Rädda ryttare

[danilo]

Hej!

Jag har funderat lite över det här med rädsla i vår annars så underbara hästvärld.
För visst är det väl så att vi alla har varit rädda vid något tillfälle, och vi vet hur det känns; hemskt! Man tappar kontrollen och vet plötsligt inte längre hur man ska bete sig.

Jag var själv med om en slags "olycka" vilket helt ändrade min inställning till hästar och tvingade mig till att lära mig mer om dem genom att först och främst läsa litteratur om hästbeteende och liknande. Det var förstås jobbigt, och är det fortfarande i vissa situationer, men OJ vad jag har lärt mig!

Jag tänkte att det vore intressant att få höra lite om egna erfarenheter vad det gäller att vara "hästrädd", vad som hände, vad ni gjorde, hur ni hanterade det då och efteråt, för att slutligen komma över rädslan.
Tips och trix helt enkelt!

 

[MisterLillen]

Sv: Rädda ryttare

Har egentligen inte varit ute för någon "häst-olycka" utan mer vanliga avramlingar, dock ej på senare år.
Men nu när jag har blivit äldre så har jag blivit en riktig fegis !!!!
Vet inte riktigt vad det kan bero på för när jag var yngre red jag vilken häst som helst, var som helst och när som helst.
Nu för tiden är jag mycket försiktigare i alla situationer och sitter hellre av och leder om jag upplever att situationen blir väldigt uppstressad eller otrevlig.
Har fått en skitlöjlig fobi för att rida i branta nerförsbackar för den nuvarande pållen är ganska snubblig och jag vill absolut inte gå omkull i nerförsbacke. Så då går jag !!
Tycker att ridningen ska vara en trivsam upplevelse, därför bryr jag mig inte längre om att tvinga mig till saker som jag inte känner mig heltrygg att utföra. Det betyder dock inte att jag undviker att rida på vissa ställen och situationer utan bara att jag kliver av när hjärtat börjar banka .

 

[bengall]

Sv: Rädda ryttare

Jovisst har jag varit rädd, både med och utan avramling.

Jag har dock aldrig varit rädd för att sätta mig upp på hästen igen.

Efter varje "incident" har jag analyserar vad som hänt och varför.
Därefter har jag "tränat" så att det inte ska hända igen.

 

[lady_vip]

Sv: Rädda ryttare

Jag var rädd på ridskoletiden, vet inte för vad, egentligen var det väl mest spännande. Så när jag så småningsom skulle ha en egen häst (självklara drömmen) så skulle jag ha en lugn trafiksäker osv osv, typ död häst... det bidde det inte... Det blev en unghäst, som mer än gärna testade det mesta. Jag var livrädd i bland, men det var bara att tuffa till sig för jag hade ingen som kunde hjälpa mig titt som tätt.

Sedan blev det en blind häst som jag inte hade vett att vara rädd för, hade jag blivit det så hade det nog varit katastrof, jag var bara fast besluten om att "tämja" henne, jag lyckades...

Den enda som jag verkligen känt att det blir klump i magen och verkligen oroat mig för är mitt föl, nu tre år, men vi klarade det hon och jag. Hon fick in en fullträff mitt i pannan med ena framhoven som åring och det har suttit länge, men tanken på att göra av med henne har aldrig kommit upp i huvudet, nu är hon underbar.

Halvblodshäxan jag har nu har nog skrämt de flesta, men hon är otroligt löjlig och det är väldigt lätt att räkna ut vad hon ska hitta på. Vi har en slags hatkärlek, ovänner och går och muttrar båda två, men fasiken vad bra vi är när vi är överrens.

Vi gick omkull i skogen i våras, jag fick en kraftig hjärnskakning och klämde axeln illa. Kravlade mig upp på djuret igen och red hem, tog av alla grejer, tror tillochmed att jag spolade benen på henne... Gick in och ringde en kompis och började sluddra och se dubbelt, hon kom och hämtade mig och jag fick ligga på sjukhus i två dagar (utan mat!!!!!) och kräktes och mådde som man gör efter en riktigt blöt kväll. Axeln blev normal efter en månad och jag hade nog inte funderat så mycket på det om inte alla hela tiden påminnt om hurdan tur jag hade och att jag skulle vara glad att jag inte fastnade osv. Då börjar man fundera, kolla hjälmar och rota fram den gamla säkerhetsvästen...

//E

 

[joneya]

Sv: Rädda ryttare

Var med om en för MIG traumatisk upplevelse och fick efter detta överdrivet stor respekt för hästar. Minns att en grej som verkligen hjälpte mig var att åka på turridning; att känna att man bara kunde "åka", att det gick att lita på hästarna och att inte alla hästar hittar på något var en trygg upplevelse. Jag trodde inte att jag skulle våga ta den sista galoppen på turridningen, men när vi väl galopperat så var det jätteroligt! Hade glömt hur roligt det kan vara på en stabil häst!

Efter det gjorde jag väl ett litet uppehåll som gjorde mig feg igen. Skaffade mig en medryttarhäst som blivit misshandlad, nervös och osocial häst. Detta ledde till att jag ville utveckla mig som hästmänniska; kom på det här med PNH (Parelli Natural HorseManShip), massor med kommunikation, lydnad och träning för MIG. När så jag och hästen kom närmare varandra så glömde jag helt bort allt vad rädsla var igen; jag hade funnit en bästis för livet (trodde jag ja; det tyckte inte ägarinnan och jag blev utkörd för att jag inte red hennes "halt-på-tre-ben häst med ryggont"). Jag älskade den hästen och tänkte INTE utsätta honom eller mig för den behandlingen och jag fick tyvärr sluta sköta honom. Denna häst hade jag gladeligen ridit om han hade mått bra nog, så det var INTE rädslorelaterat. Vi hade som sagt var hittat varandra.

Nu har jag egen häst igen, av ren tillfällighet. Min kompis hade sålt sin häst och åkt iväg för att jobba, och så ringde hon en dag och sa: Kan du ta hand om Kalle?! Då hade tydligen köparen ångrat sig och hon ville lämna tillbaka honom (vilket inte var praktiskt eftersom min kompis var på fel ställe). Så kom det att jag blev med häst igen. Nu har jag betalat av honom och allt, så nu är han MIN.
Men till en början var det allt lite pirrigt. Värst var det innan första ridturen och jag var jättespänd över vad som skulle hända. Men upp kom jag, och iväg kom vi, och jag tror att hästen vet precis vad jag kände, för han tog väldigt bra hand om mig. Några ridturer senare var jag fortfarande rätt otrygg och skulle rida ut med en av hästarna som mer än gärna skenar, och en annan som brukar vara lagom busig, så där satt jag, livrädd för att något skulle hända, och det gjorde det! Ena hästen försökte dra iväg och började tjafsa, så den andra började hoppa på stället i galopp, men MIN häst tog hand om mig, tog det lugnt och var lydig. Efter detta så har jag lärt mig att mera och mera lita på min häst.
Jag har VETSKAP om att jag KAN sitta kvar, jag KAN hantera så gott som allt som kan uppstå, och ändå är jag ännu idag lite orolig inför nya saker. Men för min del så lyser det igenom i hela vardagen, inte bara i hästlivet.

 

[nocke]

Sv: Rädda ryttare

Tipsar bara helt apropå om mailinglistan "Rädda Ryttares Ring".
http://www.levad.nu/rrr/
Häls Nocke

 

[martha]

Sv: Rädda ryttare

jag tror aldrig jag varit rädd faktiskt, men situationer som : Åh, shit...detta kommer att gå åt h-e har man ju varit med om..men rädd...nää..

Om jag blivit riktigt rädd så hade jag nog inte hållit på med det jag gör idag...,man kan ju säga att man inte behöver köpa trisslotter direkt

Däremot har jag respekt för alla hästar, det måste man ha, och ögon i nacken och ett sunt förnuft...går saker åt helvete så skall man innerst inne veta att man gjort allt som går för at det inte skulle ha hänt....vi är chanslösa mot hästarna om dom sätter den sidan till.

Hästarna har även respekt för mig...bägge soeters respekt vill jag tro....och inte bara gullegullrespekt, utan jag kan ta i ganska ordentligt om det behövs,.

Hingstarna har jag märkt att även om dom är trevliga o hyggliga, så har man nån istallet(personal) som BARA är snäll, så vänder dom på bara några veckor och blir nästintills farliga...att vara snäll mot en hingst går bra, så länge den har respekt för dig...annars kan det gå illa och rädd är nog bara förnamnet då.....

Att tappa masken inför en häst kan vara ditt livs misstag....

 

[Horsen]

Sv: Rädda ryttare

Det var väl när jag blev akvastad rakt in i den jävla 40 cm oxern...smällde omkull det med benen och hanmnade under hästen...som tur var blev jag ju inte trampad men faan va räd jag var på nästa hopplektion...min bästis sa att jag var blek som ett lakan och ska ju erkänna att jag kände mig svimfärdig flera gånger (det var dessutom en häst som var jävla osäker på hinder...)det hindret jag blev avkastad in i kan ju tilläggas att det var ett studs...han stack mot hindret och mitt smartass i ett nötskal drog i tyglarna för att få stopp på ponnyn...han tvärsvängde efter första hindret...95 graders sväng mellan två hinder i full galopp...gör om det om ni kan

 

[Lazio]

Sv: Rädda ryttare

min häst var rätt svår när jag fick henne. hon reste sig hela tiden med mig på, en gång i en uppförsbacke, det kändes ungefär som hon stod och vinglade på ena bakbenet. jag hoppade av och blev skiträdd. efter det red jag henne inte mycket på nån vecka. sen bestämde jag mig bara, jag bara satt upp fast jag var rädd, och sen kämpade jag med henne i flera veckor. hon slutade inte resa sig, men jag gav inte upp och vissa dagar kunde hon vara en ängel och gå på fyra ben, andra dagar gick hon på två ben igen. men så under betet på sommaren slutade hon och har inte stegrat sig sen augusti förra året.
jag blev av med rädslan genom att vara envis, för jag visste att om jag inte klarade av henne och lämnade tillbaka henne till dom gamla ägarna skulle dom skicka henne till slakt, och hon förtjänade verkligen en chans. jag skrittade henne hela sommaren och hon lugnade sig, slutade tjafsa, började lyssna och förstå att jag inte ville henne illa. nu är jag aldrig rädd för att rida henne.

 

[AtletShipping]

Sv: Rädda ryttare

En dag skulle jag rida till en annan gård för att använda hästen jag red som ledhäst till 2 unghästar vi skulle ta hem eftersom hon alltid är lugn, hade då hennes ägare som följde med till fots bredvid.

På hemvägen när unghästarna var med så ville hästens ägare jag red att en skulle gå bredvid mig ifall min häst skulle bli nervös bland trafiken med 2 nya hästar bakom sig.
När vi svängde in på en grusväg kom där en scooter som lät konstigt tyckte min häst och skutta ut i åkern (unghästarna brydde sig inte ett dugg fast dom aldrig sett en scooter förr) hon som gick bredvid blev rädd att hon skulle sticka iväg och tog tag i tyglarna och höll fast i dem resten av vägen hem, själv tyckte jag min "ledare" överreagerade hästen jag red blev ju knappt rädd och jag klarar av att rida, kände mig som en nybörjare fast det var nästan 10 år sen jag hade ledare sist.

Kändes som en förnedring på nåt sätt att bli ledd och sänkte mitt självförtorende på nåt sett.
Sen den dan har jag blivit lite feg när jag rider, typ har inget självförtorende i min ridning mer när jag rider ut. Innan har jag aldrig blivit feg aldrig..fattar inte vad som hänt men det har med att jag blev ledd resten av vägen hem den dan..

Nu är jag ingen sån som tror att jag vet allt och är världens bästa ryttare. Jag kan förstå att hon ville leda hästen för att ha extra kontroll för det var ju helt gröna 2 åringar med som knappt var hanterade med så det inte skulle hända nån olycka ifall min häst skulle råka bli skrämd igen..


Sen för nån vecka sen red jag i paddocken på min medryttar häst och tänkte lite på att jag aldrig hade trillat av han trots alla bocksprång han utövat med mig, så jag undra om jag nånsin skulle trilla av han. Sen red jag ut lite på stubbåkern och tänkte galoppera lite, mitt i galoppfattningen tar han ett jätteskutt ala bananbockning-slå-bakut rakt upp i luften och jag flyger ju och landar på fötterna konstigt nog och han landa oxå jämnfota i sin akrobatik, sen stod jag där och filofisera hur det gick till, kan bero på det jag tänkte på innan i paddocken.
Men även om jag landa på fötterna så tappa jag självförtroendet ännu mer.. har aldrig trillat av han innan när han bockat o haft sig i galoppen, men nu när han gjorde detta språng ur skritten så flög jag givetvis..


Annars en gång på ridskolan så for en häst iväg och bocka när vi skulle galoppera (han var nyklippt och det var vinter och de flesta hästarna på denna ridskola blir som bomber då)
då flög jag visserligen av och hästen hoppa över mig när jag låg på marken, men då blev jag inte ett dugg rädd konstigt nog..

 

[AtletShipping]

Sv: Rädda ryttare

kom på en till avramling som har varit min hemskaste..
Var ute o red på min kompis och red en häst som hade tendens att vara rätt okontrollerad typ, vilket jag aldrig upplevt med den.
Men vi trava på en grusväg med en massa hus på sidorna så kom vi i en kurva och en hund hoppa fram ur intet och skällde..
Sen kommer jag inte ihåg mer..vakna upp på marken rent totalväck i huvet och hade skitont i höften, kollade upp framför mig(kunde inte resa mig än pga höften) såg min kompis galoppera runt som en galning och försökte komma ikapp min häst.
Mitt huvud var helt tomt och jag funderade över vad hon höll på med..(jag fick minnesförlust) sen kom hon tillbax fråga hur det var med mig sen stack hon hem och lämna min häst och kom tillbax sen..

Hon fråga mig ifall jag visste var jag var och sånt..som jag såklart inte kom ihåg, när hon sen försökte berätta var jag var så blev jag skiträdd (hade ju aldrig hört talas om den platsen), hon berätta att jag fått ett par nya skor (som jag berättat för hon innan som jag var så stolt över) men det kom jag inte ihåg och började storgråta.

Sen reste jag mig upp kunde knappt gå, kommer ihåg att jag gick in i nåns trädgård och satt mig i deras trädgårdsmöbler och var skityr och att hon sa åt mig att jag inte skulle sitta där, utan försöka hoppa upp på hennes häst så hon kunde leda mig hem till stallet. Tog nog 2 timmar innan jag kom upp på hästen och hade lugnat mig, när vi kom till satllet hade jag fått tillbaka minnet och mindes tom mina nya skor och blev skitglad (trots att det kändes som min höft var sönderslagen)
När jag kom hem låg jag bara i sängen i en vecka för jag fick fenber efter olyckan, efter 1 månad kunde jag gå normalt och typ efter 6 månader hade jag inte alls ont i höften mer.

För några dagar sedan red jag hästen igen som jag trilla av, var rätt skrajsen trots det var över 2 år sen denna olyckan hände..
Men det gick bra, vi red ut 2 timmar typ och rädslan för hästen släppte mer och mer, men jag vågade inte galoppera hon, minnen från olyckan kom upp då och då under hela uteritten, har stor respekt för den hästen även om hon inte "kasta" av mig med flit den dagen..

 

[älgen]

Sv: Rädda ryttare

Har nog heller aldrig varit rädd för en häst. Respekt har jag men aldrig rädd.
Däremot precis som martha säger kan man vid vissa tillfällen känna att "det här går åt...."

Då jag troligtvis är för korkad för att bli riktigt rädd har jag ett flertal gånger brakat in i hinder med huvudet före. Gått om kull och fått hästar över mig.Sedan borstat av mig, kollat att hästen är OK för att sedan hoppa upp igen. :smirk:

De få gånger hjärtat bankat extra är då jag hade en passhäst (travare) som hade vanan att slå och sedan skena iväg. Och han SLOG verkligen och det var inga småturer han bjöd på Denna häst var det bara jag som vågade köra, men en gång var det en annan kille i stallet somtyckte att nu börjar han ju funka så bra att han ville testa att köra :smirk:

Det hela slutade med en häst som kom skenande mot stalldörrarna, utan kusk och med en skakel mellan benen.Jag såg honom komma på avstånd och ställde mig lite bredvid stalldörren. När hästen komfarande sträckte jag snabbt ut handen och tog tag i tömmen. Fick ta i för kung och fosterland men fick stopp på ekipaget innan det hann in i stallet. Fick sedan världens utskällning av min chef för att jag ställt mig ivägen för en skenande häst.
Min tanke var bara att få stopp på hästen, Hade inte en tanke på mig själv. Antar det var därför min chef blev så arg. Han vart egentligen rädd att det skulle ha hänt mig något.
Först då gick det upp ett liljeholmens och mitt hjärta slog i 220km/tim.

Andra gången var när jag red en treåring ute bland de första gångerna. Vi skulle ha en liten utflyckt och hade packat fika. Bara för att det var lättare att packa fikat så red jag i westernsadel
Ridturen gick bra förutom när vi skulle galoppera över et gärde. Min unghäst började bocka och ovan vid westernsadel slog jag i magen i hornet. Jag svimmar så fort jag tappar andan vilket också skedde nu...jag tuppar av och dråsar av hästen.
När jag kvicknar till igen hade jag blivit blind Ögonen är öppna men jag ser inget!

Vänder mig ocm och får nyllet ur den mullvadshög jag lyckats landa i. Tada! synen är tillbaka!
Tror f*n att man inte ser något när man ligger med huvudet ner i en stor jordhög
Sedan fick vi finkamma hela gärdet på jakt efter mina glasögon som farit av, men det är en annan femma

 

[Barret]

Sv: Rädda ryttare

Jag hanterar inte min rädsla... Jag gör uppehåll och vägrar...
Jag har varit med om det ett antal vändor. Den första var värst om man ser till det psykiska. Själva "olyckan" var inte så farlig men jag var liten och allt tycktes mycket värre på den tiden. Ponnyn jag red på (barbacka) började skena runt i ridhuset och bockade sedan av mig så jag landade mitt på medellinjen och tappade all luft. Efter det var jag så rädd att jag inte red på över 5 år. Men en gång drabbad av häst-"viruset"= alltid smittad... Bytte till stor häst efter de fem åren och klarade mig ganska bra. Bytte ridskola, och där kom nästa olycka. Vi hade hoppning och helt plötsligt tycker lilla hästen att det inte är kul. Så hon viker åt sidan i sista sekunden, jag tappar vänster stigbygel, fortsätter ensam över hindret samtidigt som jag river ner bommar och hinderstöd för att sedan landa på hela högen... Aj! Upptäcker sedan att jag dessvärre har höger fot kvar i stigbygeln medans hästen tycker att OJ! vad kul att trava iväg... Har inte hoppat banhinder sedan den dagen...
De värsta olyckorna skedde med min förra egna häst, han drog i tid och otid med otrevliga avramlingar som följd. På sju månader stukade jag fotleden, skrapade upp hela vänstra armbågen på sandbana samt stukade höger armbåge så illa att jag fortfarande har problem med den (det är över två år sedan det hände). Men just då var jag så fly j***a förbannad att jag inget märkte. Satt upp varje gång och gav den lilla hästen ngt att fundera på genom att jobba honom i en halvtimme till. Nu har jag inte ramlat av på två år och jag hoppas att det dröjer länge innan nästa avramling...

 

[Totola]

Sv: Rädda ryttare

Jag hade en liten incident där hästen tyckte att det var dags att vända hem och jag inte tyckte det, så jag lät honom inte "vinna". Ha testade att backa och jag kunde inte precis hindra honom, då råkade han trassla in sej i en stor (1m i diameter) hög med ståltråd bredvid vägen och fastnade med den i benskyddet! Självklart drog han iväg och lev rädd för högen som förföljde honom! Ren tur att han inte skar upp benet. Det var ändå en ganska liten grej, men när jag började bli rädd för hästens skull snarare än för min egen blev det lätt så att jag hellre valde att undvika ställen som kan vara läskiga för att JAG började stressa upp mej i onödan.

Sen jobbade jag ett tag som hästskötare och var inte lika "fjantig" med tanke på att det inte var mina hästar. Första dagen på jobbet fick jag rida en knappt inriden ponny som drog iväg av att jag råkade peta med skänkeln! En nästan tokig ponny om man får säga så, eller dåligt inriden, för den skulle verkligen ha av mej, och lyckades när stiglädret lossnade och jag stukade tummen rejält mot sargen. Men skam den som ger sej! Jag fortsatte efter ett par dagar med ridningen. Ett par veckor senare blev jag mer eller mindre tvingad att rida ut ensam på en riktigt j****g ponny som är en ängel i ridhuset men inte ute. Det slutade efter en hel del bråk med att ponnyn vann och skenade hemåt. Jag kastade mej av- landade rätt på ett järnrör med ryggen och trodde sekunderna innan allmänt att jag skulle dö (blir lätt så när kusen skenar på en smal asfaltsäg med djupa diken på sidan). Jag klarade mej ändå bra, bara försämrad rörelse i höftleden ett par månader, och svårt att resa mej upp/gå i trappor första veckan.

Det här har gjort att jag har mer eller mindre fobi för att rida ut ensam =/ Har bara gjort det en enda gång på min nya häst och då var pulsen säkert uppe i 200. Kan inte klandra hästen för att han ville vända hemåt. Nu under vintern funderar jag på hur det ska gå, för hästen måste ha motion nästan varje dag för att inte bli stel, men det finns ingen ridbana! Och bara en häst till vars ägare inte har så supermycket tid tror jag.. Hoppas den här lilla nojan ska upphöra när jag måste utsätta mej för den istället för att bli värre som det blev med förra kusen.

 

[danilo]

Sv: Rädda ryttare

Det är jätteintressant att läsa alla inlägg, och jag tror att det är bra att få prata av sig och dela sina tankar!
Fortsätt att skriva fler inlägg, det jag ville säga efter att få läsa så många erfarenheter är:
håll i! det är så lätt att tro att man är ensam, men håll modet uppe och fortsätt med det vi alla älskar: hästarna. hurra för alla som kämpar vidare!

 

[asfaltsflickan]

Sv: Rädda ryttare

Det är lite underligt, för mina egna rädslor har varit väldigt diffusa och har inte orsakats av specifika händelser, så som tydligen många andras har. De gånger jag har råkat ut för olyckor och skador i samband med hästeriet har jag varit orolig för min hälsa (läs: hur länge jag skulle vara tvungen att hålla mig borta från hästarna ), men jag har inte känt någon rädsla efteråt, möjligen en lätt nervositet första gången jag suttit upp igen, men annars inget.

Däremot blir jag väldigt hopprädd ibland, helt utan orsak. Jag kan segla över stora hinder ena veckan, för att nästa vecka bli kallsvettig bara jag ser en bom. Och som sagt, det har inte alls sammanfallit med olyckor - jag kraschade rejält i ett hinder i vintras, var blå över hela kroppen ett bra tag och är fortfarande stel i ryggen och lite avdomnad på vissa ställen där nerverna blev skadade. En vecka efter kraschen hoppade jag glatt samma ganska svårridna häst (värktabletter är en ryttares bästa vän ). Ytterligare fyra veckor senare avbröt jag en hopplektion på stallets tryggaste häst, eftersom jag blev så otroligt nervös - och då hade jag ändå verkligen sett fram emot den lektionen.

Jag har vänt och vritt på detta hur mycket som helst, men jag kan för mitt liv inte förstå vad det är som gör att jag blir rädd helt plötsligt.

Något annat jag har lagt märke till är att jag faktiskt har blivit otryggare vid uteridning på andra hästar sedan jag började rida medryttarpållen. Han är väldigt vaken och alert, och kan reagera kraftigt på saker vi möter ute, men jag känner honom och kan för det mesta förutsäga hans reaktioner, och jag vet att han i slutändan lyssnar på mig. Med andra hästar känns allt nytt och konstigt, eftersom jag inte känner dem utan och innan på samma sätt, och inte riktigt vet hur jag ska bete mig med dem om något händer. Jag undrar lite om jag kanske har vuxit ihop lite för mycket med medryttarpållen, så att jag liksom bara kan kommunicera med honom. Vant mig av med att aktivt läsa andra hästar, eftersom jag inte behöver läsa honom på samma sätt, kommunikationen finns där ändå.

...och det här blir bara svammel, märker jag nu, men det är svårt att uttrycka det på rätt sätt.

Hoppningen struntar jag helt i när jag är inne i en rädd-period, hopprädslan går ju ändå över med tiden. Osäkerheten med andra hästar har jag dock tänkt ta tag i. Första steget kommer bli turridning, turridningshästar brukar vara trygga, och det kan nog vara en fördel att rida i grupp. Sedan får vi se.

 

[Kilauea]

Sv: Rädda ryttare

Jodå, var rädd ett tag på tiden som ridskoleryttare. Kan dock bero på att läraren inte var nåt bra heller, inget stöd där inte. Bara att kämpa på (kan säga att den läraren inte fick vara kvar så länge).
Men för min del var det kört då.
Med hjälp av envisa kompisar med snälla hästar är jag nu på språng igen och tycker ridning är lika roligt som man ska tycka!
Träffar en del hästar på jobbet, en del snällare än andra och man lär sig nåt nytt varje dag.

 

[mojogirl]

Sv: Rädda ryttare

Ridrädslan har gått i vågor för mig. Det började när jag gick på ridskolan och var skiträdd för allt, efter det skaffade vi fd travare som vi flängde runt på, och var inte nämnvärt försiktiga.
Men sen skenade de en vacker dag, och jag fastnade i stigbygeln, släpades efter och blev sparkad i ansiktet. Efter det blev jag skakis i och med att jag inte fick rida på ett bra tag. Sen skaffade jag en "dö" häst och fick tillbaka självförtroendet. Men nu har jag en galet hbl och är återigen "kyckling". Hoppas det vänder. Jag måste tuffa till mig,och det vet jag. Så jag tänker inte ge upp i första taget. Det är bara att knega på och ta en sak i taget.

 

[Fjunet]

Sv: Rädda ryttare

Jag blev rädd för att rida när ett stort halvblod på ridskolan fick fnatt och galopperade rakt ner för en brant backe med mig. Det var ganska många år sedan, och det är först nu jag tagit tag i det på riktigt. Annonserade här på Bukefalos angående en "ridlärare" med en lugn och trygg häst att kommer över ridrädslan med. Fick ganska många svar faktiskt, och har nu ridit min första lektion för en av tjejerna som svarade. Det gick över all förväntan. Jag trodde att jag max skulle våga skritta, men jag red i alla gångarterna

 

[Fraggel_Tess]

Sv: Rädda ryttare

Jag blev rädd när jag och fjordan var ute och red och en älg brakade ur skogen varav min fjorda blev red och skenade och vi gick omkull varav jag hamnade under.

+ Att jag red en kompis häst som gjorde ett antal glädjeskutt efter varann och jag gled av och fastnade med foten i stigbygeln och hängde efter ett tag. Ser nu till att rida med säkernhetsstigbyglar efter detta men konstigt nog verkar många inte använda sig av dessa.

Jag har nu efter ett antal år suttit upp i sadeln igen och till våren börjar jag leta efter en äldre stabil häst.