Ja, det kanske är så nödvändigt att rida? För mig var det så. Jag var inte helt bekväm i rollen som nybliven mamma - kände mig låst och ofri och som om jag reducerats från att vara en egen, självständig och tänkande individ till att bara vara en omsorgsapparat åt min dotter. Jag älskade henne från första stund, men jag trivdes inte med livet som nybliven mamma. I allt detta var ridningen mitt livselixir, min egen stund, det som fortfarande fanns kvar av det som var JAG. Och därmed något som var oändligt viktigt för mig och mitt välmående.Fast frågan är ju då om det är så nödvändigt att rida? Med en vild tvååring lär det knappast gå ändå så man kan ju lika gärna börja anpassa tider osv efter när barnet inte behöver vara med. Om man har ett långsovande barn så kan man förstås greppa chansen under föräldraledigheten, men det är långt k från självklart att det funkar och hur som helst är det en begränsad period
Och dessutom - självklart funkar inte samma sak med en bebis och en tvååring. Lika självklart funkar inte samma sak med en tvååring och en sexåring. Man får ju anpassa sig hela tiden, men kan man under t.ex. föräldraledigheten få rida regelbundet för att man har ett barn som sover i vagn, så är det ju GULD och verkligen en möjlighet att greppa! Även om det inte skulle funka ett eller två år senare...