Så var fyra dagars ridkurs avklarad. Och det var väl den mest självförtroendesänkande ridaktivitet jag har gjort på länge. Till och med värre än att ramla av. Det känns som att jag behöver försöka tänka om kring min ridning...
Kursen i sig var rolig och bra upplagd med högt tempo – fem timmars kurs per dag som på vardagar var förlagd till kvällstid så man behövde inte ens ta ut någon semester om man inte ville. Vi började dag ett med ett sitsträningspass där vi blev longerade, sen hade vi ett teoripass om hästens delar – vilket kanske inte är helt självklart om man har börjat rida i vuxen ålder märkte jag. Jag började tänka på hur mycket jag faktiskt lärde mig i och med att jag började rida som barn, sånt som är ”självklart” för mig (som t.ex. hästens delar, ridvägar och så) kanske inte är lika självklart om man inte gick på en massa kurser och läger som barn och fick sånt inbankat i skallen. Sen avslutade vi i alla fall dag ett med ett dressyrpass. Dag två var det två dressyrpass och teori där ridläraren hade en ”miniclinic” då hon satt upp på en häst och red och visade olika inverkan av hjälper. Dag tre ägnades åt hoppning – ett markarbetespass och ett banhoppningspass med lite hoppteori. Dag fyra var det ett dressyrpass och en uteritt, och teorin bestod av öppen frågestund.
(Underbara älskade ridskolehästar som snällt ställer upp på tokigheter, som t.ex. att bli postitlappad på för att eleverna ska få lära sig om olika kroppsdelar
)
Jag märkte ganska direkt på lägret att jag fokuserar väldigt mycket på frågan om jag är en ”bra” eller ”dålig” ryttare. Dels så bygger det kanske på att jag är lite osäker på vad som förväntas av mig och till och med om jag gör rätt eller fel, och jag vet faktiskt inte riktigt på vilken nivå jag befinner mig ridmässigt. Men framförallt så är det prestationsjävulen i mig som triggas så enormt av detta med ridning på ridskola. Redan när vi hade sitsträning och blev longerade det första vi gjorde så började jag jämföra mig med andra – ”jaha, jag kunde inte sitta ner och släppa stigbyglarna och bibehålla balans och avslappning lika bra som alla andra – alltså är jag en skitdålig ryttare!”....
Jag blev först tilldelad Dunja som lägerhäst (såklart), men sa att jag inte funkar på henne i hoppningen längre så då fick jag byta och hamnade på Viper istället. Viper är en charmig, rar och söt liten kompakt brunskäck som jag red på i våras och gillade skarpt. Men nu funkade ingenting alls i dressyren, och det var det värsta jag suttit på i hästväg på lääänge...
Första och andra dressyrpasset satt jag mest och var förvirrad och förtvivlad. Hästen gick emot precis allt jag gjorde, och han var stentuff. Bet tag i bettet drog upp huvudet i taket och vägrade lyssna på min skänkel. Jag drev snällt och hårt, sparkade och piskade men utan respons. Jag fick knappt igenom några hjälper överhuvudtaget. Dom säger att Viper kan bli springig, men det fanns inte en tillstymmelse till det. Han var bara anti, hård, motvillig, tung och gick emot precis allt, och gick knappt framåt. En häst som vill smita undan handen genom att dra upp huvudet i taket skulle jag spontant vilja rida framåt för skänkeln mer, få igång hästen i kroppen så att den slutar spänna sig, börjar röra sig framåt, tar skänkeln, och på det sättet så småningom kommer ner med huvudet från taket och kommer in i handen. Men den taktiken funkade inte alls på Viper, och då försökte jag ändå på lite olika sätt under två hela ridlektioner.
Ridläraren sa inte så mycket, jag tolkade det som att hon ville att jag skulle hitta lösningen själv. Men i slutet av andra passet så sa hon att jag skulle korta tyglarna, hålla hårdare i tygeln och sitta med nästan konstant ledande tygeltag på högertygel och inte släppa eller glappa, samtidigt som jag skulle vara supersnabb på att ta och lätta i vänster tygel. På tredje dressyrpasset provade jag den tekniken, och äntligen kom ett litet genombrott. Viper kom ner med huvudet från taket och vi kunde faktiskt jobba litegrann i skritt och trav. Men i galoppen så gick han emot allt vad han kunde igen, så där tappade jag honom.
Problemet är bara att det är lite tvärtemot vad jag har fått lära mig. Att koncentrera mig på att börja jobba med tygeln tycker jag känns fel. Det kändes som att jag jobbade hästen framifrån och bakåt, inte bakifrån framåt som jag lärt mig att man ska göra. Och jag var tvungen att vara ganska tuff. Och jag fick fortfarande inte någon direkt respons för skänkeln. På fjärde dressyrpasset så sket sig allt igen. Men då ville jag inte acceptera att han gick ur form, så då jobbade jag i stort sett hela timmen i skritt eller trav på en liten volt och försökte bara hitta kontakt och kommunikation med honom. Det var ändå ingen idé att försöka vara med på några av lektionens övningar, när hästen inte ville lyssna på mig överhuvudtaget. För han ville verkligen inte. Så fort jag lämnade volten och skulle försöka göra något eller fatta galopp så bet Viper tag i bettet, drog upp huvudet och gick emot allt vad han kunde igen. Och där konstaterade jag att jag helt enkelt inte rådde på Viper, att jag inte har tillräckliga kunskaper för att rida honom. Punkt slut, jag gav upp.
Jag var tvungen att gå tillbaks och läsa vad jag skrev när jag hade ridit honom tidigare i våras, och det jag beskrev då var inte samma häst på något sätt. Vad har hänt? Kan jag helt plötsligt ha blivit en sån skitdålig ryttare? Va fan – har jag tappat precis allt?.... Kan jag inte ens rida en snäll ridskolehäst längre? Jag kunde ju inte vara med på någon av dressyrlektionernas övningar överhuvudtaget på lägret, jobbade bara med att försöka få igenom grundläggande hjälper: start stopp och sväng, men jag lyckades inte ens med det. Snacka om att känna sig totalt värdelös.
Jag måste ju börja fundera på vad som är poängen med min ridning. Jag tycker ju inte att jag lär mig något eller utvecklas, så det är inte där jag ska leta efter poängen. När jag rider lektion har jag så lätt för att hamna i något självkritiskt läge där det för det mesta slutar med att jag bankar mig själv i huvudet och säger att jag är dålig, dålig, dålig. Eller så ”lyckas” jag uppnå en häst i form och kan följa med bra i lektionens övningar, och då kan jag klappa mig själv på axeln och känna mig duktig. Duktig flicka. Duktig duktig.
Men jag måste ju BORT från det där tänkandet! Ska jag lägga massa pengar och fyra dagar på en ridkurs som bara får mig att känna mig totalt värdelös? Och vaddå värdelös? Vad fan spelar det för roll om jag inte klarar av att rida hästen? Varför ska jag hålla på och gå omkring och känna mig misslyckad och skämmas över mig själv för det? Det är ju galet. Jag tycker inte att det är rätt. Jag måste sluta mata mitt duktighetsspöke och min prestationsångest. Men hur ska jag tänka istället? Hur ska jag tänka när jag sitter i fyra dagar på en häst där jag inte får nånting att funka?
Eller jo, hoppningen är ju Viper en klippa på. Så hoppdagen var ett riktigt uppåttjack, och välbehövligt för mitt hoppsjälvförtroende. Det var lite blandad nivå på ryttarna så det blev lite lågt tempo på hoppövningarna, men det var roligt och trevligt på en Viper som faktiskt bjöd framåt en aning (jämfört mot dressyrlektionerna).
Det jag också kan ta med mig med glädje från lägret är min ork rent kroppsligt. Efter dag två var jag i det närmaste död, och jag som hade tänkt att jag skulle jobba hela dagar och gå på ridläger på kvällstid, men jag ändrade snabbt planen och lyckades ta ut en semesterdag inför sista ridkursdagen. Men dag tre så vände det faktiskt, och kroppen och orken kändes helt med mig! Fantastiskt vad roligt! Jag kände mig istället pigg och stärkt. Underbart!
(sen kan man kanske försöka låta bli att tänka på ridsåren och skavsåren jag fick lite överallt och här och där och som inte är särskilt sköna... )
En till rolig sak som jag tar med mig från lägret är sista uteritten, då vi red igenom ett villaområde där TV4s Bygglov höll på och jobbade med ett hus. Ledet stannade till för att kolla, och precis där jag hamnade så kom Willy ut från en grind. ”Jaså, går det att få stopp på en sån där ändå, det trodde jag inte om dom” sa han, och jag svarade ”Jo ibland så...” Men sen kom det en kameraman bakom Willy, och det blev lite för mycket för Viper så han började steppa lite. ”Jag visste väl att dom var lite oberäkneliga” sa Willy.
Alltså det är såna där osannolika underbara händelser som förgyller livet!...
Kursen i sig var rolig och bra upplagd med högt tempo – fem timmars kurs per dag som på vardagar var förlagd till kvällstid så man behövde inte ens ta ut någon semester om man inte ville. Vi började dag ett med ett sitsträningspass där vi blev longerade, sen hade vi ett teoripass om hästens delar – vilket kanske inte är helt självklart om man har börjat rida i vuxen ålder märkte jag. Jag började tänka på hur mycket jag faktiskt lärde mig i och med att jag började rida som barn, sånt som är ”självklart” för mig (som t.ex. hästens delar, ridvägar och så) kanske inte är lika självklart om man inte gick på en massa kurser och läger som barn och fick sånt inbankat i skallen. Sen avslutade vi i alla fall dag ett med ett dressyrpass. Dag två var det två dressyrpass och teori där ridläraren hade en ”miniclinic” då hon satt upp på en häst och red och visade olika inverkan av hjälper. Dag tre ägnades åt hoppning – ett markarbetespass och ett banhoppningspass med lite hoppteori. Dag fyra var det ett dressyrpass och en uteritt, och teorin bestod av öppen frågestund.
(Underbara älskade ridskolehästar som snällt ställer upp på tokigheter, som t.ex. att bli postitlappad på för att eleverna ska få lära sig om olika kroppsdelar
)
Jag märkte ganska direkt på lägret att jag fokuserar väldigt mycket på frågan om jag är en ”bra” eller ”dålig” ryttare. Dels så bygger det kanske på att jag är lite osäker på vad som förväntas av mig och till och med om jag gör rätt eller fel, och jag vet faktiskt inte riktigt på vilken nivå jag befinner mig ridmässigt. Men framförallt så är det prestationsjävulen i mig som triggas så enormt av detta med ridning på ridskola. Redan när vi hade sitsträning och blev longerade det första vi gjorde så började jag jämföra mig med andra – ”jaha, jag kunde inte sitta ner och släppa stigbyglarna och bibehålla balans och avslappning lika bra som alla andra – alltså är jag en skitdålig ryttare!”....
Jag blev först tilldelad Dunja som lägerhäst (såklart), men sa att jag inte funkar på henne i hoppningen längre så då fick jag byta och hamnade på Viper istället. Viper är en charmig, rar och söt liten kompakt brunskäck som jag red på i våras och gillade skarpt. Men nu funkade ingenting alls i dressyren, och det var det värsta jag suttit på i hästväg på lääänge...
Första och andra dressyrpasset satt jag mest och var förvirrad och förtvivlad. Hästen gick emot precis allt jag gjorde, och han var stentuff. Bet tag i bettet drog upp huvudet i taket och vägrade lyssna på min skänkel. Jag drev snällt och hårt, sparkade och piskade men utan respons. Jag fick knappt igenom några hjälper överhuvudtaget. Dom säger att Viper kan bli springig, men det fanns inte en tillstymmelse till det. Han var bara anti, hård, motvillig, tung och gick emot precis allt, och gick knappt framåt. En häst som vill smita undan handen genom att dra upp huvudet i taket skulle jag spontant vilja rida framåt för skänkeln mer, få igång hästen i kroppen så att den slutar spänna sig, börjar röra sig framåt, tar skänkeln, och på det sättet så småningom kommer ner med huvudet från taket och kommer in i handen. Men den taktiken funkade inte alls på Viper, och då försökte jag ändå på lite olika sätt under två hela ridlektioner.
Ridläraren sa inte så mycket, jag tolkade det som att hon ville att jag skulle hitta lösningen själv. Men i slutet av andra passet så sa hon att jag skulle korta tyglarna, hålla hårdare i tygeln och sitta med nästan konstant ledande tygeltag på högertygel och inte släppa eller glappa, samtidigt som jag skulle vara supersnabb på att ta och lätta i vänster tygel. På tredje dressyrpasset provade jag den tekniken, och äntligen kom ett litet genombrott. Viper kom ner med huvudet från taket och vi kunde faktiskt jobba litegrann i skritt och trav. Men i galoppen så gick han emot allt vad han kunde igen, så där tappade jag honom.
Problemet är bara att det är lite tvärtemot vad jag har fått lära mig. Att koncentrera mig på att börja jobba med tygeln tycker jag känns fel. Det kändes som att jag jobbade hästen framifrån och bakåt, inte bakifrån framåt som jag lärt mig att man ska göra. Och jag var tvungen att vara ganska tuff. Och jag fick fortfarande inte någon direkt respons för skänkeln. På fjärde dressyrpasset så sket sig allt igen. Men då ville jag inte acceptera att han gick ur form, så då jobbade jag i stort sett hela timmen i skritt eller trav på en liten volt och försökte bara hitta kontakt och kommunikation med honom. Det var ändå ingen idé att försöka vara med på några av lektionens övningar, när hästen inte ville lyssna på mig överhuvudtaget. För han ville verkligen inte. Så fort jag lämnade volten och skulle försöka göra något eller fatta galopp så bet Viper tag i bettet, drog upp huvudet och gick emot allt vad han kunde igen. Och där konstaterade jag att jag helt enkelt inte rådde på Viper, att jag inte har tillräckliga kunskaper för att rida honom. Punkt slut, jag gav upp.
Jag var tvungen att gå tillbaks och läsa vad jag skrev när jag hade ridit honom tidigare i våras, och det jag beskrev då var inte samma häst på något sätt. Vad har hänt? Kan jag helt plötsligt ha blivit en sån skitdålig ryttare? Va fan – har jag tappat precis allt?.... Kan jag inte ens rida en snäll ridskolehäst längre? Jag kunde ju inte vara med på någon av dressyrlektionernas övningar överhuvudtaget på lägret, jobbade bara med att försöka få igenom grundläggande hjälper: start stopp och sväng, men jag lyckades inte ens med det.
Snacka om att känna sig totalt värdelös.Jag måste ju börja fundera på vad som är poängen med min ridning. Jag tycker ju inte att jag lär mig något eller utvecklas, så det är inte där jag ska leta efter poängen. När jag rider lektion har jag så lätt för att hamna i något självkritiskt läge där det för det mesta slutar med att jag bankar mig själv i huvudet och säger att jag är dålig, dålig, dålig. Eller så ”lyckas” jag uppnå en häst i form och kan följa med bra i lektionens övningar, och då kan jag klappa mig själv på axeln och känna mig duktig. Duktig flicka. Duktig duktig.
Men jag måste ju BORT från det där tänkandet! Ska jag lägga massa pengar och fyra dagar på en ridkurs som bara får mig att känna mig totalt värdelös? Och vaddå värdelös? Vad fan spelar det för roll om jag inte klarar av att rida hästen? Varför ska jag hålla på och gå omkring och känna mig misslyckad och skämmas över mig själv för det? Det är ju galet. Jag tycker inte att det är rätt. Jag måste sluta mata mitt duktighetsspöke och min prestationsångest. Men hur ska jag tänka istället? Hur ska jag tänka när jag sitter i fyra dagar på en häst där jag inte får nånting att funka?
Eller jo, hoppningen är ju Viper en klippa på. Så hoppdagen var ett riktigt uppåttjack, och välbehövligt för mitt hoppsjälvförtroende. Det var lite blandad nivå på ryttarna så det blev lite lågt tempo på hoppövningarna, men det var roligt och trevligt på en Viper som faktiskt bjöd framåt en aning (jämfört mot dressyrlektionerna).
Det jag också kan ta med mig med glädje från lägret är min ork rent kroppsligt. Efter dag två var jag i det närmaste död, och jag som hade tänkt att jag skulle jobba hela dagar och gå på ridläger på kvällstid, men jag ändrade snabbt planen och lyckades ta ut en semesterdag inför sista ridkursdagen. Men dag tre så vände det faktiskt, och kroppen och orken kändes helt med mig! Fantastiskt vad roligt! Jag kände mig istället pigg och stärkt.
Underbart!(sen kan man kanske försöka låta bli att tänka på ridsåren och skavsåren jag fick lite överallt och här och där och som inte är särskilt sköna...
)En till rolig sak som jag tar med mig från lägret är sista uteritten, då vi red igenom ett villaområde där TV4s Bygglov höll på och jobbade med ett hus. Ledet stannade till för att kolla, och precis där jag hamnade så kom Willy ut från en grind. ”Jaså, går det att få stopp på en sån där ändå, det trodde jag inte om dom” sa han, och jag svarade ”Jo ibland så...” Men sen kom det en kameraman bakom Willy, och det blev lite för mycket för Viper så han började steppa lite. ”Jag visste väl att dom var lite oberäkneliga” sa Willy.
Alltså det är såna där osannolika underbara händelser som förgyller livet!...
