En fundering som har slagit mig efter att ha läst diverse trådar och Facebookgrupper, inte riktad mot någon särskild utan jag tycker att ämnet är intressant.
Ibland uppmuntras personer att byta häst/ras för att inte behöva känna sig rädda/nervösa/oroliga. Medan jag självfallet kan se meningen att inte fortsätta rida en häst man mår dåligt av att rida, så undrar jag ändå om det verkligen är ett råd som (i regel) löser situationen? Visst, ryttaren behöver inte utsätta sig för en svår situation med den specifika hästen, men löser hästbytet rädsloproblematiken?
Utgår jag från mig själv, en ryttare som genom åren haft ganska svajig självkänsla, så sitter ju alla "rädsloproblem" jag har haft i mig och inte i hästen per se. Dvs om jag mår dåligt, då är jag mer rädd för saker generellt. Mår jag bra, så blir jag generellt heller inte rädd. Rädslan är inte logisk, utan den kommer från min inre oro.
Vad tänker ni?
Eftersom jag jobbat mycket med rehab och problemlösning kommer jag i kontakt med många med rädslor. Rehabhästar kan ju ha haft oupptäckt smärta som leder till problembeteende. Och det skrämmer många. Smärta kan ju ge både en allmänt ökad flykt/rädsla eller vad man upplever som oprovocerade utåtagerande beteenden. Att folk inte kan läsa hästen riktigt kan ge rädslor. Och att man inte kan hantera beteendet och bryta det kan ge rädslor. För vissa kan det bli ok om man rehabar hästen och de får hjälp av tränare att jobba bort problembeteende.
För andra kan det hjälpa att de lär sig system för hur man ska bryta ev oönskade beteenden. Men här kan krävas förmåga att läsa av, timeing, snabbhet, balans och förmåga att gå emot sina instinkter i rädslan. Det är inte för alla.
Om jag får ny elev som tydligt har köpt på sig för mycket häst så rekommenderar jag hästbyte. Har man dålig balans, är långsam, är rädd och är rätt grön i ridningen kanske inte en snabb, reaktiv unghäst är vad man bör ha tex.
Och ganska många köper tyvärr mer häst än de behöver.
Jag har haft elev som trots att jag jobbat hästen 1 år och den är så bombsäker en häst öht kan bli, även med grönare ryttare, varit för rädd för att behålla. Den var farlig då jag fick den och jag såg till att veterinär fick behandla då jag inte upplevde den fräsch. Men sedan gick det att rida mitt i polo-träning då de skjuter bollar överallt och rider och vänder i full galopp överallt runt en, skritta i barbacka på lång tygel när tåget kommer farande ur tunnel bredvid utan direkt reaktion, fin i dressyren, gick att hoppa utan problem, kanon i hantering och i frihetsdressyr, bra i trick och kunde läggning tex. För den ryttaren var det ändå för läskigt. Där blev lösningen en äldre, mycket vänlig, lite långsam och markbunden D-ponny. Ganska snart, några veckor bara typ, vågade ägaren rida ut själv, hoppa etc. Mot att knappt våga skritta med människa bredvid redo att ta hästen. Ryttaren är och har aldrig varit någon helt orädd typ, avsuttet som uppsuttet. Men det är klart övervägande kul med ponnyn. Och där finns ju en chans att arbeta med rädslan mot när hon fick helt panik och ville hoppa av hästen som skrittade med hängande huvud halvt sovande för att hon fick för sig att han skulle göra ngt. Trots att det inte skett ngt alls på över ett halvår typ.
Också haft elever som absolut måste ha riktigt stora hästar för att de känner sig tryggare iom att de kan vara lite långsammare i kasten så att säga. De är inte helt trygga alltid ändå. Men mottagliga för träning som gör att de blir tryggare.
Och mött många som pga rädsla bytt från halvblod etc till islänningar för att de känner sig tryggare på mindre häst med mindre gång.
Problemet med att arbeta sig igenom rädsla är ju att man kan behöva ha vissa förutsättningar för det. Har du en ryttare med tex god balans, utbildning, feeling och timeing så kan man jobba sig igenom mycket mer än om ryttaren är grön, har sämre balans, blir långsam etc.
Just rädsla gör ju också att vissa inte riktigt tänker klart eller klarar av att kontrollera sin kropp. Då blir det ju svårt att jobba sig genom rädslan på en häst som kräver en lugn, balanserad, snabb ryttare som inte stör och dessutom ska klara av att rida aktivt.
Och så har vi problemet att många tränare inte har tillräckligt med kunskap att hjälpa de ekipage som inte riktigt matchar och det är mycket friktion och rädsla. De flesta blir mycket lugnare när hästen slappnar av och när de vet att de kan få den att göra det uppsuttet med sina hjälper. Men de flesta tränare lär inte ut sådana system. Plus att många inte är beredda att byta system.
