D
diddi
Jag måste bara skriva av mig lite. Förlåt om tråden hamnar fel och om jag har skrivit flummigt och osammanhängande men jag måste få skriva det här annars kommer jag aldrig kunna somna.
Jag skulle longera min ponny idag och det blåste som satan så han var oerhört nervös och stressad. Han blir rädd för något och drar iväg och börjar bocka och stegra. Han går omkull lite lätt och jag tänker naturligtvis att allt är mitt fel. Självförtroendet på noll. Jag kontrollerar att han inte har gjort sig illa och tar mig samman och börjar longera. Jag börjar jobba honom och han lyssnar bra på mig. Självförtroendet byggs snabbt upp tills det ligger på ganska hög nivå. Jag klarar ju av honom, det vet jag ju tänker jag glatt.
Då kommer det en kvinna in på vår gård. Kvinnan har jag pratat med en gång så jag känner henne absolut inte. Min ponny tkr att hon är oerhört läskig och börjar stressa upp sig. Innan det går överstyr så sätter jag igång honom i arbete. Jag minska traven några steg och ökar.
Då hör jag; "Nämen lilla gumman du kan ju inte bromsa honom och smacka på honom samtidigt, han förstår ju ingenting förstår du väl". Hon sätter igång och kritisera mig och frågar om inte min ponny var fullvuxen och inte en unghäst. På VÅR tomt, som hon inte har någon rätt att vara på.
Jag blir helt paff. Stannar hästen och ställer mig bara och tittar på henne. Jag försöker att be henne lugnt och sansat att jag vill att hon går och låter mig träna min häst ifred. Fast självklart så hör hon ju hur arg och förbannad jag är så hon knycker på nacken och går därifrån.
Efter det så är självförtroendet på minus minus minus minus noll och jag bryter ihop som den mes jag är. Ingen ide att fortsätta träna när man bara förstör hästen så jag ställer in hästen i boxen som jag tycker så oerhört synd om eftersom han har en sån dålig ägare.
Jag ringer en kompis som får mig att inse att jag inte är värdelös och jag skäms över mitt utbrott.
Min ponny är en problemponny och kmr alltid att vara men jag har gett honom en chans som jag anser att han förtjänar. Så under ett års tid har jag kämpat och jag tycker att jag har lyckats. Jag kan rida dressyr, hoppa och rida ut. Jag måste vara väldigt konsekvens och kanske inte skoja och busa som alla andra på sina snälla ponnyer men jag har lyckats, enligt min åsikt, med mycket hjälp.
Och varför i helvete måste jag då bry mig om en liten människa som kommer och kritiserar mig och min ponny? Varför kan jag inte bara skita i henne och se det som en extra sporre att visa henne att hon har fel? Är jag för mesig för att hålla på med hästar? Om man inte kan hantera hästmänniskor, kan man inte hantera hästar då?
Tack för att jag fick skriva av mig, vore kul med kommentarer....
Jag skulle longera min ponny idag och det blåste som satan så han var oerhört nervös och stressad. Han blir rädd för något och drar iväg och börjar bocka och stegra. Han går omkull lite lätt och jag tänker naturligtvis att allt är mitt fel. Självförtroendet på noll. Jag kontrollerar att han inte har gjort sig illa och tar mig samman och börjar longera. Jag börjar jobba honom och han lyssnar bra på mig. Självförtroendet byggs snabbt upp tills det ligger på ganska hög nivå. Jag klarar ju av honom, det vet jag ju tänker jag glatt.
Då kommer det en kvinna in på vår gård. Kvinnan har jag pratat med en gång så jag känner henne absolut inte. Min ponny tkr att hon är oerhört läskig och börjar stressa upp sig. Innan det går överstyr så sätter jag igång honom i arbete. Jag minska traven några steg och ökar.
Då hör jag; "Nämen lilla gumman du kan ju inte bromsa honom och smacka på honom samtidigt, han förstår ju ingenting förstår du väl". Hon sätter igång och kritisera mig och frågar om inte min ponny var fullvuxen och inte en unghäst. På VÅR tomt, som hon inte har någon rätt att vara på.
Jag blir helt paff. Stannar hästen och ställer mig bara och tittar på henne. Jag försöker att be henne lugnt och sansat att jag vill att hon går och låter mig träna min häst ifred. Fast självklart så hör hon ju hur arg och förbannad jag är så hon knycker på nacken och går därifrån.
Efter det så är självförtroendet på minus minus minus minus noll och jag bryter ihop som den mes jag är. Ingen ide att fortsätta träna när man bara förstör hästen så jag ställer in hästen i boxen som jag tycker så oerhört synd om eftersom han har en sån dålig ägare.
Jag ringer en kompis som får mig att inse att jag inte är värdelös och jag skäms över mitt utbrott.
Min ponny är en problemponny och kmr alltid att vara men jag har gett honom en chans som jag anser att han förtjänar. Så under ett års tid har jag kämpat och jag tycker att jag har lyckats. Jag kan rida dressyr, hoppa och rida ut. Jag måste vara väldigt konsekvens och kanske inte skoja och busa som alla andra på sina snälla ponnyer men jag har lyckats, enligt min åsikt, med mycket hjälp.
Och varför i helvete måste jag då bry mig om en liten människa som kommer och kritiserar mig och min ponny? Varför kan jag inte bara skita i henne och se det som en extra sporre att visa henne att hon har fel? Är jag för mesig för att hålla på med hästar? Om man inte kan hantera hästmänniskor, kan man inte hantera hästar då?
Tack för att jag fick skriva av mig, vore kul med kommentarer....
