Rolig privatlektion

Nu var det återigen dags för en tur till privatlektionsstället vid världens ände. Och oj så glad jag är över att jag hittat det stället! Det är verkligen värt den långa resvägen, för det är både mysigt, trevligt, avslappnat, roligt och väldigt givande! Jag fick samma häst som jag ridit där tidigare gånger – den stora sega välutbildade dressyrkolossen. Och när jag tänker på att jag ska rida honom så känns det inte så himla kul, för han faller ju in under den kategori av häst som de flesta andra hästar jag får rida nu för tiden och som jag inte känner mig så himla tänd på. Men det konstiga är att det ändå är lite annorlunda med den här dressyrkolossen...

Dels så har jag på något sätt lyckats programmera mig mentalt att jag inte känner några prestationskrav överhuvudtaget på det här stället. Jag känner faktiskt en skillnad på att åka dit jämfört med att åka till ridskolan! När jag kommer till stallet vid världens ände så är jag laidback och avslappnad och bara ute för att ha kul och supa in ny kunskap och lärdomar. Det känns lite som att jag får vara hur dålig som helst och det är OK. När jag kommer till ridskolan så ligger det ändå och gnager i bakhuvudet på något sätt att jag skämmer ut mig om jag rider allt för dåligt... På ridskolan är det ju dessutom alltid någon som tittar...

Dels så är dressyrkolossen supersnäll, riktigt go, och jättetrevlig att pyssla med. Det blir en härlig mysstund bara att pyssla med honom.

Dels så får jag ändå vissa kvitton från honom på när jag gör rätt. Om jag koncentrerar mig och anstränger mig så mycket jag kan för att rida ordentligt med alla hjälper på rätt plats och hjälpgivningen vid rätt tillfälle och överlivet i rätt position och aktivt/starkt säte och mage, så svarar han med att bjuda till och gå fint. Jag förstår kopplingen mellan det jag gör och hans respons. Det blir en direkt belöning som är grymt motiverande och rolig! Och så hans galopp... Say no more!

Och dels så blir hela upplevelsen av ridlektionen där väldigt givande, då det faktiskt är någon som är på mig och korrigerar mig och talar om hur jag ska göra! – Hur jag ska förändra kroppens position, hur jag ska lägga an hjälperna, när jag måste släppa efter mer eller fånga upp mer, när jag är för sned, när hästen är för sned, när bakbensaktiviteten har vissnat och behöver väckas upp, när rörelsen är bättre eller sämre... Hela tiden får jag feedback. Och det är ju faktiskt JÄTTEKUL! Det är nånting som jag inte är bortskämd med från ridskoleridningen, där feedbacken under lektionen mest består av små fragment. På ridskolan får man en häst och så får man några uppgifter/övningar på lektionen och instruktioner för hur det ska utföras och vad man ska tänka på, sen får man ju mest jobba självständigt och själv försöka känna efter om det känns bra eller dåligt, och pröva sig fram hur man ska ge hjälperna för att det ska ge önskvärt resultat. På ridskolan är det mest mellan mig och hästen, och jag måste lita till min egen problemlösningsförmåga och själv sätta ribban för vad jag vill uppnå och själv försöka klura ut hur jag ska göra för att uppnå det... Sen får jag feedback i slutet av lektionen om jag har tänkt rätt eller ej. Nu när jag äntligen har hittat nånstans där jag kan få rida privatlektioner så inser jag hur grymt roligt det faktiskt är!!

Jag kände mig nöjd med vad jag uppnådde på dressyrkolossen under lektionen. Under en stund på lektionen så hade jag känslan av att hela den stora hästen faktiskt var mellan mina hjälper – både att jag hade en lite kortare rundare hals och ett sjysst sug in i min hand, och att han faktiskt bjöd lite själv och lyssnade på mina skänklar (annars är han mest ganska lång och oengagerad och ridläraren är på mig hela tiden om att jag måste peta på honom med pisken i varje övning).
Och DEN känslan!..... Snacka om dopamindusch! Det är den känslan som är värd allt!!