Ridrädsla efter olycka

[Riley]

Var häromdagen med om min hittills värsta ridolycka någonsin, då en häst stack med mig och bockade av mig, varpå jag slog mig medvetslös och blev inlagd på sjukhus. Jag klarade mig med en blåslagen, stel kropp och en kraftig hjärnskakning, men det värsta är att jag inser att jag blivit ridrädd. Jag får ångestkrypningar i huden vid minnet av paniken när jag insåg att jag inte hade någon kontroll över hästen, hur det bara gick snabbare och snabbare, och paniken när jag slutligen tänkte "nu dör jag" innan jag slog i marken.

Jag har en älskad häst hemma - tilläggas kan att det inte var henne jag åkte av - och jag inser att jag måste komma upp i sadeln igen. Men bara tanken gör mig illamående, så: Hur? Hur börjar man? Ska man gå på den mjuka linjen och leta på en supersnäll gammal häst som man bara kan få skritta lite på (min egen är för tittig för att jag ska känna mig trygg på henne nu), eller den hårda och hoppa direkt upp i sadeln på min egen och köra en uteritt med mycket tempo? Vad gör jag om jag får panik i sadeln? Ska jag hoppa av eller få med mig någon tuff människa som tvingar mig att rida klart om jag så börjar lipa? Vad har ni för erfarenheter?

I normala fall är jag en person där anfall/tvång är det enda fungerande när jag är rädd för något (jag kan inte läsa en text högt för en person, men tvingar någon upp mig på en scen inför 10 000 pers kan jag bete mig, och jag kan inte ringa till mina vänner, men däremot ringa runt och vara supercool om det rör jobb, polis eller whatever) men samtidigt har det bara gällt rädslor och fobier som inte varit kopplade till några specifika olyckor eller upplevelser, som nu.

Är tacksam för alla åsikter.

 

[Kivina]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Jag har varit med om några ridolyckor, men aldrig blivit slagen medvetslös. Däremot varit rejält mörbultad och blåslagen. Det värsta jag varit med om hittills är en omkullridning med min egen häst, där hästen blev liggande på mitt ben och jag låg med huvudet 10 cm från bakhovarna.

Jag har alltid känt oro/rädsla/ångest inför nästa uppsittning. Men jag insåg att jag ville fortsätta rida, så jag har alltid suttit upp igen. Även om det gått allt från ett par dagar upp till ett par veckor innan jag kommit upp i sadeln så har jag tvingat mig upp trots ångesten/rädslan.

Jag har varit så rädd att jag skakat som ett asplöv vid ett tillfälle, men jag hoppade upp och skrittade ett tag på ridbana och kände efter hur det kändes. När jag kände att jag kunde slappna av så travade och galopperade jag också. Efter det så släppte rädslan lite, även om jag nu kan tycka det är obehagligt att rida nya hästar så gör jag det.

Jag tycker du ska fundera på hur viktig ridningen är för dig och utefter det känna efter hur mycket du vill rida. Min vilja var starkare än rädslan så jag tvingade jag mig själv upp i sadeln, men då på en häst jag vet är kontrollerbar. Jag vet till vilken grad jag klarar av att hålla mig kvar, och är det en häst jag vet med mig är svår så väljer jag att inte rida. Men är det en tittig häst, som gör lite skutt brukar jag rida dem, för jag vet att jag oftast brukar sitta kvar om de skuttar till/bockar/vänder om.

Men det är levande djur vi håller på med och det finns sällan några garantier för hur det kommer att gå.

 

[Kivina]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Jag har varit med om några ridolyckor, men aldrig blivit slagen medvetslös. Däremot varit rejält mörbultad och blåslagen. Det värsta jag varit med om hittills är en omkullridning med min egen häst, där hästen blev liggande på mitt ben och jag låg med huvudet 10 cm från bakhovarna.

Jag har alltid känt oro/rädsla/ångest inför nästa uppsittning. Men jag insåg att jag ville fortsätta rida, så jag har alltid suttit upp igen. Även om det gått allt från ett par dagar upp till ett par veckor innan jag kommit upp i sadeln så har jag tvingat mig upp trots ångesten/rädslan.

Jag har varit så rädd att jag skakat som ett asplöv vid ett tillfälle, men jag hoppade upp och skrittade ett tag på ridbana och kände efter hur det kändes. När jag kände att jag kunde slappna av så travade och galopperade jag också. Efter det så släppte rädslan lite, även om jag nu kan tycka det är obehagligt att rida nya hästar så gör jag det.

Jag tycker du ska fundera på hur viktig ridningen är för dig och utefter det känna efter hur mycket du vill rida. Min vilja var starkare än rädslan så jag tvingade jag mig själv upp i sadeln, men då på en häst jag vet är kontrollerbar. Jag vet till vilken grad jag klarar av att hålla mig kvar, och är det en häst jag vet med mig är svår så väljer jag att inte rida. Men är det en tittig häst, som gör lite skutt brukar jag rida dem, för jag vet att jag oftast brukar sitta kvar om de skuttar till/bockar/vänder om.

Men det är levande djur vi håller på med och det finns sällan några garantier för hur det kommer att gå.

 

[Home]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Jag har ingen aning om hur du ska göra men jag hoppas du kommer våga rida som "vanligt" (eller vad man ska kalla det för) igen.
Lycka till!

 

[worthless]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Min erfarenhet är att hoppa upp helt enkelt som vanligt och rida iväg. Man slappnar av relativt snabbt när man märker att allt är som vanligt. Men givetvis får man välja en lugn dag, en dag då hästen känns lugn och en dag då det inte händer så mycket ute.

 

[_Yggdrasil_]

Sv: Ridrädsla efter olycka

I höstas red jag på min häst för fjärde gången totalt hon fick tokspel och drog iväg och bockade så jag ramlade av och skadade höften ganska illa. Fick några månaders ridförbud. När jag skulle upp på häst igen var det för mig otänkbart att sitta upp på min egen häst. Jag åkte iväg till en ridskola i närheten och lånade en ponny där som jag ridit mycket förut. Var lite nervös först men det släppte fort. Men om jag så mycket som tänker på att sitta upp på min egen häst igen så mår jag illa. Men nu börjar vi komma så långt i utvecklingen så det börjar närma sig att faktiskt börja förbereda en uppsittning på henne... Men får se om några månader kanske...

 

[hag391]

Sv: Ridrädsla efter olycka

KL

Vet inte riktigt vad jag ska säga då ingen människa är sig lik.

Jag har varit med om en hel del olika olyckor genom åren och ibland varit rädd så jag skakat. Men har kört på samma sätt som Kivina verkar gjort.

Den mest traumatiska från hästryggen var en häst som reste sig och gick över så hamnade under. Hade en väldans tur och var bara ordentlig blå och mörbultad med hjärnskakning. Började att ta mig upp på en bombsäkerhäst och gick bra och efter några gånger på andra hästar så satte jag upp på den som gått över. Dock med en som hade oss som handhäst första gången men tog tid innan rädslan försvann nästan helt och kunde rida som vanligt. Men rädslan hade fortfarande sitt fäste när han började lättade fram

Hoppas du hittar ditt sätt och kommer upp på hästryggen igen

 

[Kilauea]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Kan du inte ha någon som leder din häst när du sitter på, så du i alla fall kommer upp på hästryggen igen? Sen arbeta vidare därifrån?

 

[SpeedyPalle]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Hej!
När jag red som beridare trillade jag av, medvetslös, hjärnskakning, 4 kotor som blev rubbade.
Jag fick så snällt vara på sjukan i drygt 5 dagar, mådde inte bra kan jag säga.
Fick för det första 1 års förbud mot o rida igen - när man vet att man behöver komma upp igen.
Efter detta året kändes plötsligt hästarna så avlägsna - men jag gav mig fanken på o ge mig upp igen..
Fick därför låna en kompis gamla nordis, lugn som en filbunke. Hon fick leda mig i säkert 1-2 veckor, innan jag ens skrittade själv (!)
Just det psykiska var hemskt - för ont i kroppen hade jag ju inte. Men därifrån har jag byggt upp mitt självförtroende igen.
Idag har jag en halvtoppad f.d travare som blir rädd o hoppar till här o där - men jag känner mig ändå säker idag.

Så mitt tips är att börja lugnt - bygg upp dig själv!
Många lycka till & styrkekramar - detta klarar du!

 

[Gnist]

Sv: Ridrädsla efter olycka

När dotterns ponny (på den tid vi hade hästar) fick totalt frispel och exploderade och slutresultatet blev att hon flög i backen, med lösbruten och löst flytande axelledskula som hamnat framför nyckelbenet, så fick hon rida den ponnyn dryga halvkilometern hem, eftersom hon hade alldeles för ont för att ta sig hem för egen maskin.

Hon red även efter det (dvs efter några op och rehab) och vis av erfarenhet själv från vådliga skenturer som yngre så är det bästa att kava sig upp i sadeln så fort man kan och försöka rida som vanligt.

 

[LillaGubben]

Sv: Ridrädsla efter olycka

När jag åkte av riktigt illa (liknande som dig med medvetslöshet, hjärnskakning (sprucken hjälm bla), sjukhusvistelse) fick jag ridförbud i 2 veckor av läkaren. Behöver jag säga att jag var livrädd första gången jag skulle sitta upp?
Min tränare lånade ut en gammal pålitlig herre till mig som jag satt upp på och sen skrittjobbade i ca 30 minuter innan det kändes ok att travjobba också. Till slut hade jag ändå ridit ett normalt arbetspass i min egen takt.
Dgaen efter satt jag upp på åbäket som bockat av mig och tom hoppade två skutt på världens lägsta kryss. =)

TS, mitt bästa tips är att skynda långsamt. Börja med att pyssla och borsta på marken på din pålle. Har du möjlighet så låna en trogen pålitlig häst att bara sitta upp och skritta på och känn efter om du vill trava, galoppera redan första gången annars tar du det som mål till nästa gång. Rid i ridhus, ha någon som leder dig, ta en skrittur ute med sällskap. Ta det i lagom takt och bygg upp tryggheten igen.

Kan ju tilläga att denna olycka var den första som orsakade ridrädsla för mig, tidigare har jag suttit upp direkt (även med bruten arm) utom när jag skadade foten och inte kunde sitta upp förrän efter 6 veckor men då blev jag aldrig rädd för att rida utan bara för att sitta på just den hästen (försökte sitta upp på den men kom bara till att jag fixade att sätta foten i stigbygeln och fick byta häst som jag gladeligen red). Känner du rädsla/tveksamt så är inte bästa sättet att sitta upp och rida som vanligt utan du ska ta det i din takt utan stress. Jag tror att man blir mycket mer medveten om hur illa det kunde gått efter en såpass allvarlig olycka och när man tillbringat tid på sjukhus än om man "bara" åker av.

 

[Jimma]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Jag gjorde en ruskigt otrevlig omkullridning med min storponny. Henne som jag kunde lita på i alla väder och rida på med ett finger i sömnen. Men hon blev riktigt skrämd av två lösa stora hundar och vi gick omkull i en vattenpöl modell inlandshav. Vi blev båda illa skadade och jag red inte igen på många,många år. Hästen såldes och mitt hjärta brast för jag vågade inte längre syssla med det som var viktigast i livet för mig. Ännu idag 27 år senare har jag kvarstående besvär i nacke, rygg och bäcken som ett minne. MEN...när min kompis fick erbjudande om att överta ett gammalt uttjänat travarsto och behövde hjälp fick jag frågan. Vågade jag kanske ? Då hade det gått 12 år och jag ville väldigt gärna men var livrädd. Så jag började från marken med pyssel, promenader tittade när andra red o.s.v. Första ridturen blev jag ledd ett varv runt paddocken och sedan skuttade jag av med dödsångest. Med mycket tålamod, stöd och övertalning från min vän vågade jag prova mig fram tills jag vågade skritta själv och långsamt kom jag igen.

För två år sedan skaffade jag mig en ny egen häst (nu står tre stycken i stallet ) som var en trasig själ som jag föll för. I höstas fick hon spelet, reste sig på bakbenen gick över och la sig på mig. Jag hann tänka "Nej, låt dom inte behöva hitta mig här" innan jag kände hur hela jag klämdes under sadel och häst. När jag kom till sans igen stod hästen brevid mig och jag kände mig som ett enda stort blåmärke och jag kände sådan sorg. Skulle jag aldrig våga rida igen nu. När jag klev upp bestämde jag mig för att jag Jä...r i mig INTE skulle behöva börja med frimärken igen och efter att ha kollat att hästen var ok satt jag upp igen. Skrittade bara några minuter och satt av igen. Ställde in hästen och tog mig in. Nu vågade jag inte rida henne ensam till en början efter detta, utan en vän kom över en helg och red igenom henne några gånger innan jag satt upp. Efter det har jag inte känt rädsla för att rida henne igen.

För mig tror jag att skillnaderna mellan de två vurporna har varit hur fort jag kommit upp i sadeln igen. Även om jag efter vurpa två också behövde tid och ta småsteg. Jag tror att det är viktigt att du känner att du klarar det du tar dig för att göra och sitter du upp för att skritta ett varv så är det skritta ett varv som gäller, så du inte får förstärkning på din rädsla. "Jag klarade inte ens att skritta ett varv"

//

Jimma

 

[Hippocampus]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Jag har också råkat ut för liknande med kraft hjärnskakning, medvetslöshet osv. Det som "räddade" mig från att aldrig träffa en häst igen var ägarna till det stall som jag red i och jobbade i. Jag hade åkt av en unghäst (såklart hade han aldrig gjort sådant innan och han var världens snällaste, jag flög som en vante, har jag hört, allt blev svart direkt så jag vet inte) som var på inridning.

Iaf, jag fick förbud i 3 månader att göra ngt fysiskt efter jag kommit hem från sjukhuset. Ägarna kom hem till mig med bil och sa "Du behöver bara sitta på en häst en gång till i ditt liv om du vill. Men denna enda gång SKA du göra det".
Fy bövelen vad rädd jag var. Skakade som ett asplöv. Jag skulle få rida på den snällaste tävlingshästen i stallet (hade jag hört det där med snällaste innan?), skritta i ridhuset. Jag kände denna häst mycket väl och visste att hon var den tryggaste men vad hjälpte det.
I just den minuten bestämde jag mig, nej, jag ska rida samma väg jag gjorde när olyckan hände (hände på en uteritt). Jag sa det och ägarna accepterade det. Jag skrittade rundan, tar inte mer än 20-30 min max och jag var skiträdd. Men det gick!

Jag tror att det var tvånget från ägarna som gjorde att jag kom upp igen, frågan är om jag annars hade gjort det.

Jag tycker du bör ha en kompis som kan puscha på, ska du skritta två varv i paddock/ridhus så ska du göra det, punkt slut. Börja lugnt men ha med någon som kan "styra" dig rätt om du börjar tveka. En person som känner dig väl.

 

[Korven]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Upp på hästen så fort det bara går. Ta med dig en klok kompis som peppar dig. Jag har alltid hoppat upp (om det har gått) direkt och tagit mig an demonerna. Helt går det inte över tyvärr för mig, flashbacks så fort han springer till oväntat.

 

[Skogstrollet]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Det här kommer låta sjukt, men skönt iaf att höra att du har viljan att leva annars hade du inte känt panik inför att dö.

Jag brukar "överlämna mig åt ödet" om något sånt där händer. "Fan nu dör jag. Jaja, någon dag ska det hända och idag är en fin dag." Då släpper paniken och jag kan börja agera.

Rid en stabilare häst, ta sällskap, ha en ledare, gör markövningar osv. Efter ett olyckligt fall där resultatet blev att mina knän skakade bara jag gick närmare hästen än fem meter blev mitt mål att kunna sitta upp och sitta av utan att svimma typ... Sen utökade jag successivt tills jag kände att jag fått tillbaka självförtroendet igen, både för min egen förmåga och för hästen. Låt det vara ok att ha små mål ett tag, även om det kan kännas "fånigt". Sitt upp och rid ut som vanligt hade ALDRIG funkat på mig. Då hade jag förmodligen framkallat en ny skentur istället...

 

[Elisha]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Hej!

Jag var med om en liknande olycka där hästen (min egen) skenade ner för en brant backe och jag åkte av. Kom eg lindrigt undan med en kraftig hjärnskakning samt stor minnesförlust.

Det tog mig 1,5 år innan jag satt på en häst igen. Det är nu 2,5 år sedan och jag kan fortfarande inte rida ngn annan häst än mig egen (inte hästen jag ramlade av på, utan en ny). Tror det är bäst att man sitter upp snart igen men för mig var det inget alternativ då jag fick ordentliga panikattacker och vissa gånger t o m svimmade när jag ens såg på ngn som red.

Jag vågade inte ens sitta upp på världens snällaste häst. Dock hade jag åkt av många gånger innan så det här var väl droppen sas.

Lycka till!!

 

[Biomon]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Har (hittills, peppar peppar) inte varit med om en så pass allvarlig olycka att jag inte kunnat sitta upp igen, så jag vet inte hur det känns, men jag kan tänka mig att det är väldigt jobbigt. :/

Att hoppa upp på din egen häst direkt tror jag dock inte är det bästa, om du inte känner dig säker på henne än. Du kan ju testa med någon annan häst (som du känner dig trygg med)? Och typ bara skritta i början, eller vad som krävs för att du ska känna dig trygg. Och när det väl känns bra (behöver ju inte göra det efter ett enstaka ridpass) kan du sätta dig upp på din egen häst. Okej, det låter väl lite väl simpelt, men tar man allt i små steg känns det nog inte lika svårt som att bara hoppa upp och rida iväg med en gång. Och tänk inte på det som något speciellt, bara sitt upp och koncentrera dig på hästen. Kanske ni kan ha en bana med koner eller en förutbestämd dressyrövning som du får jobba med? Hah, inte vet jag, men jag tror det skulle hjälpa för mig i den situationen iaf

 

[Nila]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Jag har fallit av/ blivit avkastad några gånger under alla år som jag ridit. I början när jag red på ridskola åkte man av många gånger under en termin...
Jag har aldrig blivit riktigt rädd när jag åkt av, men ganska nervös. Den gången jag blev nervös för att rida igen hade jag blivit avbockad under en galoppövning under en ridlektion. Gjorde väl nån typ av volt och landade på korsbenet. Då kunde jag inte sitta upp igen, hade alldels för ont och kunde knappt gå. Ridläraren sa att jag skulle få en lektion innan nästa gång så jag inte skulle bli rädd, men det blev aldrig. Trodde att dom skulle ordna det, men det kanske var jag som skulle säga till om det... Hur som helst var det lite nervöst nästa ridlektion men det gick bra.
En annan gång som jag kanske blev lite nevös var när en ridskolehäst kastade av mig och jag slog i huvudet när jag landade. Men jag klarade mig då också och har ridit den hästen senare också utan problem. Fick lite minnesluckor just efter fallet, det gick så fort, och kanske det var det som gjorde att jag inte blev rädd.
Jag ha itne fallit av på flera år, men i lördags bockade min medryttarhäst av mig då det låg ett galler på ridbanan (används för att jämna till underlaget), som inte ska ligga där och ena stallägaren visste att jag skulle rida där men tänkte väl inte på det. Hästen var redan lite nervös då det sköts i närheten, och när vi kom för nära gallret andra gången var det kört. Hästen blev jätterädd och bockade. Jag höll mig faktiskt lugn, men insåg att det aldrig skulle gå. Jag höll mig i stort sett bara kvar genom att hålla i tyglarna och trycka ner foten i vänstra stigbygeln då jag lutade så mycket åt vänster. Så jag släppte bara och slog i höftbenet. Tredje gången på samma område.... Gick runt lite med hästen, bla till gallret och sen satt jag upp igen och red en stund till.

Det är väldigt viktigt tycker jag, att om man kan, sitta upp direkt igen. I ditt fall var det ju svårt.
Kanske du kan göra som någon annan, och låna en häst på någon ridskola? Eller om någon kompis har en lugn häst som han/hon kan leda runt dig på?
Annars jobba mycket från marken med din häst. Kanske börja med att bara hänga över ryggen medan hästen står stilla och sen skrittar. Då kan du ju lätt ta dig ner om det behövs.
Ta som delmål att bara kunna sitta på hästen när den står still. kanske gå några steg och sen utöka där ifrån.
Ha alltid en kompis som du är trygg med som kan stötta dig och pusha dig om det behövs. Bestäm ett mål för just det tillfället, även om det bara gäller att leda hästen 5 minuter på stallplanen, och se till att du gör det.
Ta det lugnt, stressa inte, och känn dig inte misslycka för att du kanske inte klarade av det just då.

 

[Berin]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Har blivit avkastad och skadats och fick inte rida på ett tag p g a att jag var ihopsydd i huvudet och inte kunde ha hjälm. När jag väl kom upp på hästen igen så var det fruktansvärt. Jag hade ingen kontroll och kände att det gick inte. Men jag skyllde på sadeln. P g a den satt jag en bit ovanför och jag kände ingen kontakt med hästen. Då började jag rida barbacka och gjorde så i c:a ett är innan jag testade med sadel igen. Jag tror att jag funkar bara genom att "ta tjuren vid hornen" och bara hoppa upp som om inget har hänt. Men det är ju väldigt individuellt. Testa att "bara hoppa upp" och rida ut som vanligt. Fungerar inte det så får du ta hjälp med ledare och börja bygga upp förtroendet och ridningen igen.

 

[western_wannabe]

Sv: Ridrädsla efter olycka

Jag var med om en olycka i mars i år, dock ingen ridolycka, men väl en hästrelaterad olycka som satte sina spår. Fick hur som helst en av mina unghingstar över mig av en olyckshändelse, och bröt vadben & skenben på tre ställen. Efter två veckor på sjukhus fick jag (mot läkarens vilja) komma hem. Under sjukhusvistelsen gick det kalla kårar i kroppen när jag tänkte på att hantera just den hästen, även om han egentligen inte gjort något "elakt".

När jag kommit hem tog det någon vecka innan jag kunde hantera smärtorna såpass att jag kunde följa med ut till stallet med rullstol, och då satt jag på ca 20 meters avstånd när min man tog in hästarna. Jag hade smått panik, och tittade mig omkring för att hitta en utväg ifall hästarna skulle ta sig lösa och typ attackera mig. Kan faktiskt skratta åt det idag, mina snälla pojkar .

Jag började med att bara sitta i stallgången, och kela med min trogna vallack över boxdörren, och det dröjde inte länge innan jag även satt utanför hingstarnas boxar och kliade dem. Succesivt ökade jag kontakten, och hade hela tiden någon med mig som kunde gripa in, efterssom jag satt i rullstol, och på sin höjd kunde ta mig fram på kryckor hjälpligt.

Idag, 4 1/2 månad senare har jag nyss fått börja stödja på benet, och nu hanterar jag hästarna själv utan översyn, har även jobbat unghingstarna en del på lina, byter täcken på dem i hagen o.s.v. Jag känner mig trygg, men tänker mig fortfarande för en extra gång, tar inga risker o.s.v. Men rädslan och obehaget har försvunnit, och jag gör mig inga ursäkter för att slippa hantera dem. Jag har hittat tillbaka till glädjen, och ser fram emot allt vi har framför oss tillsammans.

Så min väg tillbaka var "sakta men säkert", och hellre ta en paus och fundera om man känner sig osäker. Jag gjorde de saker jag kände mig trygg i, för att hitta tillbaka till självförtroendet igen, och därifrån har jag gått vidare och utmanat mig själv lite mer.

Hoppas att du snart får tillbaka glädjen i att umgås med din häst och i ridningen