- Svar: 3
- Visningar: 1 122
Så blev det återigen dags för en lektion på privatlektionsstället vid världens ände.
Jag fick rida dressyrkolossen – det gigantiskt stora och tungridna men välutbildade halvblodet. Det var ett tag sen nu, har inte suttit på honom på ett halvår. Genast går ju min hjärna igång och hittar på historier, eftersom det inte gick så bra sist jag red där på den superroliga lilla kallblodstravaren. ”Jahapp, nu ser du – du red alldeles för dåligt för att vara värd att få fortsätta rida på din favorit! Nu kommer du aldrig få sitta på honom igen!”...
Men jag kände mig faktiskt ändå väldigt laidback inför tanken att rida på bjässen igen, tänkte att det får väl gå långsamt då och det gör väl inte så mycket om jag inte lyckas få till det överhuvudtaget. Jag har verkligen tappat intresset för att prestera något under dressyrridningen...
Bjässen är snäll och trevlig och välutbildad. Han är dock ingen häst jag tycker är särskilt rolig att rida. Den här gången kändes det dock OK. Han är lat och tung och jag får inte riktigt fram honom. Ändå rör han sig mycket och är jättemycket häst åt alla håll och kanter, och jag är inte tillräckligt stabil för att rida honom bra. Jag har väl sällan haft så svårt för att hålla still mina händer – de fladdrar hej vilt, även om jag försöker stabilisera dem genom att lägga ner dem på låren. Så särskilt vacker ridning är det inte heller. Men motion får jag ju minst sagt.
Efter en skrittpaus presenterade ridläraren en av lektionens övningar som var ”galoppera i förvänd galopp på långsidan, sakta av direkt till skritt innan hörnet ett par steg, fatta rättvänd galopp från skritten och galoppera på kortsidan, sakta av direkt till skritt efter hörnet, fatta förvänd galopp från skritten och galoppera längs nästa långsida” och sen fortsätta så varv efter varv.
”Ja ja, det låter som ett bra mål, men det lär vi väl få öva på ett antal varv innan vi når fram till!” tänkte jag lite skeptiskt.
Men döm om min förvåning när vi satte övningen på första varvet!
Det blev kanske inte direkt klockrena avsaktningar första gångerna, utan några travsteg blandade sig in däremellan, men jag blev ändå ganska paff över hur bra det gick. Det var lite skoj. Galoppen är verkligen bjässens starkaste sida!
Sen blev jag lite grinig igen när bjässen började hålla på att skygga. Han är ju sån – hoppar till hela tiden. Än mer när han tycker att livet är jobbigt eller när man ställer krav på honom. Och på 175-180 cm jättehäst som visserligen känns mestadels vänligt inställd men ändå är lite humörig och självupptagen, så kan jag inte låta bli att reta mig på den egenheten. Jag vet inte hur länge han bott på gården eller hur många gånger han gått in och ut ur ridhuset. Ändå låtsades han att det var skiiiitläskigt! In kom vi någorlunda utan problem efter bara lite övertalning, men utfarten blev värre. Precis när halva hästen var ute så kastade han sig in i ridhusdörren, varpå mitt knä skrapades mellan ett ton häst och ridhusdörr, varpå bjässen tog ytterligare ett stort hopp framåt. Väl ute upptäckte jag att stiglädret till och med hade slitits loss och låg på backen. Ridläraren blev orolig för mitt knä, men jag kände verkligen ingen smärta alls i det, vilket jag tolkade som att allt var OK. När jag kom hem senare på kvällen och fick av mig ridbyxorna såg dock knät ut som om det hade skrapats mot asfalt... Well well – det är så det är att rida – eller hur?!
Jag tycker att jag kom igång bra igen med ridningen efter min ridolycka förra hösten, men det är inte utan att det finns ett visst riskbedömnings- och värderingstänkande i mig som inte har funnits där förut, och som faktiskt lite lägger locket på det roliga. Att lida av benskörhet och ramla av från den stora dressyrbjässen känns inte som en lockande kombo, kan jag bara inte låta bli att tänka. Jag kan speciellt inte låta bli att tänka det när han håller på och kastar sig hit och dit. Tråkigt nog känns det inte längre som att jag tycker att en ridlektion är VÄRD tre månaders konvalescens... (det var ju lättare att tycka det förut innan jag hade varit med om det själv!). Efter olyckan var jag rädd för att jag skulle bli RÄDD för att rida, men rädd känner jag mig faktiskt inte. Det är nånting annat. Nånting med att det inte är värt det. Och även om det kanske är bättre än rädsla så gillar jag ändå inte riktigt den känslan.
Jag kan bara lite ledsamt konstatera att just nu håller mitt ridintresse på att svalna väldigt mycket. Jag har 6 st ridlektioner till inbokade på privatlektionsstället vid världens ände i höst, men om det fortsätter kännas såhär så kommer jag nog ta en paus med ridningen helt och hållet sen.
Igen.
Jag fick rida dressyrkolossen – det gigantiskt stora och tungridna men välutbildade halvblodet. Det var ett tag sen nu, har inte suttit på honom på ett halvår. Genast går ju min hjärna igång och hittar på historier, eftersom det inte gick så bra sist jag red där på den superroliga lilla kallblodstravaren. ”Jahapp, nu ser du – du red alldeles för dåligt för att vara värd att få fortsätta rida på din favorit! Nu kommer du aldrig få sitta på honom igen!”...
Men jag kände mig faktiskt ändå väldigt laidback inför tanken att rida på bjässen igen, tänkte att det får väl gå långsamt då och det gör väl inte så mycket om jag inte lyckas få till det överhuvudtaget. Jag har verkligen tappat intresset för att prestera något under dressyrridningen...
Bjässen är snäll och trevlig och välutbildad. Han är dock ingen häst jag tycker är särskilt rolig att rida. Den här gången kändes det dock OK. Han är lat och tung och jag får inte riktigt fram honom. Ändå rör han sig mycket och är jättemycket häst åt alla håll och kanter, och jag är inte tillräckligt stabil för att rida honom bra. Jag har väl sällan haft så svårt för att hålla still mina händer – de fladdrar hej vilt, även om jag försöker stabilisera dem genom att lägga ner dem på låren. Så särskilt vacker ridning är det inte heller. Men motion får jag ju minst sagt.
Efter en skrittpaus presenterade ridläraren en av lektionens övningar som var ”galoppera i förvänd galopp på långsidan, sakta av direkt till skritt innan hörnet ett par steg, fatta rättvänd galopp från skritten och galoppera på kortsidan, sakta av direkt till skritt efter hörnet, fatta förvänd galopp från skritten och galoppera längs nästa långsida” och sen fortsätta så varv efter varv.
”Ja ja, det låter som ett bra mål, men det lär vi väl få öva på ett antal varv innan vi når fram till!” tänkte jag lite skeptiskt.
Men döm om min förvåning när vi satte övningen på första varvet!
Det blev kanske inte direkt klockrena avsaktningar första gångerna, utan några travsteg blandade sig in däremellan, men jag blev ändå ganska paff över hur bra det gick. Det var lite skoj. Galoppen är verkligen bjässens starkaste sida!
Sen blev jag lite grinig igen när bjässen började hålla på att skygga. Han är ju sån – hoppar till hela tiden. Än mer när han tycker att livet är jobbigt eller när man ställer krav på honom. Och på 175-180 cm jättehäst som visserligen känns mestadels vänligt inställd men ändå är lite humörig och självupptagen, så kan jag inte låta bli att reta mig på den egenheten. Jag vet inte hur länge han bott på gården eller hur många gånger han gått in och ut ur ridhuset. Ändå låtsades han att det var skiiiitläskigt! In kom vi någorlunda utan problem efter bara lite övertalning, men utfarten blev värre. Precis när halva hästen var ute så kastade han sig in i ridhusdörren, varpå mitt knä skrapades mellan ett ton häst och ridhusdörr, varpå bjässen tog ytterligare ett stort hopp framåt. Väl ute upptäckte jag att stiglädret till och med hade slitits loss och låg på backen. Ridläraren blev orolig för mitt knä, men jag kände verkligen ingen smärta alls i det, vilket jag tolkade som att allt var OK. När jag kom hem senare på kvällen och fick av mig ridbyxorna såg dock knät ut som om det hade skrapats mot asfalt... Well well – det är så det är att rida – eller hur?!
Jag tycker att jag kom igång bra igen med ridningen efter min ridolycka förra hösten, men det är inte utan att det finns ett visst riskbedömnings- och värderingstänkande i mig som inte har funnits där förut, och som faktiskt lite lägger locket på det roliga. Att lida av benskörhet och ramla av från den stora dressyrbjässen känns inte som en lockande kombo, kan jag bara inte låta bli att tänka. Jag kan speciellt inte låta bli att tänka det när han håller på och kastar sig hit och dit. Tråkigt nog känns det inte längre som att jag tycker att en ridlektion är VÄRD tre månaders konvalescens... (det var ju lättare att tycka det förut innan jag hade varit med om det själv!). Efter olyckan var jag rädd för att jag skulle bli RÄDD för att rida, men rädd känner jag mig faktiskt inte. Det är nånting annat. Nånting med att det inte är värt det. Och även om det kanske är bättre än rädsla så gillar jag ändå inte riktigt den känslan.
Jag kan bara lite ledsamt konstatera att just nu håller mitt ridintresse på att svalna väldigt mycket. Jag har 6 st ridlektioner till inbokade på privatlektionsstället vid världens ände i höst, men om det fortsätter kännas såhär så kommer jag nog ta en paus med ridningen helt och hållet sen.
Igen.
