Ridande barn, hur hinner ni med er själva?

[Lingon]

Hur många föräldrar är med på fotbollsträningar? Och ja, de flesta barn kan säkert ta sig till fotbollsplanen om de är med, men ska man iväg och spela match lär nog föräldrarna skjutsa, som andra säger kan man dela på det, det är inte de föräldrar jag snackade om i början däremot finns det föräldrar som inte ställer upp ett jävla skit för sina ungar utan tycker att det kan andra föräldrar göra för de har minsann andra intressen... Den här tråden verkar vara full av sådana, och jag hoppas, för barnens skull, att de är mer intresserade av sina barn än så. Vill jag kicka fotboll kan jag göra det lite lagom också. Bara att gå ut på gräsmattan, vill min son däremot spela i ett lag, då är det nog bra om det finns ett visst engagemang (vilket bör finnas i ALLA sporter, jag förstår inte hur man kan vara så oerhört ointresserad av sina barn)... Om inte annat för att till exempel få in pengar så ungen kan få åka på den där cupen. Det får man absolut tycka vad man vill om, men jag kan konstatera att vi har ett oerhört gott SISUtänk här, för de länder jag har bott i annars har det kostat multum att idrotta i. Min dotter gick på balett, som treåring, på Malta. Det kostade 700 euro per termin och du fick betala försäkringar själv, kompisens barn spelar fotboll, samma där, pisshög medlemsavgift, ALLT, till och med matchställ, tillkommer. Och de maltesiska barnen blir bara mer och mer överviktiga (mest stillasittande i Europa, dåligt utbud av fritidsaktiviteter som går att utföra till en vettig kostnad och att föräldrar hellre skickar chips än mat med till skolan är de största anledningarna, för det är naturligtvis inte bara en anledning till det).

SISUtänket ÄR stort i Sverige. Här har ALLA möjlighet att vara med. Och har du inte ekonomisk möjlighet kan du få bidrag för just fritidsaktiviteter så du kan köpa utrustning till exempel. Det är bra. Tycker jag.

Det är skillnad på att ställa upp och på att anpassa hela livet efter barnets intresse.

 

[kevina]

Det är skillnad på att ställa upp och på att anpassa hela livet efter barnets intresse.

Precis. Bara för att man inte kan spendera varenda helg och nästan varje vardagskväll i en idrottshall så betyder inte det att man inte bryr sig om sina barn. Jag tycker det har gått för långt om det ska vara kravet på föräldraskap.
Vad händer då för den som är ensamstående med två barn? Ska de barnen inte kunna vara med? Ska idrottsvärlden bara vara öppen för familjer med två föräldrar i en mer priviligierad position? Då tycker jag hela idrottsrörelsens idéer faller..

 

[Cambrie]

Det är skillnad på att ställa upp och på att anpassa hela livet efter barnets intresse.

Ska vi verkligen dra hela det här igen? Ingen jävel har sagt det i tråden. Ingen. Inte någon av de som sagt att de inte haft tid med hästar själva och låtit barnens intresse gå först har sagt det.

 

[Emma-pemma]

Oj, det är ju helt fantastiskt vilken debatt mitt rop på hjälp startade! Det är alltså jag som är TS.

Till att börja med. Tack för alla som delat med sig av sin stallvardag och hur ni tänker för att överleva. Jag har fått några tips som jag ska försöka gå vidare med. Bla är det faktiskt rätt att dottern nu börjar bli lite större. Det kanske är jag som står i vägen och tror att hon inte reder ut stallet själv? Ska ta ett snack med henne om hennes möjligheter och lust att rida själv någon gång då och då.

Det är inte aktuellt att sälja ponnyn och låta henne enbart gå på ridskola. Ponnyn har bott hos oss i 14 år, och han är en gudomlig individ. Vi har hästarna hemma, och det är bara våra två, så hur jag än vrider och vänder på det behövs två hästar. Kanske skulle jag sälja min egen, och köpa en som inte är lika skarp? Min är talangfull, men svår i temperamentet, och det påverkar vad jag och dottern kan göra när vi rider tillsammans. Vi rider långt ifrån varje dag. Det finns perioder när vi rider mer, och när vi rider mindre, och det styrs av annat som händer i familjens liv. Ridningen är inte heller den enda aktivitet dottern har, och inte min enda heller. (Och ja, hon leker med kompisar också, trots att hon deltar i organiserad idrott och andra organiserade aktiviteter...)

Sen kan jag inte låta bli att fascineras av hur svart/vitt vissa ser på organiserad idrott. (Ridskola är också organiserad idrott. Att ha häst hemma är det inte.) Förra året, eller om det var året innan, var det lag i ponnyallsvenskan som bestod av bara en eller två ryttare vid några tillfällen. De mindre duktiga fick inte vara med, för de drog då ner medelpoängen. Det kallar jag toppning, och det är ridning och barn vi pratar om. Det har inte varit en debatt om toppning i ridsport tidigare, utan den har kommit längre inom de idrotter där det synts mer.

(Man skulle kunna dra upp det sjuka i att det ens är en debatt om att barn i ridsport ska eller inte ska få prispengar. Enligt min mening helt sjukt att det ens existerar prispengar i ridsport under elitnivå, både vad gäller barn och vuxna. Men det får ju i sådana fall skötas i en annan tråd.)

Våra pojkar spelade fotboll när de var yngre. Här på landet finns inte samma utbud av aktiviteter som i de större städerna, och fotboll blev något hela klassen gjorde. I den enas lag var det en kille som ville mer, hela tiden. Han kämpade mer, var fullt fokuserad på spelet, stannade kvar och tittade på andra åldrars träning osv. För honom blev det inte så roligt att vara med den övriga lite okoordinerade barnskaran som ibland spelade och ibland förlorade sig i någon lek. Till slut tog hans föräldrar ur honom ur vårt lilla lag, och lät honom börja i en klubb i staden några mil bort där de hade lag som satsade lite mer. Den friheten måste vi ge våra barn, att de får möjlighet att utvecklas på den nivå de vill. Det innebar förstås att föräldrarna blev tvungna att skjutsa mer, att han tidigt fick lära sig att ta bussen för att den familjens liv skulle gå ihop. Men att förvägra honom den möjligheten bara för att han troligen inte blir proffs så småningom hade bara lett till att han slutat, av frustration. Så åtminstone här finns flera nivåer på fotboll, som skulle kunna jämföras med att ridskolan delar upp barnen i olika grupper efter ridförmåga istället för efter ålder.

Jag hoppas att de flesta föräldrar verkligen är intresserade av sina barns utveckling, oavsett vad barnen väljer att lägga tid och möda på. Att skjutsa till en match, för att sedan sätta sig och läsa en bok, visar ju tydligt för barnet vilket ointresse man har. Skulle den som tog upp det tänka sig att göra samma om tex en teaterföreställning barnen förberett? "Jag sätter mig här i foajén och läser medan ni apar runt på scenen." Både matcher, spelningar och riduppvisningar är ju en form av uppvisning av vad man lärt sig och är stolt över. Det vill man väl inte förneka sitt barn? Sedan köper jag att man inte är med varje match i ett seriespel, men när man är med bör man vara det även mentalt. Men alla är föräldrar på sitt vis, och vill det bästa för sina barn. Det är olika hur man visar sin kärlek.

 

[Cambrie]

Precis. Bara för att man inte kan spendera varenda helg och nästan varje vardagskväll i en idrottshall så betyder inte det att man inte bryr sig om sina barn. Jag tycker det har gått för långt om det ska vara kravet på föräldraskap.
Vad händer då för den som är ensamstående med två barn? Ska de barnen inte kunna vara med? Ska idrottsvärlden bara vara öppen för familjer med två föräldrar i en mer priviligierad position? Då tycker jag hela idrottsrörelsens idéer faller..

Jag har varit ensamstående, löste det alldeles utmärkt och barnen kunde vara med.

 

[Cambrie]

Oj, det är ju helt fantastiskt vilken debatt mitt rop på hjälp startade! Det är alltså jag som är TS.

Till att börja med. Tack för alla som delat med sig av sin stallvardag och hur ni tänker för att överleva. Jag har fått några tips som jag ska försöka gå vidare med. Bla är det faktiskt rätt att dottern nu börjar bli lite större. Det kanske är jag som står i vägen och tror att hon inte reder ut stallet själv? Ska ta ett snack med henne om hennes möjligheter och lust att rida själv någon gång då och då.

Det är inte aktuellt att sälja ponnyn och låta henne enbart gå på ridskola. Ponnyn har bott hos oss i 14 år, och han är en gudomlig individ. Vi har hästarna hemma, och det är bara våra två, så hur jag än vrider och vänder på det behövs två hästar. Kanske skulle jag sälja min egen, och köpa en som inte är lika skarp? Min är talangfull, men svår i temperamentet, och det påverkar vad jag och dottern kan göra när vi rider tillsammans. Vi rider långt ifrån varje dag. Det finns perioder när vi rider mer, och när vi rider mindre, och det styrs av annat som händer i familjens liv. Ridningen är inte heller den enda aktivitet dottern har, och inte min enda heller. (Och ja, hon leker med kompisar också, trots att hon deltar i organiserad idrott och andra organiserade aktiviteter...)

Sen kan jag inte låta bli att fascineras av hur svart/vitt vissa ser på organiserad idrott. (Ridskola är också organiserad idrott. Att ha häst hemma är det inte.) Förra året, eller om det var året innan, var det lag i ponnyallsvenskan som bestod av bara en eller två ryttare vid några tillfällen. De mindre duktiga fick inte vara med, för de drog då ner medelpoängen. Det kallar jag toppning, och det är ridning och barn vi pratar om. Det har inte varit en debatt om toppning i ridsport tidigare, utan den har kommit längre inom de idrotter där det synts mer.

(Man skulle kunna dra upp det sjuka i att det ens är en debatt om att barn i ridsport ska eller inte ska få prispengar. Enligt min mening helt sjukt att det ens existerar prispengar i ridsport under elitnivå, både vad gäller barn och vuxna. Men det får ju i sådana fall skötas i en annan tråd.)

Våra pojkar spelade fotboll när de var yngre. Här på landet finns inte samma utbud av aktiviteter som i de större städerna, och fotboll blev något hela klassen gjorde. I den enas lag var det en kille som ville mer, hela tiden. Han kämpade mer, var fullt fokuserad på spelet, stannade kvar och tittade på andra åldrars träning osv. För honom blev det inte så roligt att vara med den övriga lite okoordinerade barnskaran som ibland spelade och ibland förlorade sig i någon lek. Till slut tog hans föräldrar ur honom ur vårt lilla lag, och lät honom börja i en klubb i staden några mil bort där de hade lag som satsade lite mer. Den friheten måste vi ge våra barn, att de får möjlighet att utvecklas på den nivå de vill. Det innebar förstås att föräldrarna blev tvungna att skjutsa mer, att han tidigt fick lära sig att ta bussen för att den familjens liv skulle gå ihop. Men att förvägra honom den möjligheten bara för att han troligen inte blir proffs så småningom hade bara lett till att han slutat, av frustration. Så åtminstone här finns flera nivåer på fotboll, som skulle kunna jämföras med att ridskolan delar upp barnen i olika grupper efter ridförmåga istället för efter ålder.

Jag hoppas att de flesta föräldrar verkligen är intresserade av sina barns utveckling, oavsett vad barnen väljer att lägga tid och möda på. Att skjutsa till en match, för att sedan sätta sig och läsa en bok, visar ju tydligt för barnet vilket ointresse man har. Skulle den som tog upp det tänka sig att göra samma om tex en teaterföreställning barnen förberett? "Jag sätter mig här i foajén och läser medan ni apar runt på scenen." Både matcher, spelningar och riduppvisningar är ju en form av uppvisning av vad man lärt sig och är stolt över. Det vill man väl inte förneka sitt barn? Sedan köper jag att man inte är med varje match i ett seriespel, men när man är med bör man vara det även mentalt. Men alla är föräldrar på sitt vis, och vill det bästa för sina barn. Det är olika hur man visar sin kärlek.

Amen till det. Och har din dotter intresset tror jag att en tioåring klarar en hel del själv i stall. Under vuxens handledning förstås. Inklusive ridningen. Här runt har som sagt alla hästintresserade ponny. De rider ensamma runt tio år (även om det finns en förälder i närheten). Har ni inget stall i närheten där det finns någon hon kan rida med förresten? Vet att byn där ridskolan ligger är ett gäng ponnyryttare som möts och tar en tur.

 

[Roheryn]

Man kan absolut satsa utan att det behöver innebära tävling. Definitivt det handlar, som jag redan skrivit att jag menar ett flertal gånger i tråden att få möjligheten att utöva sitt intresse. Min dotter skulle definitivt säga att hon satsar på hästar, hon har ridit en payandjump på ridskolan vid ett tillfälle men är i stallet så mycket hon har möjlighet. Hon håller på på en "LAGOM KUL NIVÅ" som du väljer att kalla det, och det är VARJE DAG (eftersom en häst MÅSTE skötas varje dag - surprise...).
Som sagt. Jag pratar inte om elitsatsning. Tycker väl åtminstone ni kan sluta att argumentera emot VAD JAG pratar om eftersom det inte berör elitsatsning, kalla det då jabbadabba eller vad du vill själv?!

Vad är det du anser jag ska göra reklam för? Fattar verkligen inte?

På det sättet du beskriver "satsa" här, så "satsar" både min dotter och jag på hästar. Jag har haft hästar som mitt stora, allt uppslukande intresse i hela mitt liv och dottern har kanske inte haft mycket till val - hon fick hänga med till stallet första gången när hon var fem dagar gammal och sedan har hon liksom blivit kvar där... (fyller 18 i år)

Dottern har ridit minst 3-4 gånger i veckan sedan 6-7-årsåldern, vilket inte på något sätt omöjliggjort min egen ridning. Jag har ridit - och rider - lika mycket som hon och har även tävlat i perioder. Just nu tävlar dottern ganska intensivt och jag avstår därmed från just tävlingsdelen, men jag kan inte på något sätt se att jag skulle behöva avstå från all ridning och allt eget intresse för att dottern tävlar vår ena häst.

Angående vad du förväntas "göra reklam" för, så argumenterar du ganska hårt för att det är bra för barn och idrotta - och att det även på icke elitnivå därmed krävs att föräldrarna avstår egna intressen för att skjutsa till träningar o matcher, stå i café mm. Det låter verkligen - för mig liksom för andra i den här tråden - som ett icke lockande alternativ, alltså som dålig reklam för barns idrottande...

 

[Cambrie]

På det sättet du beskriver "satsa" här, så "satsar" både min dotter och jag på hästar. Jag har haft hästar som mitt stora, allt uppslukande intresse i hela mitt liv och dottern har kanske inte haft mycket till val - hon fick hänga med till stallet första gången när hon var fem dagar gammal och sedan har hon liksom blivit kvar där... (fyller 18 i år)

Dottern har ridit minst 3-4 gånger i veckan sedan 6-7-årsåldern, vilket inte på något sätt omöjliggjort min egen ridning. Jag har ridit - och rider - lika mycket som hon och har även tävlat i perioder. Just nu tävlar dottern ganska intensivt och jag avstår därmed från just tävlingsdelen, men jag kan inte på något sätt se att jag skulle behöva avstå från all ridning och allt eget intresse för att dottern tävlar vår ena häst.

Angående vad du förväntas "göra reklam" för, så argumenterar du ganska hårt för att det är bra för barn och idrotta - och att det även på icke elitnivå därmed krävs att föräldrarna avstår egna intressen för att skjutsa till träningar o matcher, stå i café mm. Det låter verkligen - för mig liksom för andra i den här tråden - som ett icke lockande alternativ, alltså som dålig reklam för barns idrottande...

Allt är ju relativt och allt är inte skitkul som förälder heller. Ts har uppenbarligen fattat rätt bra . Tur det.

 

[Kiwifrukt]

Det jag reagerar på är att hästar/ridning framhävs som något som är extremt tidskrävande oavsett allt, medan bollsporter (främst fotboll då) anses vara "lätt" och "enkelt". Spännvidden inom just häst- och ridsport är ju så oerhört stor. Du kan göra allt från att rida 45 minuter på ridskola en gång i veckan till att ha egen häst. Alternativ ett tycker jag är en av de absolut minst tidskrävande och "uppoffrande" aktiviteterna ett barn kan göra, även om föräldern kanske får köra en lite längre sträcka till ridskolan än till den lokala idrottsplatsen. Egen häst är så klart mycket mer tidskrävande, men även här finns det variationer. Jag har haft egen häst i arton år, i allt från helinackorderingstall och kollektivstall till att nu ha eget. Det som krävt absolut mest av mig som människa (inte nödvändigtvis hästägare) är utan tvekan kollektivstallet.

Nu finns det speciella omständigheter i trådstarten, som gör att TS barn har en egen ponny trots att hon inte är så gammal, men det beror ju även på att TS har eget stall och att ponnyn behövs som sällskap för TS egen häst. Oavsett vad dottern hade varit intresserad av hade hästen funnits. Normalt kanske ett barn i dotterns ålder rider på ridskola = betydligt mindre engagemang från föräldrarna. När jag red på ridskolan var det enda vi behövde göra utöver att komma till ridlektionerna att ha stalltjänst en lördag- eller söndagsmorgon/termin, och för ett litet barn innebär det förstås att föräldrarna/föräldern får ställa upp. För mig är det en otrolig skillnad på två gånger/år och att behöva köra 20 mil varje helg för en cup.

Att helt ge upp sig eget liv för att köra sitt barn till ridskolan (eller annan likvärdig aktivitet!) en gång i veckan tycker jag absolut inte är nödvändigt, om vi struntar i TS förutsättningar och ser på det rent generellt. Men ska ett litet barn (en sju-åttaåring är ett litet barn!) träna fyra gånger i veckan, ha match (cup...) varje helg och föräldrarna förväntas befinna sig på plats vid varje sånt tillfälle, hur ska man få ihop logistiken kring det? Om man har fler barn som också håller på med liknande aktiviteter, ska man klona sig? Alla har inte en närvarande partner, alla har inte mor- och farföräldrar att förlita sig på, som kan antingen skjutsa eller ta hand om syskonet som absolut inte vill följa med. Alla har inte ens arbetstider som gör att de alltid är lediga lördagar och söndagar!

Jag vet allt om hur man som barn kan brinna för ett intresse, och jag skulle jubla om mina eventuella barn skulle få känna samma glöd. Men jag vet också allt om hur mycket man kan hata sitt syskons intresse för att det tar hela helger i anspråk, och där man förväntas genomlida match eller match vecka efter vecka. Mina syskon har aldrig behövt känna likadant, dels började inte jag tävla förrän de var så stora att de inte behövde följa med om de inte ville (jämfört med att barn spelar match från sexårsåldern), dels fick jag faktiskt inte åka om det krockade med familjelivet. Det var tydligen en helt annan sak om det är ett lag, för då finns det helt plötsligt gott om andra som kan lägga sig i och ha synpunkter om någon inte kan komma.