Sv: Rätt eller fel? 
Så bara för att din trotjänare är äldre så är den inget att ha?
Självklart ska en häst inte lida men att påstå att den inte trivs som sällskapshäst är bara bluff och båg, det kan alla hästar lära sig om man varvar ner deras kondis långsamt och erbjuder stora marker och kompisar.
När min häst blir gammal kommer hon vara precis lika mycket värd som min yngre, och jag kommer lägga ut varenda krona för att rädda henne så långt det går, sålänge hon inte lider.
Och även om hon inte går att rida, ja då får hon beta och pysslas med och vara pensionär. ALDRIG att jag avlivar för att hon blir oridbar.
Har man inte pengar att lägga på sin häst i såna situationer ska man inte ha häst.
Jag har haft en som INTE fungerade som haghäst. Jag ville ha henne kvar som det, att hon skulle gå här och bli gammal och grå och bortskämd, fast hon inte gick att rida.
Fyra månader senare, MINST två för sent, fick hon fara till himlen. Den var den sista och där och då största gåva jag kunde ge henne. Hon HATADE att 'bara' lalla i hagen. TROTS stora hagar, TROTS kompisar, TROTS att hon fick en liten skötartjej som promenerade henne och kammade henne och flätade henne. Hon avskydde det. Hon blev rastlösa och aggresiv, högg tag i min jacka och försökte dra in mig i boxen när jag gick förbi med en sadel. När hon oprovocerat började göra utfall mot och dänga upp sin älskade kompis fick jag inse att det var för MIN skull hon var kvar, inte för HENNES skull.
Sista kvällen red jag henne. På den mjukaste väg jag kunde hitta och ändå ömmade hon. Men hon STRÅLADE. Öronen var som antenner framåt, hon blev två dm högre och hela hästen sken. Och hon var sitt keliga, vanliga jag efter. Den kvällen, barbacka i solnedgången på min älskade lilla N, och med tårarna rinnande nerför kinderna samtidigt som jag log så försvann de sista tvivlen på om jag gjorde rätt.
Sen ang pengar och gammal häst. Jag hade en HÖGT älskad valack. T-märkt, som jag la otroligt mkt pengar på dels att få fräsch, och sen när det inte gick på att hålla i så gott skick som möjligt. Han är den absolut mest dyra-i-drift-promenadpensionär världens skådat. Han fick en del olycksfallskador efter T-märkningen, som blev milt sagt kostsamma. Jag betalade utan att tveka, både för spatt och för senskadan och för eksemet med multiresistenta bakterier.
När han i januari i år, det år han blev 13, började visa tecken på att ha ont igen, på samma sätt som när han hade aktiv spatt. Då funderade jag i en halv dag på jobbet, ringde hem och sa 'ge honom smärtstillande', och sen ringde jag. Inte kliniken. Utan bilen. Han fick somna två dagar senare.
Jag kunde ha åkt in och utrett igen. Jag kunde ha åkt in för att se till att jag var SÄKER på att det var spatten igen och inget annat. Men jag gjorde inte det. Helt enkelt för jag ansåg det var onödigt att lägga pengar på det. Inte för att han inte var värd det. Inte för att jag inte hade råd. Utan för att det inte hade spelat roll. I nästan nio år hade han gett mig allt, alltid ställt upp. Och det var helt enkelt dags att inte utsätta honom för mer klinikresor, mer konvalescenser etc. Även om det kanske (inte troligt) var något som kunde åtgärdas. Han förtjänade bättre, och han förtjänade mer än så.
JAG hade huggit av mig högra armen för att få ha honom kvar som hagtomte i alla fall. Men vad som gagnar MIG bäst är en sak, vad som gagnar HÄSTEN bäst är det som styr. Och de sammanfaller inte alltid.
väldigt skönt att höra!!! Men frågan är om jag själv klarar av det 
