Sv: Raseriutbrott från ponny!!? *långt men läs gärna
Mitt russ jag hade på högstadiet var precis likadan!
köpte henne som åring och hon var en kanonhäst att arbeta med, stoig och lite dominant, men med ledarskapsövningar och normal träning var hon en kanon!
selade på henne lös som 2 åring, körde med enbart röst etc.
men vintern mot 5 år, började hon få "knäppar", hon kunde stå i hagen och helt plötsligt börja hugga och sparka i luften, eller oprovocerat attackera sin kompis.
hon kunde stå som ett ljus i gången för att sedan helt plötsligt gå till full attack, värst var det när jag gick in i boxen med kvällsmat,hon backar med huvudet vänt mot mig som hon lärt sig och väntar på att få maten, allt är lugnt men så tvärvänder hon helt plötsligt och prejar in mig i väggen och börjar sparka som tokig och jag fick kasta mig ur boxen.
hon fortsätter sparka på dörren tills den går sönder(ett RUSS!) och inget får bort henne därifrån, inte ens när vi slänger en hink iskallt vatten på henne(ville inte att hon skulle slå sönder sig).
jag tror att det är mentalt och lämnar ut henne på foder till en som har mer tid än mig till motion och stimulans.
det blir 100 gånger värre, hämtar hem en häst som står i en tom box och beter sig som att hon är trängd av andra hästar, ni vet, biter, iar,kickar och beter sig.
fodervärden hade blivit rädd för henne och isolerat min ponny i en liten padock och jag VET att hon blev slagen, då de berättade detta för mig (
).
något som knappast förbättrade situationen.
självklart tar jag ut en veterinär, inga fel vid besiktning.
vi var 5 pers som tvångshöll min lilla bebis för att ge henne lugnande inför lastningen, det var vidrigt...
väl hemma lät henne gå några dagar i hagen (själv, för säkerthetskull) och avlivade henne sedan, då vår veterinär trodde att det var en hjärntumör och ansåg att hon var för farlig att ta in till klinik...
jag höll med.
det var hemskt att se min fina lilla ponny bli så störd, ett monster..
den enda förvarning man fick innan hon flippade var att ögonen gick från att ha ett vanligt lugnt, milt uttryck till att bli helt svarta, som att hon fick ont.
Efterråt är jag ledsen att jag inte tog henne till klinik och kollade hormoner samt efter tumörer när beteendet uppstod, istället för att utgå ifrån att det var mitt fel då jag endast var hemma på helger för att motionera henne (mamma/syster pysslade om henne under veckorna).
men jag var bara 17 o då tänker man mest med hjärtat...