Rädsla efter ridolycka

[CassandraLisserdahl]

Hejsan!
Jag tror säkert att det finns en liknande tråd men tänkte att jag gör ett försök att skriva en egen. ( min första också )
Jag har varit med om två allvarligare olyckor, varav en för 1 år sedan där jag skadade ryggen rejält och nästan kunde blivit förlamad.
och nu, ännu en gång till i september så är olyckan framme igen där både revben, nyckelben och lunga blev punkterad... låter förfärligt va? Min mamma tycker jag borde börja spela schack...

Nu är det såhär att jag har fått ta över ett kallblodsto, en helt underbar dam på 7 år som är min första egna häst och ingen är lyckligare än jag! Men då har vi det där lilla problemet.. efter dessa olyckor så har det satt spår i huvudet och jag undrar nu..

Har ni något bra tips att dela med er av så att man får tillbaka självförtroendet i sadeln och övervinner rädslan?

Jag har jobbat i 4 veckor med henne nere från marken och det funkar toppen.. men nu ska jag upp i sadeln

 

[Melina]

För min del var en lugn, stadig och "skottsäker" häst den bästa hjälp jag kunde få. Men rädslan satt inte så värst djupt hos mig märkte jag. Bara efter att ha ridit den lugna stadiga hästen i nån månad, så blev den lite tråkig. Det hände ju aldrig något oväntat.
Har du sett ditt sto under ryttare och vet hur hon är vid ridning? Börja i skritt och se hur det känns, känns skritt helt ok, prova trav osv. Har du möjlighet så ta de första passen i paddock

 

[Fibusen]

Har du sett hästen riden och vet hur hon beter sig? Är hon riden på ridbana? Är hon lugnare med eller utan sällskap i skogen? (Mitt kallblodssto var lugn som en filbunke när man red ensam,och med sällskap blev hon ganska het,absolut inte dum eller omöjlig,men är man lite rädd så hade man nog tyckt att det var obehagligt när hon trippade lute och krullade ihop sig)

Har du möjlighet att ta ut en tränare som kan hjälpa er?

Ett tips är att inte sätta upp några kortsiktiga mål,tex "idag ska jag rida vändan runt berget",utan hoppa upp och känn efter hur dagsformen är,rid bara sålänge det känns bra. Sluta när det går som bäst.

Promenera lite vägar först och rid dom sen,då har både du och hon koll på vad som finns efter vägen.
Sadla och tränsa och gå iväg,hoppa upp när/om det känns bra. Tvinga dig aldrig till något,om det skulle hända något och du känner dig osäker måste du inte alls sitta kvar,man kan hoppa av en bit och hoppa upp igen. Grejen med rädsla är att det hjälper att rida många bra pass,öka kraven sakta och faktist undvika ställen/vägar där man vet att det kan bli något. När många pass har gått tillräckligt bra så kommer man tillslut våga ta en fight om man stöter på ett problem. Det gör inte lika ont i magen när hästen börjar konstra när det har gått bra ett par månader,när man liksom ridit in sig på den hästen. Det har iaf hjälpt mig.

Var med om en olycka,vart inte jätteskadad,inget brutet,men gjorde förbannat ont och var otäckt. Hästen fick också boxvila/sjukhage direkt efter det så jag red inte på flera månader,när hon skulle sättas igång var hon halvtokig,skulle skritta uppsittet 20 min,och det var dom värsta 20min i mitt liv,stegringar,bockningar,tvärnitar,sidokast,backningar i 120... Jag var jätterädd,inte kul med första ridpasset så,när sista var en olycka för flera månader sen.

Hon åkte iväg strax efter som sällskapshäst då det var planen från början efter olyckan då hon aldrig skulle hålla som ridhäst. Hade då även en 3-Åring som skulle sittas in samma höst,där fick jag mig några rejäla åkturer,så ja,självförtroendet var inte det bästa,jag hade blivit rädd,sålde han och hade ett uppehåll på ett par år. Fick sen erbjudande att låna kompisens arabsto,var inte tänkt så mycket ridningdå hon var triangelmärkt,men vi red lite,var fortfarande osäker. Tyvär hann vi inte med så mycket då hon vart dålig och togs bort.

Sen går dumfan jag och köper en ett-åring,jääääättebra när man är lite rädd. Hur som,jag fastnade förhan direkt,kunde inte tänka på annat,var bara han i huvudet hela dagarna. Jag skickade iväg han på inridning,sen var det lite skakigt i början,jag hade ju inte ridit ordentligt sen olyckan 4år tidigare. Tack ock lov var han en mycket snäll häst. Nu fyller han 5och harbörjat busa till det lite,och ifrågasatt saker ibland,men jag blir aldrig rädd. Jag är så "inriden" på han nu,känner mig trygg på honom,även fast han bråkade. Vågar ifrågasätta tillbaka och visa lite jävlarenamma om det blir något,detvhade jag inte gjort förut.

 

[CassandraLisserdahl]

Har du sett hästen riden och vet hur hon beter sig? Är hon riden på ridbana? Är hon lugnare med eller utan sällskap i skogen? (Mitt kallblodssto var lugn som en filbunke när man red ensam,och med sällskap blev hon ganska het,absolut inte dum eller omöjlig,men är man lite rädd så hade man nog tyckt att det var obehagligt när hon trippade lute och krullade ihop sig)

Har du möjlighet att ta ut en tränare som kan hjälpa er?

Ett tips är att inte sätta upp några kortsiktiga mål,tex "idag ska jag rida vändan runt berget",utan hoppa upp och känn efter hur dagsformen är,rid bara sålänge det känns bra. Sluta när det går som bäst.

Promenera lite vägar först och rid dom sen,då har både du och hon koll på vad som finns efter vägen.
Sadla och tränsa och gå iväg,hoppa upp när/om det känns bra. Tvinga dig aldrig till något,om det skulle hända något och du känner dig osäker måste du inte alls sitta kvar,man kan hoppa av en bit och hoppa upp igen. Grejen med rädsla är att det hjälper att rida många bra pass,öka kraven sakta och faktist undvika ställen/vägar där man vet att det kan bli något. När många pass har gått tillräckligt bra så kommer man tillslut våga ta en fight om man stöter på ett problem. Det gör inte lika ont i magen när hästen börjar konstra när det har gått bra ett par månader,när man liksom ridit in sig på den hästen. Det har iaf hjälpt mig.

Var med om en olycka,vart inte jätteskadad,inget brutet,men gjorde förbannat ont och var otäckt. Hästen fick också boxvila/sjukhage direkt efter det så jag red inte på flera månader,när hon skulle sättas igång var hon halvtokig,skulle skritta uppsittet 20 min,och det var dom värsta 20min i mitt liv,stegringar,bockningar,tvärnitar,sidokast,backningar i 120... Jag var jätterädd,inte kul med första ridpasset så,när sista var en olycka för flera månader sen.

Hon åkte iväg strax efter som sällskapshäst då det var planen från början efter olyckan då hon aldrig skulle hålla som ridhäst. Hade då även en 3-Åring som skulle sittas in samma höst,där fick jag mig några rejäla åkturer,så ja,självförtroendet var inte det bästa,jag hade blivit rädd,sålde han och hade ett uppehåll på ett par år. Fick sen erbjudande att låna kompisens arabsto,var inte tänkt så mycket ridningdå hon var triangelmärkt,men vi red lite,var fortfarande osäker. Tyvär hann vi inte med så mycket då hon vart dålig och togs bort.

Sen går dumfan jag och köper en ett-åring,jääääättebra när man är lite rädd. Hur som,jag fastnade förhan direkt,kunde inte tänka på annat,var bara han i huvudet hela dagarna. Jag skickade iväg han på inridning,sen var det lite skakigt i början,jag hade ju inte ridit ordentligt sen olyckan 4år tidigare. Tack ock lov var han en mycket snäll häst. Nu fyller han 5och harbörjat busa till det lite,och ifrågasatt saker ibland,men jag blir aldrig rädd. Jag är så "inriden" på han nu,känner mig trygg på honom,även fast han bråkade. Vågar ifrågasätta tillbaka och visa lite jävlarenamma om det blir något,detvhade jag inte gjort förut.

Hej!

haha det låter som att du har varit med om en hel del turer! konstigt nog så vill man forsätta med ridning även fast man är med om dessa läskiga avfallningar.

Hon har stått stilla i 4 år, och vad jag fått höra så är hon en snäll och fin häst att rida. Jag har slängt upp min lillasyster på henne och promenerat runt stallet osv och det har gått jätte bra, hon lyssnar bra ( lyssnade bättre på mig på marken än systern som satt på ) men sen är hon ju ringrostig när det gäller hjälperna.
Jag tänkte att jag ska pröva på att rida med westernsadel, känns som att det känns tryggare på något vis.

Prövade sitta på henne barbacka och gick runt på ridabanan några varv, det var lite läskigt men vilken otrolig känsla men det lät bra som du skrev, ta kortare pass, kanske bara sitta på henne, ta ett varav runt stallet eller så.

 

[Freeride]

Jag har tyvärr också erfarenhet av rädsla efter olyckor, och det är ett knepigt och intressant kapitel, just hur psyket fungerar...
Plötsligt kan den snällaste häst kännas osäker.

Håller med tidigare att hela tiden göra saker på dina villkor, men också att våga utmana dig själv när du egentligen vet att det är "säkert" och bara har hjärnspöken. Menar inte att du behöver ut o galoppera i skogen på en häst som bockar, utan mer ta små steg "över gränsen" för där du är bekväm. Kan ju vara allt från att hoppa upp o skritta ett varv i ridhuset när du egentligen är rädd till vad som helst.

Jag har många många gånger hoppat av och upp igen på mina turer, ändrat mig från att ha bestämt för att bara lina hästen till att rida och tvärtom, det är viktigt att man själv känner kontroll, iaf för mig har det varit så.
Jag är väldigt noga med mina hästar, att de är lydiga och följsamma och jag jobbar mycket med dem så det är inga "vildhästar" men de flesta av dem har haft en hel del nerv och tryck, flera har varit unga, vilket så klart gör att saker händer och händer fort.
Jag använder inga hjälptyglar eller annan "falsk" säkerhet, utan vill att jag o hästarna ska känna oss trygga i varje situation, vill påpeka att komma tillbaka efter en rejäl rädsla tar tid....

I förlängningen tycker jag också att situationer som uppstått efter en olycka där allt faktiskt går bra (då jag inte har åkt av eller skadat mig o hästen är hel trots att något har hänt) ger nytt självförtroende och dessa situationer stärker mig senare väldigt mycket. Likadant de situationer när jag blir rädd men inte agerar på det utan låter det gå/slappnar av/bara fortsätter rida etc o det går bra är väldigt stärkande, i början efter att en rädsla uppstått är ju de situationerna väldigt frekventa.
Blev lite långt, det här är säkert väldigt olika beroende på hur man är och vad som hänt en, jag känner verkligen att rädslan går över eller blir mer kontrollerbar av att träna och rida mycket mitt intresse är ju att träna och rida mina hästar och då måste jag ta tag i det helt enkelt, men det finns ju många som väljer annorlunda, det bestämmer man ju själv, finns ju annat man kan göra än att rida och det finns ju olika typer av hästar med.

 

[Myzan87]

Hejsan!
Jag tror säkert att det finns en liknande tråd men tänkte att jag gör ett försök att skriva en egen. ( min första också )
Jag har varit med om två allvarligare olyckor, varav en för 1 år sedan där jag skadade ryggen rejält och nästan kunde blivit förlamad.
och nu, ännu en gång till i september så är olyckan framme igen där både revben, nyckelben och lunga blev punkterad... låter förfärligt va? Min mamma tycker jag borde börja spela schack...

Nu är det såhär att jag har fått ta över ett kallblodsto, en helt underbar dam på 7 år som är min första egna häst och ingen är lyckligare än jag! Men då har vi det där lilla problemet.. efter dessa olyckor så har det satt spår i huvudet och jag undrar nu..

Har ni något bra tips att dela med er av så att man får tillbaka självförtroendet i sadeln och övervinner rädslan?

Jag har jobbat i 4 veckor med henne nere från marken och det funkar toppen.. men nu ska jag upp i sadeln

Jag tror att man inte ska vara rädd för att be om hjälp. Ett exempel kan vara att någon är med på ridbanan eller går med om du rider ut. Viktigast är att du känner dig lugn och rygg för då känner hästen också det.

Och för sig själv så är det kortsiktiga mål som man kan klara av med det utgångsläget man har idag.

Kommer från mej som knappt galopperar mer än 10steg på ridbanan med min lillaponny för att jag åkte av henne och skadade axeln för 10år sedan judt när vi galoppera på banan

 

[Masqueradee]

Mitt största tips är nog att ha någon med dig när du rider, någon som du litar på till hundra procent. Jag är en otroligt feg ryttare, men min tränare har lyckats få mig att gå från att vara livrädd över att trava över tre bommar på marken till att hoppa tre-studs på ca 50cm. Inga svindlande höjder för många, men för mig skedde detta på mindre än ett halvår vilket för mig är stort.
Pressa dig inte för mycket, utan förstå dina egna gränser, men om den personen du litar på (som kan sin sak) säger att du ska prova, så våga prova, i alla fall lite grann Lycka till!
Och kom ihåg, det är skillnad på att vara rädd och visa respekt

 

[akleja]

Hejsan!
Jag tror säkert att det finns en liknande tråd men tänkte att jag gör ett försök att skriva en egen. ( min första också )
Jag har varit med om två allvarligare olyckor, varav en för 1 år sedan där jag skadade ryggen rejält och nästan kunde blivit förlamad.
och nu, ännu en gång till i september så är olyckan framme igen där både revben, nyckelben och lunga blev punkterad... låter förfärligt va? Min mamma tycker jag borde börja spela schack...

Nu är det såhär att jag har fått ta över ett kallblodsto, en helt underbar dam på 7 år som är min första egna häst och ingen är lyckligare än jag! Men då har vi det där lilla problemet.. efter dessa olyckor så har det satt spår i huvudet och jag undrar nu..

Har ni något bra tips att dela med er av så att man får tillbaka självförtroendet i sadeln och övervinner rädslan?

Jag har jobbat i 4 veckor med henne nere från marken och det funkar toppen.. men nu ska jag upp i sadeln

En bra ridväst och en rem om halsen på hästen är inte fel. Sen är det bra att ta hjälp som Masquerade skrev ovan. Du kan ju börja med att rida henne på lina om du vill.

 

[Cilva]

Mitt bästa tips är att fundera över om man vill rida eller inte, alltså verkligen tänka igenom det. Om man lutar åt att man vill rida så tycker jag att man funderar över om det är värt det, alltså om det roliga med ridningen är värt allt det jobbiga som kanske kommer först. När man kommit fram till att man vill rida (för det gör man oftast) funderar man på vad som skapar en säker känsla så att man vågar.

Jag har varit jätterädd tidigare och här är några saker som funkar för mig:
1. Sällskap som inte stressar upp sig och gör det jag ber om.
2. Rida barbacka (jag kommer av snabbt om jag vill/behöver det).
3. Utbildning för mig så att jag vet hur jag ska rida och träna hästen för att den ska vara säker.
4. En rätt utbildad häst som vet vad signalerna betyder.
5. Periodvis en säkerhetsväst.
6. En bra tränare som tar rädslan på allvar.

Häst spelar mindre roll eftersom jag kan bli rädd för att rida vilken häst som helst, hur snäll och lugn den än är. Jag rider heller aldrig mer än vad jag klarar av. Om hästen känns yster eller som att den kan dra iväg på något eget get jag den inte chanser att göra sådant utan rider kanske bara små cirklar i skritt tills jag känner att den är med mig. Jag tvingar även mig själv att rida eftersom jag numer vet att det är så jag blir av med rädslan, jag måste rida mycket. En anledning så god som någon till att ha tre hästar

 

[CassandraLisserdahl]

Tack så mycket för alla tips och råd jag kommer endast göra saker som känns bra och lyssna till magkänslan ( min brukar oftast a rätt ) igår var jag ut till stallet och tänkte prova rida lite men hästen var lite "woohoo det har kommit snööö, sppriiiing" så jag tog en promenad med henne istället med grimskaftet för att jag kände mig rätt osäker och det gick så bra och var helt avslappnat.

ridväst är något jag försöker använda varenda gång. Sen har jag tänkte flera gånger att jag ska ta ut en tränare, så jag ska väl försöka hitta någon som är villig att hjälpa mig. Och precis, att ha med sig någon som kan promenera bredvid eller bara stå vid ridbanan och hålla utkik.

Imorgon tänkte jag eller ja, jag vill i dags läget hoppa upp och skritta runt stallet barbacka.. men får se hur känslan blir imorgon, återstår att se!

 

[cajo1312]

Jag har en stor erfarenhet av just rädsla. Min rädsla hade inget med att ramla av att göra utan att inte ha kontroll.

Jag var 9 år och hade en foderhäst som var underbar på alla sätt och vis. Men inte i ridningen. Hon kastade av mig hela tiden men jag var så fäst vid henne. Men tillslut så fick min familj mig att åka och provrida en annan häst. En D-ponny. Jag sa att jag kunde åka och prova men det var min foderhäst jag skulle ha och ingen annan!

Men när jag provred honom så fick jag den där wow-känslan. Jag kunde rida en häst som lyssnade på mina hjälper och som kändes så otroligt stabil! Jag tog det svåra beslutet att skicka hem min foderhäst och köpte D-ponnyn Dianthus.

När vi kom hem så valde jag att rida honom på ett stort gärde. Eftersom han hade varit ridskoleponny så blev jan överlycklig och när jag hade kommit upp i sadeln så drog han i väg rätt över Gärdet i en vansinnig galopp. Tillslut stannade han och jag hoppade av med skakande ben och efter det vågade jag inte rida honom. Jag fick hjälp av hans förra ägare och av min faster. Jag blev longerad under en lång period och jag vågade sedan skritta och trava honom överallt. Men inte galoppera..

Många sa till mig att jag borde sälja honom men det var ju min första häst. Å jag kom ju ihåg hur underbart det kändes när jag provred... Det gick någon månad till och när jag då som vanligt hade travat en lång stund så tänkte jag på hur synd det var om honom som inte fick galoppera med mig i sadeln. Så jag travade vidare i snön i en hage och ökade lite i taget. Tillslut föll han över i en fantastisk galopp som jag hade kontroll över! Trots att det bara var kanske 7 galoppsprång så grät jag av glädje och det var där spärren släppte. Jag trodde aldrig att jag skulle våga, men tillslut kommer det till en gräns där man vågar. Efter det så rullade allt på och idag, 8 år senare så har jag och han det starkaste bandet någonsin och jag kommer aldrig hitta en häst som jag har den här kontakten med igen.



Så låt det ta den tid det tar och ge aldrig upp! Tillslut släpper det och det är en oslagbar känsla!

 

[Lavinia]

Hej!

Mina tips är att ta det i din egen takt, men försök våga utmana dig själv litegrann när du har bra dagar.

Jag åkte av för flera år sen och bröt handleden och blev rädd. Tog flera år att komma tillbaka på riktigt, en stor del i att komma tillbaka var att hitta en häst jag litade på och ha med mig någon som kunde visa att hon var ofarlig. När jag sett min sambo rida på hästen visste jag att jag också kunde, från att bara skritta la vi till trav, galopp, hopp mm. När jag vågade galoppera barbacka på långa tyglar kändes det helt underbart!!

Jag undviker fortfarande hästar jag inte litar på, tycker inte det är roligt att rida vilda hästar på samma sätt som innan, men jag är heller inte rädd.

Låt det ta tid och utmana litegrann- det blir bättre!

/Lavinia

 

[Blipp]

@Lavinia Haha, gjorde precis samma sak med min man i söndags, han fick rida unghästen och jag tog den gamle, jag tänkte: kan han så kan jag! Inte bara för att han skulle få ta hela risken faktiskt, utan även så att jag rider den gamle bättre och han går stadigt framför unghästen vilket han inte gör när mannen rider....så visst är ett bra tips mot ridrädsla att fortsätta rida, ofta, men i en maklig takt, och vad det är handlar ju om person...framför allt släppa alla föreställningar om vad man borde. Läste en tråd här för länge sedan om en kvinna som köpt en häst som hon enbart satt upp på, länge, med hjälp av sin man, hoppade upp och satt på hästen, alldeles stilla i ridhuset, varje dag i flera månader, underbart. Man "rider" som man vill och kan helt enkelt.

 

[Lavinia]

Fast, så borde ju ridningen vara jämt, rädsla eller ej :-). Man rider när och var och hur man vill (så länge man inte skadar någon). Ridning ska ju vara kul :-).

/Lavinia, som vågade sig på galopp barbacka på långa tyglar i uppförsbacke i fullt ös medvetslös i mörket för någon månad sen. Jag litar på min häst ganska mycket nu.

 

[Lilla_Gubben]

usch, det är jättesvårt med rädslor, det finns liksom ingen logik i dem. Jag vet att jag kan rida och att jag sitter kvar om de busar, men ändå är jag så rädd varje gång jag rider ( i ridhus går det oftast bra). Jag tyckte att jag hade kommit över det värsta, han var så snäll med mig i skogen efter det att vi bytte stall och blev utan ridhus, men nu går han på helspänn hela tiden och då spänner jag mig varvid han får bekräftelse på att det är något farligt... Knäppa är att det värsta han har gjort med mig är att bocka 2ggr i galopp i en uppförsbacke under en ridtur, annars går han mest och är spänd och liksom rycker till i hela kroppen. Min förra var egentligen sååå mycket värre, som stegrade sig, kastade sig och hade sig, men honom kände jag mig trygg på. Som sagt, finns ingen logik i rädslor...