Rädd varför fortsätta..!!??

[Otti]

Jag har aldrig förstått mig på människor som har egna hästar som dom är rädda för..
jag förstår inte.... är man rädd eller osäker på sin häst varför försöker man inte skaffa en fodervärd lr någon som kan hjälpa en.
för om man är rädd kommer man ju ingen vart men d kan sluta med att hästen blir livsfarlig och kan skada en fruktansvärt mkt..

är en del hästmänniskor dumma och tror att dom kan allt, dom flesta rädda människorna som är rädda d slutar juh me att dom slår å misshandlar dom eller e dom korkade å inte släpper sitt EGO

 

[Zandrizzz]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

De mänskorna fattar oftast inte det, det är dom som skaffar häst innan de är redo som råkar ut för detta... antagligen så vill de inte erkänna att de är rädda/inte klarar av situationen eller oxå förstår de det inte själva.. vet inte.

 

[Otti]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

det finns en tjej som står i samma stall när ja bytte stall så fåljde hon med mig hon är ung 5 år mindre än mig.. å ja känner lite att ja har henne under mina vingar vill skydda henne lite..
jag har försökt att hjälpa henne men d funkar inte. hästen går jätte bra när ja rider man ser verkligen att han tycker d e kul men så fort hon sätter sig på han så åker hon av eller att han reser sig o hon blir livrädd han blir farlig för henne.... men jag har försökt säga till men hur ska ja få henne att förstå..??

 

[Zandrizzz]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

Kan hon inte ha någon som rider hästen regelbundet under en tid då hon kan rida en lugnare häst att lära sig på? Och sedan få hjälp av en bra tränare med hästen? Har du nån aning om varför det inte funkar när hon rider? Är det för att hon är rädd, eller inte kan eller nåt annat?

 

[Otti]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

asså hon e en son hära typiskt "ridskoletjej" som man säger..
hon är väldigt rädd för honom å jag har försökt att få henne att inse d...
jag har sagt åt henne att försöka hitta en bra fodervärld som kan rida honom och vidareutbilda honom o att hon ska skaffa en läromästaresom hon kan lära sig mer på o sen föra över d på hästen hon har å ä rädd för..
men jag tror att hon inte vill inse d..
samtidigt som jag blir sur som hon märker vill jag bara henne å hästen väl. för d slutar me att hon bara låter honom stå..
hon har ridit en av mina hästar ( jag har två) å då känner hon sig jätte säker fast att han är väldigt svår å hon rider honom inte bra...
så hennes häst e d inge fel på igentligen men av nån anledning har hon blivit rädd..

 

[Aeternum]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

Jag tror att det är mycket stolthet med i bilden.
Jag skötte ett sto ett tag.
Väldigt explosiv, kunde fara iväg i rodeoliknande bocksprång, resa sig och gå på bakbenen, stack i skogen och skenade tills ett träd stoppade farten.
Men hoppade som en gud.
När jag började rida henne gick de bra.
Jag lullade mest på halvlånga tyglar o krävde inte särskilt mkt.
Men allteftersom jag började kräva mer satte hon sig på tvären.
Hon reste sig rätt upp och stod där. Jag trodde vi skulle slå över.
Men så gick hon ner igen och precis när framhovarna tog mark skickade hon en bakutspark som gjort vilken rodeohäst som helst grön av avund.
Jag flög, rätt in i sargen.
Sedan den dagen var jag livrädd. Men de kunde jag ju inte erkänna. Hon hoppade ju som en gud så jag ville inte ge upp heller.
Jag började rida då igen annan var i stallet. Sent på kvällarna. Skrittade o travade på långa tyglar. Jag vågade inte ens galoppera för då bockade hon.
Så höll de på i ett halvår.
Tills min ridlärare fick veta.
Då skickade hon upp mig på hästen och tvingade mig rida. RIDA.
Jag åkte av säkert 3-4gånger den lektionen.
Men sen lärde vi oss. båda två.
Jag var för stolt för att ge upp.

Idag finns inte mitt älskade sto kvar längre.
Hon avlivades i cancer förrförra året.
Men hon gav mig enormt mycket som jag än idag har nytta av på den lilla valacken jag rider.
Ibland är det bra med stolthet.
Ibland är det sämre. Det är bara en själv som kan avgöra.

 

[Otti]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

jo men jag e juh iof inte färdigutbildad ridinstruktör...
men jag har tagit med henne till ett ridhus å jag har verkligen tvingat henne till att rida vi har bråkat så mkt att hon typ har villat hoppa av å strypa mejje men ja känner att ja inte vill ge upp på henne eftersom hon gillar hästen så mkt å han e verkligen fin... okej dom flesta tycker att travare e inget att ha men det hon har e en travare..
men fiiinnn...
när ja bråkat me henne så mkt så e hon så förbannad på mejje att hon glömmer bort att va rädd å då går d jätte bra men sena efter nån minut kommer hon på d i gen å då blir han farlig... ja skojjar inte han hugger å sparkar henne helt hysterisk bara för att han vet att hon e rädd men mot mejje helt underbar e han... så d e juh fel men hur ska ja säga till när hon inte lyssnar... ??

 

[Hyacinth]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

....jo men jag e juh iof inte färdigutbildad ridinstruktör...

jösses människa, hur hinner du?
studera till affärsjurist, ridinstruktör och dessutom vara egen företagare. plus 2 hästar och hund.
jag skulle trilla av pinn.

 

[shampiz]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

Min första häst jag skaffade: Shampiz var jag väldigt osäker och tyckte han var helläskig att rida. Jag och en kompis delade på honom, och hade honom på foder ett år innan vi köpte honom tillsammans. Varje dag som det var mina dagar hade jag hur ont i magen som helt och fick tvinga mig ut för att våga rida honom. Fanns nån bra ursäkt som spöregn, snöstorm eller liknande så att jag slapp rida, var jag överlycklig. Hästen i sig var (och är) bland det snällaste jag nångång mött, men helt omöjlig att rida. Det gick bara inte att få nån kontroll på honom.
Men jag är nog en som inte vill ge upp. Så med hjälp av en duktig tränare och massor av envishet så lyckades jag efter ett par år t o m galoppera ute på honom
Nu, 12 år senare, så är jag ensam ägare på honom sedan ungefär 9 år tillbaks och han är fortfarande lika pigg och framåt som han var tidigare. Och han tycker om att ut och springa riktigt fort, men nu är skllnaden att jag klarar av honom och vi har oftast hur kul som helst när vi är ute. Av alla mina hästar är han nog min verkliga favorit, fast jag gillar nog alla fast på olika sätt Och den dag han inte finns längre, så vet jag att jag kommer aldirg nångång kunna hitta en häst som jag kommit så nära och lärt mig så mycket av som han.
Jag är så himla glad att jag inte gav upp med honom, under mina första år.

 

[Shettisar]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

Jag har aldrig förstått mig på människor som har egna hästar som dom är rädda för..
jag förstår inte.... är man rädd eller osäker på sin häst varför försöker man inte skaffa en fodervärd lr någon som kan hjälpa en.
för om man är rädd kommer man ju ingen vart men d kan sluta med att hästen blir livsfarlig och kan skada en fruktansvärt mkt..

är en del hästmänniskor dumma och tror att dom kan allt, dom flesta rädda människorna som är rädda d slutar juh me att dom slår å misshandlar dom eller e dom korkade å inte släpper sitt EGO

Sedan beror det på rädsla för just den hästen eller för stora hästar överhuvudtaget.Jag är själv sådan, jag är rädd för större hästar än B-ponny.Jag utvecklade denna rädsla och osäkerhet när jag fått min son. Jag blev skraj och rädd för vad som skulle kunna hända.
Men jag skaffade ändå stora kallblod efter det, den första dagen är fruktansvärd för mig,men jag biter ihop och tvingar mig själv att hantera den stora... Men om man är rädd alltid och knappt vågar göra något med sin häst när man kommit över det där "Lära känna" stadiet,ja då är det fel tycker jag också.

 

[alice]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

Jag har aldrig förstått mig på människor som har egna hästar som dom är rädda för..
jag förstår inte.... är man rädd eller osäker på sin häst varför försöker man inte skaffa en fodervärd lr någon som kan hjälpa en.
för om man är rädd kommer man ju ingen vart men d kan sluta med att hästen blir livsfarlig och kan skada en fruktansvärt mkt..

är en del hästmänniskor dumma och tror att dom kan allt, dom flesta rädda människorna som är rädda d slutar juh me att dom slår å misshandlar dom eller e dom korkade å inte släpper sitt EGO

Jag kan bara svara för mig här!

Jag åkte av min egen häst i slutet av september förra året. Hon reste sig med mig och jag åkte i backen! Tappade närminnet av chocken, fick ett spräckt korsben och en sträckning i bröstkorgen (som för bara någon månad sen gav med sig... ). Jag blev skiträdd!!!! Att ens tänka tanken på att sitta upp på min egen häst gjorde mig alldeles kall och skakis! När jag väl tillfrisknat så pass mycket att jag kunde sitta på en häst började jag sitta på andra hästar än min egen. (Tack "gejsa" för att du lånade ut dina hästar till mig! ) Jag var inte rädd på dom!

Jag erkände vitt och brett att jag var rädd! Vem f*n blir inte det när man åker av, man kommer inte upp på benen för det gör så helvetiskt ont i bäckenet, man minns knappt att man ridit öht, man kommer inte ihåg namnet på stallägarens dotter, man vet inte vad det är för dag ens....Klart som tusan man blir rädd! Det är en fullständigt naturlig reaktion! Kallas överlevnadsinstinkt!

I alla fall....jag visste inte om jag skulle behålla hästen eller sälja den vidare. Det är inte kul att ha en häst man är rädd för. Att ha häst ska vara roligt! Jag beslöt att ge det vintern. Om jag inte lyckats få bukt med rädslan till våren skulle jag sälja!
Idag är rädslan borta, men J***AR vad jag har slitit med den. Jag fick börja om från början eftersom hästen, i och med avtrillningen, fick ett än större övertag än hon hade tidigare. Det har krävt blod svett och tårar och precis på målsnöret var jag på väg att ge upp. DÅ lyckades jag vända det och idag är jag "hemma"! Hästen stannar hos mig!!!

Varför jag fortsatte? Varför kämpade jag? Jo, dels därför att jag älskar hästen och dels därför att hon har alla de egenskaper jag vill ha hos en häst, samt en god portion kapacitet (nu pratar vi inte svåra klasser eller Grand Prix , men hon kan säkerligen gå 1,30, kaaaaaaanske 1,40 hopp felfritt). Hon är även ambitiös utan dess like! Idag har vi en mycket bättre relation än vi hade innan jag åkte i backen och med det jag lärt mig på vägen kan jag nästan säga att det var värt det! Jag har lärt mig så otroligt mycket "hästvett" och det viktigaste, jag kan kommunisera mer med hästen idag än tidigare. Nu är det KUL att ha häst!

Detta är min historia! En annan kanske, i mitt läge, hade valt att sälja hästen och börja om med någon ny. Det är ju jättebra, det också! Hur man än gör spelar inte någon roll, huvudsaken är att man själv och hästen är nöjda.

//Alice

 

[Alexandra_W]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

Jag kan bara svara för mig själv.

Jag har innan den aktuella händelsen ridit och haft egna hästar i en herrans massa år, och jag har dessutom ridit in och till problemhästar, unghästar osv.

Den 26:e augusti 1999 blev min nyinridna valack skrämd under avskrittning och for iväg. Jag tappade balansen lite och han fick PANIK när vikten ändrades och exploderade. Jag for i backen så det sjöng om det, och kunde inte ta mig upp. För att göra en lång historia kort så hamnade jag på otropedakuten med en svår ryggskada, och hästen fick hastigt och lustigt gå på bete och fodras av min familj.

Exakt vad som hände i herrns hjärna vet jag inte, men det gick snett. När jag sen (mot läkarorder..) skulle kravla mig upp igen flippade han såsnart jag kommit upp, och jag satt av mycket hastigt för att slippa dra i backen.

Efter min halvsårlånga konvalescens då jag knappt kunde varken gå eller stå så skulle jag ta tag i det hela igen. Med mig från läkarna hade jag en önskan om att syssla med guldfiskar, och en STRÄNG order om atT INTE ramla av.. (ehh..). En smäll till på samma ställe i ryggen och jag hamnar i rullstol om jag har TUR, och som ett kolli på långvården om jag har otur..

Valacken hade tappat alla koncepter och bockade och skenade i vild panik bara han fick sadel på sig. Och drabbades av stora skräcken om jag försökte sitta upp.

Jag hade ont i magen och var milt sagt livrädd inför varje uppsittning, för jag visste att det lika gärna kunde sluta med en ny ambulanstur. Jag var eg inte rädd för att ramla av, jag var rädd för att ramla av OCH SLÅ RYGGEN.

Jag funderade på att ge upp, men det hade varit slakt för herrn då. Jag funderade på att skicka honom på tillridning, men vad hjälpte det om någon ANNAN kunde rida hästen, dessutom var det en mycket, mycket knepig häst så jag hade helt ingen jag kände att jag med fullt förtroende kunde och ville skicka honom till.


Så vi kämpade vidare vi två. Ett år efter olyckan satt jag upp igen, livrädd. Han spunkade lite men vi redde ut det. I september samma år var vi på unghästkurs, och sen dess har vi tuffat på.

MEN, jag var RÄDD varenda gång jag satt upp i säkert två år efteråt. Men för varje uppsittning där jag inte for i backen så blev jag lite mindre rädd. Och tillslut var jag inte rädd längre, för jag visste att vi reder ut det ÄVEN om han får ett frispel. Och dessutom så blev det ju längre och längre mellan frispelen.

Idag har jag hästen kvar, är aldrig rädd för honom och han är en lugn, trevlig individ som jag älskar över allt annat.

Jag har sen olyckan åkt av honom EN gång, förrförra året då jag hamnade i en snödriva, lugnt och stilla. Helt mitt fel, jag kollade på annat, han skyggade och jag gleed av.

Jag är fortfarande rädd att ramla av och slå ryggen, men enda sätt det visar sig på idag är att jag när jag rider in unghästar och/eller rider in problemhästar ser till att vara säker på att det kommer gå bra innan jag sitter upp. Och om det är det eller tur, men sen olyckan har jag hitills ramlat av två ggr. En gång på valacken som jag beskrev, och sen bockade kblstoet av mig nåt halvår efter olyckan. Inte åkt av någon av de unghästar/problemhästar jag ridit till sen dess, och inte åkt av min egen treåring hitills iaf (men det kommer i sinom tid, det är jag säker på).

Men jag fortsatte alltså trots att jag var rädd så jag mådde illa, eftersom jag inte hade något vettigt annat val. Och eftersom jag ansåg att det var ett övergående problem, och att jag aldrig skulle komma bort från det utan att ta mig igenom det.

Jag har ALDRIG ens tänkt tanken på att slå/misshandla honom.
Han blev INTE livsfarlig och vi KOM NÅGONVART.
Han skadae mig INTE en enda gång pga rädsla.

Egot kanske spelade in lite i mitt fall, jag vet inte. Men visst hade det känts udda att ge upp med sin egen problemhäst när jag inte gett upp med andras. Men dem stora anledningen att fortsätta var att jag inte ville ta bort hästen, och att jag inte såg hur jag nånsin skulle bli kvitt rädslan utan att ta mig igenom det.

Men, jag var alltså BARA rädd vid uppsittningsmomentet, och när han flippade ur. Jag var inte rädd för hästen i sig egentligen, jag var rädd för att ramla av när han reagerade med att flippa. Och skulle varit lika rädd för någon annan häst som gjorde likadant. Det enda som eg kan lastas hästen är att han var rätt nervklen på den tiden och flippade rätt ofta..

Jag är än idag 'rädd' när främmande hästar skuttar till eller bockar, tills jag märker att det var inte mer än en busbock t ex. För jag vet att en avramling kan räcka för att mitt liv aldrig ska bli sig likt igen.

 

[Febbe]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

I alla stall jag har haft min häst inhyrd har det alltid funnits någon som varit "rädd" för sin häst. Det har alltid varit andra som rider deras hästar, om de nu blir ridna, och de ser skräckslagna ut om de tvingas upp på sin egen häst. Oftast är de väldigt noga och dessa hästar har den bästa utrustningen, bästra fodret man kan köpa, hovslagare och tandläkare från 20 mils håll men sen vågar de inte rida dem. I ett stall var tjejen så rädd för sin 1-åring att hon väntade tills att alla andra hade gått hem så att hon kunde släppa den lös så att den kunde springa in i stallet själv för hon var rädd för att leda den. Men vi fick inte hjälpa henne för hon var för stolt. Konstigt tycker jag.

 

[Polly_Mulle]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

Jag har vart rädd, elelr kandke mer osäker på min häst under en period. Har haft honom i 4,5 år aså det är ingen okänd häst, ridit in och utbildat honom själv ovh han är världens snällaste och trevligaste och säker och allt det där. Men så hade han en period där han bockade i galoppen och det var stora språng och sparkar. Då insåg jag hur stor och stark han faktiskt är och hur liten och hjälplös man kan känna sig. Jag slutade galoppera honom, det gav mig obehagskänslor eftersom jag visste att redan efter ett par språng skulle han börja och så sitter jag löst... Jag skrittade och travade och tränade lydnad - ännu mer än tidigare, jag galopperade bara ett, max två steg och bröt av, tre steg och bröt av. Fattade ur skritt och red mkt kort tempo med huvudet upp och satte honom till skritt så fort jag kände att han laddade. Det tog ett tag, förra hösten och vintern men sedan var vi igång igen och nu är den hästen som han alltid har vart, som man kan rida utan stäns, som kan stå på långa tyglar och vänta när de andra hästarna drar iväg i full galopp. Att sälja var aldrig något alternativ, att lära sig rida var ett betydligt bättre alternativ...

 

[pernilla_s]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

Jag har alltid innan jag blev skadad gillat att rida de svåraste hästarna för jag tyckte det gav mig så mycket att få en jobbig häst att lyda. Jag älskade utmaningar. Jag fick en häst som varit vanvårdad innan och allt gick jätte bra. Jag red in honom och han var duktig och jag trillade inte av honom. När jag hade ridit honom i ca ett år så trillade jag av honom ( inte hästens fel!) tuppade av och fick ryggradsskador. Efter olyckan hade jag ont och åkte till akuten men då de inte röngtade mig så fick jag inte veta att det var så allvarligt, så efter någon vecka så började jag rida igen ( hade fått en tid till röngten men skulle inte dit på någon månad). Ville ju inte att hästen skulle stå, hade ju ont men tänkte lite får man tåla. När jag sedan fick reda på hur min rygg såg ut, blev jag ledsen då jag ville jobba med hästar men läkaren hade sagt till mig att det borde jag inte göra. Eftersom jag hade ont så blev det inte så mycket ridet mer än nån gång ibland. Jag kände mig inte rädd då, det ända jag kände var att jag inte hade lust att rida. Efter någon månad så när jag red stegrade sig hästen och jag höll på att trilla av, då kom reaktionen jag kunde inte sluta gråta. Först märkte jag att jag var rädd. Efter det så blev jag jätte orolig för att rida då jag kände att jag inte visste vad som skulle kunna hända. Tillslut kom jag fram till att jag hade inte kul när jag red längre då jag kände mig rädd så jag har nu min häst ute hos en fodervärd. Jag älskar ju min häst och vill veta att han har det bra speciellt när han haft det dåligt innan. Det beslutet var skönt för mig och jag ångrar inte det även om jag saknar honom. Men nån gång i framtiden då ska jag rida igen men då på en lugn go liten sak.

 

[cafu]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

Konstigt och dumt tycker jag med. Hade varit ÖVERLYCKLIG om jag haft min unghäst i ett kollektivstall och kunnat få råd och hjälp!

I alla stall jag har haft min häst inhyrd har det alltid funnits någon som varit "rädd" för sin häst. Det har alltid varit andra som rider deras hästar, om de nu blir ridna, och de ser skräckslagna ut om de tvingas upp på sin egen häst. Oftast är de väldigt noga och dessa hästar har den bästa utrustningen, bästra fodret man kan köpa, hovslagare och tandläkare från 20 mils håll men sen vågar de inte rida dem. I ett stall var tjejen så rädd för sin 1-åring att hon väntade tills att alla andra hade gått hem så att hon kunde släppa den lös så att den kunde springa in i stallet själv för hon var rädd för att leda den. Men vi fick inte hjälpa henne för hon var för stolt. Konstigt tycker jag.

 

[cafu]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

Jag var (och är fortfarande) rädd för min häst ibland, ett 2-årigt kallblod. Hon är snäll i grunden men kräver en bestämd hand, och jag var ringrostig efter många års hästuppehåll samt hade begränsad unghästvana.

Skulle fått hjälp från början men det fungerade inte, hade gärna tagit hjälp av någon annan om jag kunnat hitta någon. Skadade mitt knä under en promenad förra året och var VERKLIGEN i behov av hjälp, både eftersom jag blev rädd och rent praktiskt med hästen eftersom jag gick länge på kryckor. Som tur var det precis inför betessäsongen.

Men aldrig att jag på allvar tänkt tanken att lämna bort henne. Det är min häst som jag skaffat och då får jag faktiskt ta ansvar för henne. Se till att lära mig det jag behöver för att klara av det. Och sakta men säkert, ju mer vi lär känna varandra och kommer framåt, desto svagare blir rädslan. Det kommer nog också att vara en speciell känsla sen längre fram, när man förhoppningsvis får skörda frukterna av allt nedlagt arbete och inser hur mycket man lärt sig fast det var jobbigt. Och känna att det var värt mycket till slut att man inte gav upp...

Jag har aldrig förstått mig på människor som har egna hästar som dom är rädda för..
jag förstår inte.... är man rädd eller osäker på sin häst varför försöker man inte skaffa en fodervärd lr någon som kan hjälpa en.
för om man är rädd kommer man ju ingen vart men d kan sluta med att hästen blir livsfarlig och kan skada en fruktansvärt mkt..

är en del hästmänniskor dumma och tror att dom kan allt, dom flesta rädda människorna som är rädda d slutar juh me att dom slår å misshandlar dom eller e dom korkade å inte släpper sitt EGO

 

[Bullfia]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

Sen är det ju tyvärr inte alla som har hästen så de kan få hjälp heller.
Kanske har hästen hemma på gården te x. Inte lätt få till någon som kan hjälpa en då om man råkar ut för problem och tappar förtroendet för sin häst...

 

[LIA]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

Det förstår inte jag heller. Vi har ett par i bekanskapskretsen som är rädda för hästar inklusive deras egna. Väl att märka att dom sysslat aktivt med ridning och avel i många år. Hur kul kan det vara att alltid vara rädd när man ska njuta av sin hobby?

Kanske dags för NP (Natural Peopleship)?
Att lära sig hästar och vänja sig vid dom gradvis. Det sista gäller nog speciellt dom som varit utsatta för ett trauma i samband med hästkontakt.

LIA

 

[cafu]

Sv: Rädd varför fortsätta..!!??

Precis......

Sen är det ju tyvärr inte alla som har hästen så de kan få hjälp heller.
Kanske har hästen hemma på gården te x. Inte lätt få till någon som kan hjälpa en då om man råkar ut för problem och tappar förtroendet för sin häst...