sig så orkeslös och hängig, visar sig att hon har väldigt kraftig urinvägsinfektion och får behandling. Hon mår ganska snart bättre och blodtrycket förbättras också. Hon har listat om sig till en annan VC men säger att det egentligen ingen skillnad vart man går för det dåligt bemötande överallt.
Jag vill ha en sjukvård där man faktiskt får vård! Där läkare, sjuksköterskor och uskor kan jobba under såna förhållanden att de kan göra ett bra jobb. Alla jag pratar med inom vården säger samma sak, det för stressigt, man orkar inte, man släcker bränder hela tiden osv osv. Flera säger att de inte kommer orka jobba kvar fram till pension eller ens särskilt många år till. Ska det vara så i Sverige 2018 att man förlorar kompetent personal för att arbetsförhållandena är såna att de till slut helt enkelt inte orkar mer?