Som sagt, dom erfarenhetr och av dom veterinärerna jag pratade med sa att absolut inte trava innan skadan är helt läkt pga att det blir för stor risk.
Sen tycker jag inte det är särskilt rätt att utsätta hästen för smärta om den har såpass ont att den haltar redan i skritten, tycker inte man ska dra runt på hästen då, haltar den "bara" i traven och är fräsch i skritt däremot så visst kan det vara okej.
Jag har läst tråden men inte riktigt orkat svara.
Jag har rehabat en del senskadade hästar. Den med sämst prognos var nog en som slitit sönder menisk och korsband i ena bakknä.
Det skedde givetvis just innan det blev vinter och en snorhal sådan. Han fick bara inte halka, hoppa till etc. Då riskerade skadan slitas upp igen.
Alltså var det boxvila väldigt många månader med promenader först flera ggr dag. Så fort det gick började jag jobba honom vid hand i träns. Då kan man formge mer, ha bättre kontroll än m man rider eller leder eller tömkör/longreinar.
Den här var ett krutpaket utan dess like och stor och rörlig.
Hade mansläppt honom i hagen hade han slagit ihjäl sig. Utöver att stallpersonalen var rätt rädda för honom iom all energi, strl och rörligheten.
Hästen var inte hältfri då jag började träna honom. Det var enligt vet inget man kunde hoppas på iom att man behövde stärka upp muskulaturen runt skadan för att få honom det.
Han fick dock smärtstillande och allt skedde på vets inrådan.
Men jag vete fan om han inte var nån halv grad halt tom då vi började trava.
Det tycker inte jag är så ovanligt i rehabjobb. Vissa hältor måste tränas bort. Och de är inte alltid bara beroende på den akuta skadan. Sån ska givetvis läka innan man tränar.
Och man ska ABSOLUT INTE träna en sån häst utan vets order.
När han hade börjat travas ett tag började ägaren rida lite. När den var isfritt i hagen och han rastats lite mer under jobb kunde vi släppa ut honom.
Hästen har hållit och varit igång över över ett år nu.
Vet var väldigt skeptisk först. Men blev positivt överraskad vid varje återbesök.
I just den hästens fall var det vissa rörelser som vi ville undvika iom att de var farliga för skadan. Så vi lät bli bommar, galopp och ojämn mark lääänge.
Han ville gärna avlasta benet något ibland och placera det för långt in eller ut för rörelsen man gjorde. Då gällde det att vara rutinerad nog att våga sig på att gissa om det var smärta, stelhet, vanlig lathet eller inlärt rörelsemönster. Och veta hur man skulle hantera det både i form av att placera om benet exakt och få det till jobb i rätt läge för att stärka honom till att hålla eller om man skulle åka till vet och kolla.
Det är inte lätt. Jag beundrar matten som orkade den långa konvalecenten på runt ett år innan de kunde galoppera tex. Och att ständigt vara orolig under så många månader och undra om hästen skulle klara dagen utan att skutta till och riva sönder allt. Och att under så många månader också inte kunna själv vara den som tränar hästen, med allt vad det innebär kring släppa kontroll, kostnader, känsla av bristande kunskap etc.
Både häst och matte var fantastiska kämpar!