Egentligen ingenting, men du har från sida ett tagit upp att det är papporna det är synd om som slåss med näbbar och klor. Jag tror inte att någon tycker annorlunda, men jag tror inte heller att det var det som ts är ute efter. Jag är en av de som startat trådar som sagt, och tänker inte läsa att det är jag som står i vägen för pappan. Jag känner ingen pappa som skulle byta arbete eller arbetsuppgifter för att få mer tid med sina barn, däremot flera mammor som fått kämpa rejält för att barnen ska hålla en bra kontakt och med sina pappor och har fått byta jobb, arbetsuppgifter och skift för att få det nya livet som ensamstående eller varannanveckas förälder att gå ihop.
Jag känner dessutom flera pappor, både sammanboende och skilda, som inte tagit föräldrapenning, inte tagit ut vabbdagar, inte orkar gå på föräldramöten, inte bryr sig nämnvärt för att de vet att mamman tar hand om det, för det gör hon ju oftast, någon måste ju göra det för barnens skull. Och det är inte ett dugg jävla synd om de männen - och de är nog ganska många, jag känner ett flertal familjer där det fungerar så - och troligen är det också de historierna som ts var ute efter att få veta hur det har gått.
Om man tror att mamman alltid står i vägen och det är mamman som förstör för pappan - då är man väldigt fel ute. Jag har aldrig stått i vägen för mitt ex, trots det känner jag att han är ingen barnunge, vi har dessutom delad vårdnad. Jag förutsätter att han tar de kontakter han behöver med skola och förskola, vilket hittills inte hänt, jag talar om för honom när det är möten, öppet hus eller något annat spex, inget intresse so far. Är barnen sjuka om de ska dit då byter han oftast helg på eget bevåg osv osv. Man kan inte tvinga någon till att vara en engagerad förälder. Tyvärr, men så är det. Men jag tror nog att det är fler män än mitt ex som är så här, och sedan får jag som mamma skulden för att jag skulle stå i vägen för honom? Jo tjena.
