Jag var inte ett dugg sugen på att åka till ridskolan för veckans lektion. Det kändes verkligen uppgivet tråkigt och jag var riktigt anti. Jag funderade på vad jag skulle ha velat göra istället, och kom fram till att det skulle ha känts roligare om jag hade varit på väg till privatlektionsstället vid världens ände, eller om jag skulle ha fått rida någon annorlunda häst (inte bara trötta dressyrhalvblod) eller om jag skulle ha haft möjlighet att rida ut eller lära mig köra istället. Det känns som att jag behöver omväxling. Well, det är inte första gången jag är i det stadiet... 
Kom till ridskolan och stod uppskriven på Eros. Ett stort tungt dressyrhalvblod som lätt blir grinig och protesterar med kickar när man rider, och en av de sista hästar som jag skulle välja på ridskolan, om jag hade haft möjlighet att välja. Han är dessutom alldeles för tung för min skadade arm – jag har redan suttit på honom en gång den här terminen, och upplevde det som att tyglarna var monterade i en betongvägg. Men jag kan bara inte med att säga att jag tycker illa om farbror Eros, för det gör jag inte. Han är en livs levande vacker häst med åsikter, personlighet och ett hjärta, och har inte själv haft möjlighet att välja sin situation. Jag hyser den allra största respekt och beundran för honom – precis som jag gör för allt levande. I sin egenskap av levande varelse så kan jag inte låta bli att känna en djup förundran och kärlek för honom. Däremot är Eros inte min typ, och jag är sannolikt inte hans. Vi pratar inte riktigt samma språk och fyller inte direkt på varandras glädjekonton tyvärr.
Jag är i alla fall väldigt bestämd på punkten att jag INTE är intresserad av att bråka. Så jag rider honom väldigt mjukt och kravlöst. Och han lufsade runt i en lång och låg form med spetsade öron, och visade inga tecken alls på irritation, tvärtom verkade han nöjd med upplägget. Det var ju skönt. Däremot var ridläraren missnöjd med att jag red med för långa tyglar. Känns inte som jag kunde göra så mycket åt det – nog för att min arm är bättre men den är ännu inte helt bra. Trots att jag försökte vara mjuk så fick jag ändå ont i axeln. Eros har lång och stor hals och är tung framtill, och jag gjorde några tafatta försök att korta upp tygeln men fick snabbt låta den glida ut igen, för det blev för tungt och jag fick för ont.
Jag hade varit så enormt anti och missnöjd inför lektionen att det trots allt blev lite bättre än förväntat. Trots den gigantiska anti-känslan blev jag faktiskt lite engagerad i lektionens övning och kände mig nöjd med att Eros var på gott humör, och blev till och med lite förvånad över att han gick förhållandevis fint och var förhållandevis lyhörd - trots att jag inte ”red” honom ordentligt. Det var inte roligt, men det blev inte heller lika eländigt som jag hade trott. Fast det var tillräckligt illa och jag kände mig tillräckligt oambitiös för att jag inte ens tyckte att det var värt att stanna kvar för att få feedback från ridläraren efter lektionen (man får vänta en stund på sin tur, och jag får ofta feedback bland de sista), så jag pep snabbt hemåt istället.
Så var det med det.
Det kan ju inte vara roligt jämt.
Blä.
Kom till ridskolan och stod uppskriven på Eros. Ett stort tungt dressyrhalvblod som lätt blir grinig och protesterar med kickar när man rider, och en av de sista hästar som jag skulle välja på ridskolan, om jag hade haft möjlighet att välja. Han är dessutom alldeles för tung för min skadade arm – jag har redan suttit på honom en gång den här terminen, och upplevde det som att tyglarna var monterade i en betongvägg. Men jag kan bara inte med att säga att jag tycker illa om farbror Eros, för det gör jag inte. Han är en livs levande vacker häst med åsikter, personlighet och ett hjärta, och har inte själv haft möjlighet att välja sin situation. Jag hyser den allra största respekt och beundran för honom – precis som jag gör för allt levande. I sin egenskap av levande varelse så kan jag inte låta bli att känna en djup förundran och kärlek för honom. Däremot är Eros inte min typ, och jag är sannolikt inte hans. Vi pratar inte riktigt samma språk och fyller inte direkt på varandras glädjekonton tyvärr.
Jag är i alla fall väldigt bestämd på punkten att jag INTE är intresserad av att bråka. Så jag rider honom väldigt mjukt och kravlöst. Och han lufsade runt i en lång och låg form med spetsade öron, och visade inga tecken alls på irritation, tvärtom verkade han nöjd med upplägget. Det var ju skönt. Däremot var ridläraren missnöjd med att jag red med för långa tyglar. Känns inte som jag kunde göra så mycket åt det – nog för att min arm är bättre men den är ännu inte helt bra. Trots att jag försökte vara mjuk så fick jag ändå ont i axeln. Eros har lång och stor hals och är tung framtill, och jag gjorde några tafatta försök att korta upp tygeln men fick snabbt låta den glida ut igen, för det blev för tungt och jag fick för ont.
Jag hade varit så enormt anti och missnöjd inför lektionen att det trots allt blev lite bättre än förväntat. Trots den gigantiska anti-känslan blev jag faktiskt lite engagerad i lektionens övning och kände mig nöjd med att Eros var på gott humör, och blev till och med lite förvånad över att han gick förhållandevis fint och var förhållandevis lyhörd - trots att jag inte ”red” honom ordentligt. Det var inte roligt, men det blev inte heller lika eländigt som jag hade trott. Fast det var tillräckligt illa och jag kände mig tillräckligt oambitiös för att jag inte ens tyckte att det var värt att stanna kvar för att få feedback från ridläraren efter lektionen (man får vänta en stund på sin tur, och jag får ofta feedback bland de sista), så jag pep snabbt hemåt istället.
Så var det med det.
Det kan ju inte vara roligt jämt.
Blä.
