P
Pytte
Jag älskar samvaron med hästar (dvs när jag känner individen, annars tycker jag ärligt talat att det inte ger s--t) men slutade en gång i tiden för att jag tyckte det bara var ett jädra översitteri och dominansutövande från männskans sida, inte den respekt och givande vänskap som jag önskade. När jag nu, flera år senare upptäckt NH är jag förstås överlycklig att jag inte varit ensam om mina tankar!! Har nu gett mitt in på banan igen, och startat från början med ett ungsto (oförstörd av hårda ord o nävar..) och det har gått väldigt bra, om än lite långsamt då vi båda varit nybörjare inom western (som följde naturligt efter NH-träningen.)Vi har full tillit till varran, tycker om att umgås och har roligt och blir duktigare.
Men nu har det dykt upp en fråga jag inte riktigt fått nån respons på,mer än att folk inte tror jag är riktigt klok. Rider ibland på ett annat sto för att hålla kunskaperna fräscha, men har nu kommit till ett mentalt hinder. Det här med att ställa krav, att RIDA, sitta på ett annat djur och bestämma dess agerande, det går inte riktigt hand i hand med min filosofi att var och en är sin egen, och ska ha sin frihet... kan låta löjligt för en inbiten ryttare, men jag kan ändå inte låta bli att tänka ibland "vad har jag för rätt att göra såhär, pressa henne så, när hon inte vill osv..." När det bara ger MIG något?! Visst vet jag att hästar behöver ledarskap, trivs med att göra sin ledare tillfreds osv, men jag tror inte en enda häst hade valt att ha en klump på ryggen som bestämde allt, om den fick välja. Inte någon annanstans rider ju ett djur på ett annat? Utom när de parar sig förstås...
Finns det någon annan som ibland slås av dessa konstiga tankar, när inte ens häst ser ut o tycka det är roligt eller givande längre, fast allas råd är att göra si och så... Hur kan man berättiga sin egoistiska passion till att rida???
Sandy, "Pytte"
Men nu har det dykt upp en fråga jag inte riktigt fått nån respons på,mer än att folk inte tror jag är riktigt klok. Rider ibland på ett annat sto för att hålla kunskaperna fräscha, men har nu kommit till ett mentalt hinder. Det här med att ställa krav, att RIDA, sitta på ett annat djur och bestämma dess agerande, det går inte riktigt hand i hand med min filosofi att var och en är sin egen, och ska ha sin frihet... kan låta löjligt för en inbiten ryttare, men jag kan ändå inte låta bli att tänka ibland "vad har jag för rätt att göra såhär, pressa henne så, när hon inte vill osv..." När det bara ger MIG något?! Visst vet jag att hästar behöver ledarskap, trivs med att göra sin ledare tillfreds osv, men jag tror inte en enda häst hade valt att ha en klump på ryggen som bestämde allt, om den fick välja. Inte någon annanstans rider ju ett djur på ett annat? Utom när de parar sig förstås...
Finns det någon annan som ibland slås av dessa konstiga tankar, när inte ens häst ser ut o tycka det är roligt eller givande längre, fast allas råd är att göra si och så... Hur kan man berättiga sin egoistiska passion till att rida???
Sandy, "Pytte"