Ridrädsla efter olycka

[Cornelia]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Det tar tid att bli av med rädslan, om man nu nånsin helt blir kvitt den.

Jag blev inte så illa skadad som du, men jag slet av tre ledband i foten, var ensam i paddocken och kunde inte ta mig därifrån och när maken äntligen kom (hade mobilen med som väl var!) fick jag krypa in i huset och svimmade av smärta flera gånger. Glömmer aldrig de hemska hundra meterna!

Därefter tog det ett halvår innan jag vågade mig upp igen. Det var som om jag plötsligt var så medveten om vad som kunde hända.

Jag valde samma sto som jag ramlade av, som faktiskt är otroligt lugn och pålitlig, och bara skrittade. Barbacka. Av någon anledning kände jag mig tryggare barbacka.

Skritt, skritt, skritt, tills det började kännas tråkigt .... Lite trav då, och så småningom en och annan galopp. Men i början hade jag alla möjliga ursäkter för att slippa rida, och det var mycket tack vare min ihärdiga granne (tillika ridkompis) som jag tvingade mig att ge mig upp på hästryggen.

Så det är nog så att man måste tvinga sig, och man måste befästa de positiva upplevelserna kring ridningen igen innan man kan gå vidare på allvar.

 

[Riley]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Allmänt svar:

Är lite för seg i skallen för att få med mig alla inlägg till 100%, men tusen tack för svaren och peppen! Jag ska läsa igenom allt bättre så fort koncentrationsförmågan blivit återställd igen.

Det jag kan svara snabbt på är att ledare på min häst inte känns som ett alternativ, tyvärr. Hon är tittig och lite nervig även med ledare från marken, så det är ingen garanti för att hon inte studsar till, och även om jag i normala fall är van vid det så vill jag, om jag ska köra på den mjuka linjen, verkligen vara på den jättesäkra sidan såhär de första gångerna.

Men det är väl just det som är det svåra, tycker jag. Om man ska tillåta sig att mesa med sig själv och kanske öka den där långdragna "tänk om"-nervositeten, eller köra pang på och istället riskera mer direkta panik/stressituationer.

 

[Cornelia]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Men kan du inte välja en jättesäker häst de första gångerna och bara skritta runt lite i en paddock? Jag tror att det är viktigt att man bryter udden av rädslan och bevisar för sig själv att det går bra 99,99 % av alla gånger man rider.

Då kommer självförtroendet tillbaka, och snart kanske du kan ta den där skrittrundan på din egen häst utan att bry dig om att hon gör sina små skutt!

 

[hag391]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Du har ingen god vän med en lugn och supersnäll häst?

Annars kanske de finns någon snäll här som bor i närheten och har en passande häst.

Tror en kombo av mjukt och tufft är det som funkar bäst. Men när de är läge för vad skiljer nog sig från situation och person

 

[Kiwifrukt]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Jag var med om en hoppolycka för snart fyra år sen, ramlade av mitt i språnget, trillade ner på hinderstödet och slog av ena benet på två ställen. Det ledde till ambulansfärd, operation, en vecka på sjukhus och sen veckor av smärta och tårar (jag gipsades inte, och det skulle tydligen göra dubbelt så ont att ha det som jag hade det, jämfört med att få gips). Det var heller inte min häst jag red när det hände, utan en kompis.

Att jag skulle fortsätta rida var självklart, det var inte där skon klämde riktigt. Pappa lyfte upp mig efter två månader på min ponny, första gången ledde han henne, andra gången red jag och syrran ut själva med båda ponnyerna. Min egen litade jag på till 110 %, men däremot har jag haft jättesvårt att lita på en annan häst som jag inte kände före olyckan. Jag har provat att rida fyra olika hästar efter det under en längre period, varav en av dem var den häst jag trillade av, och inget funkade. Häst nummer fem är min nuvarande foderhäst, och plötsligt klaffade det bara. Hon är så himla fin och lugn i sig själv, att det var självklart att våga rida på som vanligt med henne, även om hon kan bli både het och svårhållen ibland. Det hade alltså gått tre och halvt år innan jag äntligen träffade en häst som jag helt och fullt vågade rida som "förut".

Hoppat har jag däremot inte gjort många gånger sen dess. Två gånger ute i skogen, av misstag, och en gång i paddocken med gammelhästen. Jag älskade att hoppa, det var hoppningen som drev mig framåt med ridningen, men jag klarar det helt enkelt inte. Jag får fortfarande panikkänslor inför tanken på att hoppa. Jag skulle klara att hoppa min häst, men hon är 24 år, jag vågar inte riktigt för hennes ben. Men jag har i alla fall kommit till det stadiet i livet att jag känner att jag vill börja hoppa igen, jag vill inte ha den här rädslan över mig i resten av mitt liv. Och jag hoppas att min nya häst så småningom kan hjälpa mig att komma över det.

Mitt råd till dig är faktiskt att försöka ta dig upp i sadeln igen så fort som möjligt. Finns det någon häst du känner att du skulle kunna rida på utan att känna rädsla? Det är ju tråkigt att du inte känner så med din egen, men kanske finns det någon kompis som har en lugn, trygg häst du skulle kunna få låna? Eller någon kompis som kan följa med dig ut och rida? Kanske kan leda i början? Lycka till!