Denna vecka stod det teorilektion på schemat. Lektionen var upplagd så att hälften av gruppen red halva lektionen medans dom andra tittade på från marken och diskuterade sits och form, och sedan bytte man så att den andra halvan av gruppen satt upp på de tillgängliga hästarna. När jag kom till ridskolan stod det på lappen att två hästar skulle göras iordning till teorilektionen. Jag kände igen namnet på den ena hästen och gick dit, och eftersom det inte var någon annan där så gjorde jag iordning den hästen. Och då föll det sig så att jag även fick rida på den.
Hästen är en av de nyare hästarna, en stor fuxkille. Runt 175, kanske till och med några centimeter högre.
Nu har jag suttit på en och samma häst hela terminen, så det kändes faktiskt ganska underligt att rida på en annan häst. Dels satt jag annorlunda och dels reagerade hästen annorlunda på hjälper. Det var en underlig känsla att det kändes så pass ”konstigt”, för det innebär att jag faktiskt vant mig mer än jag trodde vid att sitta på en och samma... Lustig känsla!
Fuxen var en väldigt trevlig, snäll, ambitiös och känslig kille. Det gick ganska vingligt till en början tills jag insåg att jag måste rama in ganska mycket med skänklarna, utan att bli brysk. Det jag hade lite problem med var att ”tona in mig” på hästen. Han var stor men känslig, och det var lite svårt att hitta ”lagom” styrka på mina hjälper. Som halvhalterna. Antingen tyckte jag inte att jag fick igenom något alls, men när jag tog i lite mer så stannade hästen. Så det tog ett tag för mig att justera känsligheten i hjälpgivningen. Min abonnemangshäst som jag brukar sitta på är mycket stadigare och okänsligare, och jag var uppenbarligen anpassad efter det.
Men fuxkillen var en väldigt trevlig häst, lättsam och följsam. Det var väldigt bekvämt att rida på honom – i galoppen satt jag mest bara och finåkte, medans han rullade på i stadig takt, tempo och form.
Efter halva lektionen fick jag kliva av och titta på nästa gäng. Jag tyckte att det var svårt att koppla ihop det jag såg med det ridläraren sa och att komma på någon eventuell ryttaråtgärd för att parera problemet. Sånt har jag för mig att jag inte alls hade lika stora problem med att se förut. Det är nånting med min ryttarkänsla som inte har kommit tillbaks alltså..... Skumt.
Jag fick frågan om jag ville fortsätta rida om jag fick sitta på fuxkillen i fortsättningen istället, men för mig känns det inte som om det är hästen det hänger på. Jag behöver nog rida fler gånger i veckan för att få tillbaks känslan, och det har jag inte utrymme för i mitt liv för tillfället. Jag får fundera ut en plan för framtiden helt enkelt.
Hästen är en av de nyare hästarna, en stor fuxkille. Runt 175, kanske till och med några centimeter högre.
Nu har jag suttit på en och samma häst hela terminen, så det kändes faktiskt ganska underligt att rida på en annan häst. Dels satt jag annorlunda och dels reagerade hästen annorlunda på hjälper. Det var en underlig känsla att det kändes så pass ”konstigt”, för det innebär att jag faktiskt vant mig mer än jag trodde vid att sitta på en och samma... Lustig känsla!
Fuxen var en väldigt trevlig, snäll, ambitiös och känslig kille. Det gick ganska vingligt till en början tills jag insåg att jag måste rama in ganska mycket med skänklarna, utan att bli brysk. Det jag hade lite problem med var att ”tona in mig” på hästen. Han var stor men känslig, och det var lite svårt att hitta ”lagom” styrka på mina hjälper. Som halvhalterna. Antingen tyckte jag inte att jag fick igenom något alls, men när jag tog i lite mer så stannade hästen. Så det tog ett tag för mig att justera känsligheten i hjälpgivningen. Min abonnemangshäst som jag brukar sitta på är mycket stadigare och okänsligare, och jag var uppenbarligen anpassad efter det.
Men fuxkillen var en väldigt trevlig häst, lättsam och följsam. Det var väldigt bekvämt att rida på honom – i galoppen satt jag mest bara och finåkte, medans han rullade på i stadig takt, tempo och form.
Efter halva lektionen fick jag kliva av och titta på nästa gäng. Jag tyckte att det var svårt att koppla ihop det jag såg med det ridläraren sa och att komma på någon eventuell ryttaråtgärd för att parera problemet. Sånt har jag för mig att jag inte alls hade lika stora problem med att se förut. Det är nånting med min ryttarkänsla som inte har kommit tillbaks alltså..... Skumt.
Jag fick frågan om jag ville fortsätta rida om jag fick sitta på fuxkillen i fortsättningen istället, men för mig känns det inte som om det är hästen det hänger på. Jag behöver nog rida fler gånger i veckan för att få tillbaks känslan, och det har jag inte utrymme för i mitt liv för tillfället. Jag får fundera ut en plan för framtiden helt enkelt.
