Rädslan med att skaffa barn

[Is]

Vet inte om jag lägger tråden rätt men jag provar här,

Jag och min sambo har egentligen sedan dag ett varit överens om att vi vill ha barn och en av mina absolut största rädslor är att aldrig få barn MEN vid ett samtal med sambon i går konstaterad vi att vi båda är sjukt rädda för att ta klivet till att faktiskt prova skaffa barn.

Trots (eller kanske på grund av?) att jag själv är utbildad förskolpedagog så skrämmer tanken på egna barn halvt vettet ur mig. Det kan ju omöjligt bara vara vi som kännt så här med alla tankar om hur ett liv som förälder skulle bli, tanken om att kunna misslyckas, tanken om ekonomin verkligen kan gå ihop, tanken på att ha ansvar för ett mäniskoliv 24/7
Det ska väl säga att vi aldrig tar lätt på att införa nya familjemedlemmar så att "bara" skaffa en till hund är gigantiska projekt med allt för mycket tvivel på den egna förmågan, detta trots att vi både är uppvuxen med hundar och har haft egna hundar hela livet.

Jag är 26 och min sambo 36 så det är väl kanske inte världen panik men ändå så jag börjar känna att vill vi de här är det dags att sätta igång men hur sorterar man sina tankar? Vad fick er att ta klivet "över kanten", ska man bara ta klivet och hoppas på det bästa?
Ge nig lite tankar att jobba med är ni snäll

 

[Elisha]

Jag är gravid nu och det är verkligen skräckblandad förtjusning! Jag och mannen min bestämde oss för att vi ville ha barn men visste ändå att de kan ta upp mot ett år innan man lyckas bli gravid osv. Så vi tänkte att vi kör oskyddat fr.o.m. Nu och så lär det väl ändå ta några månader som minst osv, men så blev det inte utan tog sig på första. Lite oväntat men jättekul! Vi är rätt unga också, 22 och 23 men det löser sig! Har föräldrar som stöttar och min syster har 2 barn så jag tänker att det löser sig! Så länge man har ekonomin och viljan så känner jag att det går bra, man är ju två om det och förhoppningsvis har folk runt omkring sig som kan hjälpa på vägen!

 

[Elisha]

Dessutom så brukar jag tänka att, tänk hur många som blivit gravida, speciellt utan en partner utan typ ons osv, och blivit ensamstående förälder (och gärna väldigt unga) och som ändå har klarat sig bra osv! Jag har några sånna i bekantskapskretser som blivit gravida unga, utan partner eller partner som lämnat o nu har ett barn på några år, som verkar klarat sig bra! Då känns det ännu mer som man har "bättre förutsättningar" om man har en partner, jobb, bra ekonomi osv..

 

[Siri]

Jag kan tycka att det är ganska sunt att vara lite rädd, det är trots allt en av de absolut största investeringarna av tid, känslor, engagemang och för all del pengar man gör i sitt liv. Ett barn är oåterkalleligt och att sätta ett barn till världen är inget man ska ta lätt på. Visst har tidigare skribent rätt i att det oftast löser sig, men personligen skulle jag inte vara nöjd med att förlita mig på att det löser sig (för det begreppet innefattar allt från hankar sig fram utan att vilja ta livet av sig till att det går alldeles toppen) utan jag har stött och blött barnfrågan under lång tid och verkligen vägt alla aspekter mot varandra.

Vad som fick mig över kanten och börja tänka att "Det här kan nog bli himla bra" är till stor del min partner. Innan jag träffade honom fanns barn knappt på kartan för jag tyckte inte att jag funnit något dugligt pappamaterial (min absolut värsta mardröm är att bli ensam förälder, alltså den enda som bryr sig). Partnern är väldigt trygg i vad han vill, är så in i bänken råpeppad på att bli förälder och framförallt vill han ha barn med just mig, han tror att jag kommer bli en toppenmorsa (och det tror faktiskt jag med, jag tror vi tillsammans kommer bli ett par väldigt bra föräldrar). Han kommer från en familj där, precis som i min egen, barn är bland det bästa som finns och inget man bara skaffar och sedan inte bryr sig om. Han är uppvuxen med en hemmapappa och karriärmamma, så för honom är det helt naturligt att han ska vara hemma, vilket passar mig perfekt eftersom jag får krupp av tanken på att vara hemma i flera år (hade jag låtit honom hade han nog gärna tagit mina föräldradagar också, men nån måtta får det vara).

Är dock trots detta lite rädd för vad som komma skall, det är ju ändå något väldigt stort som ska hända och hur man än planerar kan ju allt gå åt fanders ändå, men det kan man samtidigt inte gå och räkna med. Om jag var i er sits skulle jag fortsätta prata om det här med min partner, försöka sätta ord på rädslorna och se om det går att hitta något argument, känsla eller omständighet som kan minska ner på rädslan. Jag tror inte man kan tänka för mycket inför en sådan här sak, det är som sagt något som kommer ha stor inverkan på ens liv lång tid framöver.

 

[skiesabove]

Vi hade fegat länge, tänkte vänta tills jag fick fast jobb men vi slutade använda preventivmedel för länge sen (strategiskt om vi skulle behöva befruktningshjälp, landstinget har tidskrav).

Så det bidde lite tidigare än vi tänkt, men jag fick som tur var fast anställning i vecka 13 .

Jag pendlar mellan att ta det lugnt och inte tänka på det så mycket, och få lite panik-il. Men på det stora hela känns det väldigt bra, det känns nice. Pengar etc löser sig, själv växte jag upp i en nybyggd villa precis när 90-talskrisen kom ^^. Det blev minst sagt tight om pengar. Mamma och pappa har sagt att det blev mycket havregrynsgröt och torskblock en period, men det är inget jag minns :P. Jag minns dock vår röda skrutt-Passat med olivgröna dörrar...

Det blev folk av mig med :P.

 

[Kilauea]

Jag velar verkligen. Min kropp skriiiker efter barn, hormonerna rusar (31 år). Men samtidigt tänker jag: är vi redo? Kommer vi orka? Har vi råd? osv osv.

Jag tror det är rätt naturligt att vela och vara rädd. Det är trots allt en annan människa man får ansvar för.

 

[Is]

Tack för att ni delar med er av era tankar @Siri du beskriver sakerna bra och jag känner igen mig i ditt tänk. Det som gör saken lite svårare är att min sambo är typisk norrlänning där känslorna sitter långt inlåst och för mycket prat anses överflödigt. Missförstå mig rätt vi pratar mycket men när de kommer till att prata djupare känslor så behövs det lite eftertanke innan man säger något Direkta frågor möts av ja och nej svar, alternativt så kommer ett utvecklat svar spontant någon dag senare när han funderat lite, så man ser ut som en stort frågetecken innan man fattar va han just svarat på Men tror att vi, precis som Siri säger, måste sätta oss ner och fundera på saken ihop, inte bara fundera var för sig(vilket jag känner att vi kanske gjort mest nu även om vi är på det klara med att vi vill ha barn tillsammans)

 

[Is]

Jag velar verkligen. Min kropp skriiiker efter barn, hormonerna rusar (31 år). Men samtidigt tänker jag: är vi redo? Kommer vi orka? Har vi råd? osv osv.

Jag tror det är rätt naturligt att vela och vara rädd. Det är trots allt en annan människa man får ansvar för.

Precis så är det jag känner!

 

[Siri]

Tack för att ni delar med er av era tankar @Siri du beskriver sakerna bra och jag känner igen mig i ditt tänk. Det som gör saken lite svårare är att min sambo är typisk norrlänning där känslorna sitter långt inlåst och för mycket prat anses överflödigt. Missförstå mig rätt vi pratar mycket men när de kommer till att prata djupare känslor så behövs det lite eftertanke innan man säger något Direkta frågor möts av ja och nej svar, alternativt så kommer ett utvecklat svar spontant någon dag senare när han funderat lite, så man ser ut som en stort frågetecken innan man fattar va han just svarat på Men tror att vi, precis som Siri säger, måste sätta oss ner och fundera på saken ihop, inte bara fundera var för sig(vilket jag känner att vi kanske gjort mest nu även om vi är på det klara med att vi vill ha barn tillsammans)

Det fina med ert läge är att ni har ju de där dagarna som sambon behöver för att formulera svar på knepiga frågeställningar, det är ju inget som behöver lösas imorgon. Jag förstår dock att det kan vara lite påfrestande att inte bara kunna prata igenom det hela och liksom bli färdiga med det. Min partner har inte heller alldeles lätt med svåra, djupa känslor men han har verkligen kämpat för att bli bättre på det (vilket han också blivit). Jag har dock alla känslor utanpå kroppen och överlag väldigt nära till insikt om varför jag känner som jag gör. I vårt fall är det emellertid jag som är norrlänningen och han som är sörlänningen.

 

[lil-sis]

Jag skaffade en begagnad karl med tre vuxna barn och numer barnbarn (alla började tidigt).

De överlevde ju och då borde det ju gå en gång till

 

[thoora]

Min knuff över kanten var det faktum att vi haft fertilitetsproblem i släkten både på min och min makes sida. Jag har på nära håll sett det tära på förhållanden och har även en nära anhörig som föll så djupt ner i depression att hen tog sitt liv, bland annat till följd av ofrivillig barnlöshet.

Nu tror jag att jag hade hanterat ett barnlöst/fritt liv på ett okej sätt, men vår (min och makens) gemensamma önskan var ändå att skaffa barn tillsammans. När jag så blev oplanerat gravid vid en lite halvolämplig tidpunkt var inte abort ett alternativ som vi övervägde särskilt lång stund. Fulla av "hur ska det gå?!" tror jag de flesta är, det var även vi. Nu väntar vi andra barnet vilken dag som helst och är väldigt nöjda med de beslut vi tagit hittills.

 

[Sofie.S]

Fick ett vik på jobbet och vi köpte hus så småningom. Jag sa att när jag får fast tjänst så "kör" vi Fast tjänst fick jag i oktober och vi slutade men preventivmedel runt januari och i mars tog det sig.
Är beräknad 13 december

Jag kan ibland bli lite rädd och inse att vi sätter ett liv till världen men samtidigt så är det här vårt nästa steg. Ekonomi, hus, kärlek och sunt förnuft finns, så det ska nog bli människa av det här barnet

 

[Is]

Blir alldeles pirriga i magen av era berättelser, jag vill så gärna ta det där klivet men samtidigt så står jag där och fegar

 

[Kilauea]

Kommer ta klivet att börja försöka förökningen i januari/februari. Sen är ju bara frågan hur länge man måste hålla på innan det blir nåt.
Så det är rätt bestämt, för att jag känner att min klocka tickar iväg annars, men ändå nervöst.

 

[Amha]

Såna här trådar är så svåra att svara i men jag ska försöka i hopp om att inte få massa påhopp

Jag skriver nu enbart ur mitt perspektiv och jag själv har alltid haft djur att ta hand om. Jag vet därför med mig vad det innebär att alltid ta ansvar för ett annat liv och har i många år vetat att jag vill ha barn. I och med att jag är så van vid att vara lite "låst" tycker jag att om man jämför (mitt) barn med hund är barn långt mycket lättare, åtminstone hittills. Hunden kan inte följa med överallt då folk kan vara allergiska eller hundar inte är välkomna. Barnet kan följa med på i princip allt vi vill göra då vårt barn är en väldigt lugn individ (sista äventyret var bland annat en 5,5 timmar lång tågresa plus bröllop). Vi har haft barnpassning för att gå på firmafest och en kurs på 4 timmar. Hade vi haft hund skulle vi på det här året få avböja eller ta hundvakt till många fler saker.

Nu är min dotter bara 1,5 år och jag räknar med att det kommer att bli både lättare och svårare framöver. Svårare för att hon kanske inte uppskattar allt vi idag kan ta med henne på och lättare för att det kanske känns lättare att lämna henne till barnvakt för att utföra aktiviteter hon inte vill vara med på. Dock var första månaderna väldigt tufft då det var aningen för stilla. Det kändes svårt att ta sig för saker då barnet inte blev riktigt mätt av amning och innan vi löste det satt hon som en igel och jag var strandad i soffan och gnällde på allt jag kunde stackars sambon fick utstå en del.

Vi lever ett mycket stilla liv vilket är precis det vi önskar. Därför passar livet med barn oss väldigt bra. Min sambo har sitt intresse i hemmet och jag har hästintresse. Det har hittills gått att få ihop våra tider men då är en av oss föräldraledig fortfarande. Det kan hända att det krävs mer pyssel när det är dags för jobb för båda för att vi ska få hålla på med våra intressen.

Barn och familjeliv är, i min värld, fantastiskt. En enormt stark kärlek, förvisso med följder såsom oro för att förlora den eller att göra fel, men så himla stort. Jag är jätteglad för att jag fått den här gåvan. Jag och min sambo har fått ihop det så att vi kan hålla kärleken vid liv trots trollunge som kräver sitt och jag känner mig lyckligt lottad.

Ett liv som passar mig hur bra som helst men som inte alls passar vissa andra vilket inte är ett dugg konstigt.

 

[lil-sis]

Nu har vi ju inte lyckats producera någon gemensam avkomma än men beslutet kommer ju oftast först ändå

 

[Lo_]

Jag är 33 år och har velat fram och tilbaka i många år ifall jag vill ha barn eller inte. Det som vägt emot är att jag dels inte varit säker vilket känts som ett argument i sig, och dels att jag verkligen är beroende av min frihet och att ridningen är en sådan stor och viktig del av mitt liv. Jag har även en universitetsexamen som ännu inte genererat något jobb och jag har varit, och är rädd, att den aldrig kommer göra det om jag skaffar barn innan jag fått jobb. Men jag har sökt hundratals jobb och mitt liv kan inte stå på vänt längre, har världens bästa man som garanterat kommer ta fullt ansvar och underlätta för att jag kommer kunna fortsätta satsa på mitt tävlande.

Jag är nu i trettonde veckan och har börjat bli lite lugnare med det faktum att det mest troligt kommer resultera i ett barn. Mina rädslor är att jag kommer vara otillräcklig som förälder, har en frånvarande far själv som inte gjort mig starkare, att jag kommer ångra mig och ha tillbaka livet som det var innan, att barnet visar sig vara sjukt, att ekonomin blir ett problem.... men nu medan jag skriver inser jag att mina rädslor minskat betydligt på dessa veckor. När jag först plussade var jag riktigt ordentligt skräckslagen. Eftersom jag haft så mycket tankar fram och tillbaka så kastade vi oss lite ut bara, och slutade med preventivmedel. Tänkte det skulle ta lite tid eftersom jag är lite äldre men det tog ungefär en sekund och då kände jag mig riktigt rädd och hade önskat lite mer tid att smälta det som komma skall... men det har jag tydligen gjort nu .

(enligt min BM har det framkommit nya fakta, man är tydligen ofta superfertil mellan 30-35 )

 

[Amha]

@Lo_ det där med att satsa på ridningen är ju bevisligen möjligt om man har en partner som kan stå upp och ta mycket ansvar (finns många tävlingsryttare med barn). Jag kan dock känna att mina egna prioriteringar är annorlunda nu jämfört med innan jag skaffade barn. Man kan säga att det blir som en identitetskris då hästarna blir en så stor del av ens identitet och nu får slåss mot en minimänniska.

 

[Lo_]

@deathslyna ja det är en annan farhåga jag har, att jag ska förändras så pass så mycket att jag inte prioriterar att träna och tävla längre. Men blir det så så är det ju för att jag hellre vill göra andra saker, det får bli som det faller sig.

 

[Toltmoppe]

@deathslyna ja det är en annan farhåga jag har, att jag ska förändras så pass så mycket att jag inte prioriterar att träna och tävla längre. Men blir det så så är det ju för att jag hellre vill göra andra saker, det får bli som det faller sig.

Jag har fortsatt att träna och tävla precis som vanligt efter att jag fått dottern, hon är nu 2,5 år. Men jag har helt klart sänkt min ambitionsnivå just för att inte behöva känna press och stress. Jag vill njuta av både hästarna och familjen. Jag och min man samarbetar bra så vi båda hinner med att utöva våra respektive intressen och ibland gör vi dom tillsammans. Vi har barn nr 2 på G nu, och går allt vägen är vi tvåbarnsföräldrar i februari. Första tiden innan man kommer in i att ha två barn blir det som det blir men sen tror jag nog att jag kan fortsätta träna min häst som innan. Nu gäller det inte massa tävlingar och träningar per år för mig. Men jag brukar säga att det går om man vill och har ett bra samarbete och bra förståelse för varann som föräldrar