rövhattiga medföräldrar - hur blev det sen?

[ameo]

Då och då dyker det upp trådar här på sidan om "medföräldrar" som beter sig som rövhattar. I de flesta fall är det väl barnens fäder som beter sig illa, möjligen pga att merparten av bukefalisterna är kvinnor. För enkelhetens skull väljer jag den utgångspunkten, även om det säkert finns någon "tvärtom" också. Det finns en aktuell tråd just nu, men många har passerat genom åren.
Vissa mödrar har mer eller mindre slagit knut på sig själva för att försöka tvinga fram en relation med barnets ointresserade far. Somliga har tvärtom gjort allt de kunnat för att barnet ska få slippa lära känna sitt arsle till far. Och allt däremellan, typ.

Nu är jag nyfiken på - HUR blev det sen? När klagotråden på bukeförälder har tystnat och livet gått vidare...
Blev det någon vettig relation mellan barn och far?
Funkade det att hålla isär barn och far?
Finns det några exempel på när den struliga pappan (t.ex han som straffar barnens mor genom att krångla med barnen) faktiskt tar sig i kragen och blir en riktigt/någorlunda vettig medförälder med tiden? Eller är det alltid dömt att misslyckas, när en sån strulpelle blir pappa. Väjer han kanske till sist att dra sig undan och "glömma bort" sitt/sina barn?

Berätta hur det blev, helt enkelt! Finns det nåt hopp för föräldrar som lever mitt i strulet?

 

[Korven]

Mitt ex strulade från barnet var 6 år gammal. Flyttade (hem) utomlands några år och sen kom tillbaka för Sverige var mycket bättre. En gång försökte han visst lämna sonen i hemlandet men förnekar det sen. Efter det blev det noll kontakt från exet i många år tills det var dags att förlänga underhållet nåt år. Då var jag tvungen att ta kontakt och få en underskrift och då lovades det att umgänget skulle återupptas, icke. Sen när sonen blir far 35 år gammal började umgänget funka lite bättre, läs mindre dåligt. Trots allt är sonen inte särskilt bitter på sin far för han hade en bra barndom ändå med mig, tack.
Det var den korta versionen

F.ö hans nya fru är en ängel

 

[ameo]

ingen mer som har "facit i hand"?

 

[Pegasus63]

Har ingen erfarenhet själv, men kan nog rätt så lugnt konstatera att minst 90% av alla barn som vägras kontakt med sin far/mor, skulle kunna ha en relativt bra relation till pappa/mamma om socialen och domstolen gjort sitt jobb enligt gällande regler för barns bästa i stället för att endast lyssna på, ursäkta uttrycken, bitterfittor och rövhattar som svartmålar exet och begär ensam vårdnad ...
De "vuxna" kan vara hur jävla otrevliga de vill sinns emellan, men att använda barnen som slagpåse och vägra exet kontakt med barnen utan någon egentlig orsak annat än bitterhet gör mig bara spyfärdig och får mig att undra om den vägrande föräldern faktiskt är mogen att ha ett ansvar för barn eller ens sig själv ...

 

[TinyWiny]

Nu har jag aldrig skrivit någon tråd om ämnet men gudarna ska veta att jag hade behövt buke när det begav sig Kanske hade jag då inte slagit riktigt så många knutar på mig själv, inte varit så fruktansvärt hård mot mig själv i mina krav på mig själv att "fixa" relationen i min önskan att mina barn skulle få tillbaka den fantastiska pappan han faktiskt var när de planerades och kom till. På samma gång är mina barn tacksamma för att jag inte gav upp. Att jag fortsatte kämpa för som de säger, det hade varit hemskt att inte känna sina övriga syskon. De säger sig ändå inte ha saknat något för att jag alltid fanns där men jag tror att det ändå sätter spår att bli bortvald. Det måste det göra men jag tror ändå att de kan lindras något om den förälder de har alltid finns där.

Men nej, det blev inte bättre. Visst har de någon form av kontakt men någon fin relation kan ingen säga att de har ens med bästa viljan i världen. Han agerar inte som en pappa. Idag vet jag att ingen kan tvinga någon att ha en relation. Då trodde jag att om jag bara förklarade tillräckligt många gånger hur viktig han var/är för dem så skulle han göra sin del. Ta sitt ansvar för att skapa en relation med sina barn men nej, det gjorde han inte.

När yngsta barnet tog studenten var det en befrielse. Jag behövde inte och har inte haft någon kontakt med honom sedan dess. Visst har vi hälsat på gemensamma tillställningar men inte mer.

@Pegasus63 Vad har du för belägg för dina påståenden? Jag har och har haft många enastående föräldrar omkring mig och ingen har haft problemet att de förvägras chansen att träffa sina barn/förvägrar den andre föräldern att träffa sina barn när de har varit fullt fungerande föräldrar. I de fallen en förälder faktiskt gör allt för att hålla den andre föräldern borta från barnet har det funnits mycket allvarliga skäl till deras agerande. Det är snarare det motsatta problemet som faktiskt är ett problem, att man som förälder inte har någon rätt att skydda sitt barn från den andre föräldern utan att riskera att förlora vårdnaden själv för att man förhindrar umgänge. De flesta barn som inte har en fungerande kontakt med båda sina föräldrar är det snarare den frånvarande föräldern som inte har viljan/förmågan att skapa och upprätthålla en fungerande sund relation med barnet.
Jag tror snarare att det du skriver är en skröna från samma håll som alla påstådda falska våldtäktsanmälningar. Det är inget stort problem som vissa försöker få det till.

 

[Inte_Ung]

Vad har du för belägg för dina påståenden?

Jag har belägg.
Dels så har jag på närmare håll sett ett gräsligt exempel och dels så har jag läst domstolsprotokoll om ett annat fall.
I domstolsprotokollet framgår tydligt att den ena, boföräldern, demoniserar den andra föräldern.
Där så slutar det med vite för boförälderns del för vägran att lämna ut barnet till umgängesföräldern.

 

[athena_arabians]

Jag har belägg.
Dels så har jag på närmare håll sett ett gräsligt exempel och dels så har jag läst domstolsprotokoll om ett annat fall.
I domstolsprotokollet framgår tydligt att den ena, boföräldern, demoniserar den andra föräldern.
Där så slutar det med vite för boförälderns del för vägran att lämna ut barnet till umgängesföräldern.

Jag har tyvärr också sett exempel på detta. I ett fall utredde polisen umgängesföräldern MÅNGA gånger och det fanns aldrig någon grund i anklagelserna. Det slutade med att boföräldern förlorade vårdnaden.

 

[TinyWiny]

Jag har belägg.
Dels så har jag på närmare håll sett ett gräsligt exempel och dels så har jag läst domstolsprotokoll om ett annat fall.
I domstolsprotokollet framgår tydligt att den ena, boföräldern, demoniserar den andra föräldern.
Där så slutar det med vite för boförälderns del för vägran att lämna ut barnet till umgängesföräldern.

Men är det ett lika stort problem som det är att alltför många (framförallt fäder) väljer att vara frånvarande i sina barns liv? För att det förekommer vet jag mycket väl men jag ser inte att det skulle vara lika utbrett som det är att en förälder väljer bort sitt barn. Vid första anblicken kan det säkert verka så eftersom de fallen som finns syns och hörs mycket men skrapar man på ytan finns det i många fall en orsak till förälderns agerande som är lätt att förstå. Jag har pratat med många fäder som beklagat sig över sina barns mammas demoniserande över dem men när det väl kommer till kritan så är det inte så enkelt som det verkar vid första anblicken. Visst finns det människor som man önskar aldrig hade fått barn men de allra flesta gör det de gör med sina barns bästa i åtanke.

 

[Is]

Då och då dyker det upp trådar här på sidan om "medföräldrar" som beter sig som rövhattar. I de flesta fall är det väl barnens fäder som beter sig illa, möjligen pga att merparten av bukefalisterna är kvinnor. För enkelhetens skull väljer jag den utgångspunkten, även om det säkert finns någon "tvärtom" också. Det finns en aktuell tråd just nu, men många har passerat genom åren.
Vissa mödrar har mer eller mindre slagit knut på sig själva för att försöka tvinga fram en relation med barnets ointresserade far. Somliga har tvärtom gjort allt de kunnat för att barnet ska få slippa lära känna sitt arsle till far. Och allt däremellan, typ.

Nu är jag nyfiken på - HUR blev det sen? När klagotråden på bukeförälder har tystnat och livet gått vidare...
Blev det någon vettig relation mellan barn och far?
Funkade det att hålla isär barn och far?
Finns det några exempel på när den struliga pappan (t.ex han som straffar barnens mor genom att krångla med barnen) faktiskt tar sig i kragen och blir en riktigt/någorlunda vettig medförälder med tiden? Eller är det alltid dömt att misslyckas, när en sån strulpelle blir pappa. Väjer han kanske till sist att dra sig undan och "glömma bort" sitt/sina barn?

Berätta hur det blev, helt enkelt! Finns det nåt hopp för föräldrar som lever mitt i strulet?

Har aldrig haft en tråd om min stökige far men ja dom kan ta sig i kragen och bli bra pappa

Mitt liv gick i bitar när jag var 8år. Lång historia kort, pappa hittade ny och flyttade men ångrade sig sedan bitter och vart riktigt sjuk av svartsjuka, ånger och bitterhet. Följande år av mitt liv såg jag mina föräldrar misshandla varandra både psykiskt och fysiskt, polisen var ofta inblandad och så fort min mamma provade leva sitt liv vidare eller hittade någon ny började karusellen om. Jag sov alltid med kläderna på om jag skulle behöva fly mitt i natten när han bröt sig in.

Han gjorde aldrig något mot mig eller min bror men när han hade sina raseriutfall gick det liksom inte att känna igen honom och han va helt bortkopplad.
Närmare 8år pågick denna cirkus, och jag va ofta bitter på samhället som inget gjorde trots att mamma kontaktade alla som tänkas kan. Hon upplyste skolan så de visste om situvationen, såg till att det fanns besöksförbud, kontaktade själv soc, hon såg till att min bästa vänns föräldrar visste och kunde ta hand om mig om det skulle behövas osv men ingen frågade hur jag mådde eller tog situvationen på allvar.

Det va alltså riktigt illa väldigt länge. Genom alla år provade han absolut mellan utbrotten att vara en bra pappa men desto äldre jag blev desto mindre förlåtande blev jag så när jag flyttade för att börja gymnasium hade vi knappt någon relation alls.

Sedan va det som att mamma gav upp hon gick tillbaka till pappa även om dom va särbos i många år. Om hon verkligen gav upp eller om dom på nått sätt lyckades förstå sig på varandra lär jag aldrig veta men plötsligt va mamma lycklig. Det tog några år för mig att acceptera det men när mamma så uppenbart mådde så mycket bättre så accepterade jag läger och började sakta bygga upp relationen med pappa igen.

Idag 20år senare är pappa en av mina bästa vänner. Mamma och pappa bor ihop sedan 4år tillbaka. Pappa gör allt för mig oavsett om det handlar om att bara lyssna när jag ringer eller om det handlar om att hjälpa mig mot ovälkomna friare eller följa mig till läkaren när jag varit på utredningar för ständig UVI.
Han ställer alltid upp, och har på allvar kämpat för att hitta gemensama intressen. Idag är det framförallt hunderiet som är den gemensama nämnaren och vi tränar hund i regel varje dag tillsammans (även mamma är med och tränar) och vi har nog överlag en tajtare familj än genomsnittet.
Nu ska pappa bli morfar och jag har väl sällan sätt en människa vara mer lycklig och stolt (började gråta av lycka när vi berättade). Han planerar dagligen hur han ska kunna skämma bort sitt barnbarn. (Kontrasten mot min sambos pappa är enorm som tog emot nyheten om ett första barnbarn med ett "jaha, kul").

Men så jo det finns lyckliga slut på vansinnet men tyvärr tror jag inte att det är speciellt ofta.

 

[Inte_Ung]

Men är det ett lika stort problem som det är att alltför många (framförallt fäder) väljer att vara frånvarande i sina barns liv?

Det är större för det enskilda barnet.
Då det är boföräldern som är den som sviker.
De exempel som jag vet är totalt befriade från logiska orsaker vad gäller umgängesföräldern.
Det handlar bara om makt och kontroll från boförälderns sida.

 

[Tora]

Men är det ett lika stort problem som det är att alltför många (framförallt fäder) väljer att vara frånvarande i sina barns liv? För att det förekommer vet jag mycket väl men jag ser inte att det skulle vara lika utbrett som det är att en förälder väljer bort sitt barn. Vid första anblicken kan det säkert verka så eftersom de fallen som finns syns och hörs mycket men skrapar man på ytan finns det i många fall en orsak till förälderns agerande som är lätt att förstå. Jag har pratat med många fäder som beklagat sig över sina barns mammas demoniserande över dem men när det väl kommer till kritan så är det inte så enkelt som det verkar vid första anblicken. Visst finns det människor som man önskar aldrig hade fått barn men de allra flesta gör det de gör med sina barns bästa i åtanke.

Fast det är ett känt problem att män har det mycket svårare i vårdnadstvister. Framför allt vid de tillfällen där man gått isär innan barnet är fött eller när barnet är mycket litet. De senaste åren har det ju uppmärksammats rätt mycket hur papporna automatiskt ofta hamnar i underläge vid vårdnadstvister.

Jag har i alla fall två fall i min närhet där papporna kämpar med näbbar och klor för att få lov att vara pappor på i alla fall halvtid. Där hindrar mammorna papporna att umgås med barnen för att straffa papporna för något de gjort.

Tex var den ena otrogen när kvinnan var gravid. När hon fick reda på det så tog hon sitt pick och pack och flyttade med orden "Tro inte att du någonsin får träffa din dotter igen". Visst han är en skitstövel på det sättet men är det tillräckligt för att diskvalificera honom som pappa?

Jag tror att man skall vara försiktig med att vara alltför generell när det kommer till vårdnadstvister. Min erfarenhet (vilken förvisso är rätt så blygsam tack och lov) är att det om det är problem av något slag vid en vårdnadstvist så är det lite för lätt för den krånglande föräldern att krångla till det utan att det blir för stora problem. Medan den föräldern som absolut inte vill riskera något hamnar i en svår sits.

Visst är den fina tanken att "Barnet har rätt till båda sina föräldrar" men jag tycker att det ibland har lite för lätt att snarare glida över i "Föräldrarna har rätt till sina barn".

 

[mandalaki]

Men är det ett lika stort problem som det är att alltför många (framförallt fäder) väljer att vara frånvarande i sina barns liv? För att det förekommer vet jag mycket väl men jag ser inte att det skulle vara lika utbrett som det är att en förälder väljer bort sitt barn. Vid första anblicken kan det säkert verka så eftersom de fallen som finns syns och hörs mycket men skrapar man på ytan finns det i många fall en orsak till förälderns agerande som är lätt att förstå. Jag har pratat med många fäder som beklagat sig över sina barns mammas demoniserande över dem men när det väl kommer till kritan så är det inte så enkelt som det verkar vid första anblicken. Visst finns det människor som man önskar aldrig hade fått barn men de allra flesta gör det de gör med sina barns bästa i åtanke.

Bra!

En favorit i repris: När Kamratposten frågade sina unga läsare vem de helst gick till när de var ledsna kom pappa på femte plats. Svarsalternativet "ingen alls" kom FÖRE pappa. Mamma toppade förstås.

Men det beror säkert på att mammorna och familjerätten manipulerat barnen dit.

 

[mandalaki]

Det gränsar till tragiskt att efter år av trådar om ansvarslösa pappor, pappor som sviker, pappor som jävlas så ska en tråd som vill veta hur det gick omvandlas till att handla om hur synd det är om pappor i vårdnadstvister. På ett forum som nästan helt består av mammor.

 

[TinyWiny]

Bra!

En favorit i repris: När Kamratposten frågade sina unga läsare vem de helst gick till när de var ledsna kom pappa på femte plats. Svarsalternativet "ingen alls" kom FÖRE pappa. Mamma toppade förstås.

Men det beror säkert på att mammorna och familjerätten manipulerat barnen dit.

Ja och de orden har fått mig att gråta så många gånger Under min sjukdomstid var min dotter vid ett tillfälle väldigt rädd att jag skulle dö och i hennes värld fanns inte alternativet att flytta till sin pappa alls. (Hon var under arton då.) Det gjorde så ont i mig att hon kände så trots att jag så väl visste att hon hade rätt i sin argumentation om varför det inte ens var ett alternativ för henne.

 

[TinyWiny]

Det är större för det enskilda barnet.
Då det är boföräldern som är den som sviker.
De exempel som jag vet är totalt befriade från logiska orsaker vad gäller umgängesföräldern.
Det handlar bara om makt och kontroll från boförälderns sida.

Ja det håller jag delvis med dig om men problemet med att bli bortvald är inte så enkelt det heller och det är inte heller automatiskt så att den förälder som finns kvar när den andre drar har förmågan att täcka upp och vara båda föräldrarna.

 

[mandalaki]

Ja och de orden har fått mig att gråta så många gånger Under min sjukdomstid var min dotter vid ett tillfälle väldigt rädd att jag skulle dö och i hennes värld fanns inte alternativet att flytta till sin pappa alls. (Hon var under arton då.) Det gjorde så ont i mig att hon kände så trots att jag så väl visste att hon hade rätt i sin argumentation om varför det inte ens var ett alternativ för henne.

Jag förstår att det gör ont. I synnerhet när man vet hur lite det krävs för att barn ska älska sin pappa. Good enough är en låg ribba, de flesta barn verkar älska även föräldrar som är mediokra i sitt föräldraskap. Så för att ett barn inte ska vilja bo med pappa verkar det krävas jättemycket.

 

[TinyWiny]

Fast det är ett känt problem att män har det mycket svårare i vårdnadstvister. Framför allt vid de tillfällen där man gått isär innan barnet är fött eller när barnet är mycket litet. De senaste åren har det ju uppmärksammats rätt mycket hur papporna automatiskt ofta hamnar i underläge vid vårdnadstvister.

Jag har i alla fall två fall i min närhet där papporna kämpar med näbbar och klor för att få lov att vara pappor på i alla fall halvtid. Där hindrar mammorna papporna att umgås med barnen för att straffa papporna för något de gjort.

Tex var den ena otrogen när kvinnan var gravid. När hon fick reda på det så tog hon sitt pick och pack och flyttade med orden "Tro inte att du någonsin får träffa din dotter igen". Visst han är en skitstövel på det sättet men är det tillräckligt för att diskvalificera honom som pappa?

Jag tror att man skall vara försiktig med att vara alltför generell när det kommer till vårdnadstvister. Min erfarenhet (vilken förvisso är rätt så blygsam tack och lov) är att det om det är problem av något slag vid en vårdnadstvist så är det lite för lätt för den krånglande föräldern att krångla till det utan att det blir för stora problem. Medan den föräldern som absolut inte vill riskera något hamnar i en svår sits.

Visst är den fina tanken att "Barnet har rätt till båda sina föräldrar" men jag tycker att det ibland har lite för lätt att snarare glida över i "Föräldrarna har rätt till sina barn".

Ja det är ett känt problem eftersom de som utsätts för det är män och män har en förmåga att höras. Hur många kvinnor har du läst/hört om där mannen har misshandlat kvinnan fysiskt/psykiskt/sexuellt och där hon trots det tvingas träffa honom och lämna över barnen i hans vård och samarbeta med honom för att hans våld mot henne inte ses som något hinder mot att han är en bra pappa. När sedan tecknen kommer på att han gör samma/liknande saker mot barnen så anklagas hon för att inte skydda sina barn men hon tvingas ändå lämna dem till pappan för att inte bli av med vårdnaden för att det då räknas som att hon krånglar. Damn if you do damn if you don´t. Om nu män generellt ansett att detta med ojämställdhet är ett problem så hade de enkelt kunnat lösa det men som med allt annat som drabbar män så ska kvinnor lösa det istället för själva vill de inte kämpa. Vet du vad det mest korkade av allt är? Kvinnor gör det! Kvinnor är så djupt indoktrinerade i det patriarkala tänkandet att de gör det! De kämpar för att männen ska få ännu mer istället för att könen ska bli jämlika.

 

[Inte_Ung]

att handla om hur synd det är om pappor i vårdnadstvister.

Men det har aldrig varit på tapeten i denna tråden.
Utan det handlar om hur synd det är om barnen när boföräldern ljuger för barnet och demoniserar den andra föräldern.
Det är ett oerhört svek från boförälderns sida.
Mot barnet som berövas sin andra förälder.

 

[TinyWiny]

Jag förstår att det gör ont. I synnerhet när man vet hur lite det krävs för att barn ska älska sin pappa. Good enough är en låg ribba, de flesta barn verkar älska även föräldrar som är mediokra i sitt föräldraskap. Så för att ett barn inte ska vilja bo med pappa verkar det krävas jättemycket.

Good enough är verkligen en låg ribba. Det är så tragiskt hur man kan svika sina barn

 

[mandalaki]

Men det har aldrig varit på tapeten i denna tråden.
Utan det handlar om hur synd det är om barnen när boföräldern ljuger för barnet och demoniserar den andra föräldern.
Det är ett oerhört svek från boförälderns sida.
Mot barnet som berövas sin andra förälder.

Jo. "Det är ett känt problem att mån har det mycket svårare i vårdnadstvister." När det ännu mer kända problemet är pappor som sviker sina barn, vilket borde vara trådens ämne eftersom det är svikande pappor vi läser om hela tiden på buke.