Rädd för pappa ( då han levde)

[annie_cool]

Detta har jag inte sagt till nån men kan lika gärna tala om det men jag var rädd för min pappa när han levde han gjorde dock inget farligt använde inget våld på nått sett men hans humör var lite otäckt när han slutade röka till exempel då kunde hans humör gå ut över mig vilket inte var kul alls.Han gjorde inget dumt inget våld men var ändå rädd vågade knappt säga det för nån vågade inte fråga saker om vi kunde göra nått till exempel. Han drack lite väl mycket på helgerna och i bland detta minns jag så har han kört bil när han hade druckit som tur var inte lågt men ändå. Jag har många gånger försökt övertala honom att gå .Så ska jag säga det till mamma ? om detta? Eller låta det bara vara.

 

[Problematisk]

Du kanske kan prata med någon t.ex. på ditt boende om det? Det kanske är skönt att bara få prata av sig och få det ur sig. Kanske inte din mamma är rätt person att prata om det med.

 

[Ramona]

Vad är syftet med att berätta för mamma eller någon annan att du varit rädd för din pappa? Han finns ju inte mer.

 

[annie_cool]

Vet ej men tänkte ändå säga det .

 

[tanten]

Min goda vän brukar säga att allt behöver inte berättas.

 

[Hyacinth]

Vet ej men tänkte ändå säga det .

Är det något du tänker mycket på, som hindrar dig i din vardag?
Du skriver ju rätt mycket om din pappa så jag förstår att han tog mycket plats i ditt liv. Efter ett tag kommer man ofta ihåg även mindre goda sidor.
Om du kan prata med mamma, och känner att du behöver, gör dwt. Hon vet ju om det också, eller hur? Även om hon inte heller tar upp det.

 

[EmmaBovary]

Jag tänker att det blir ännu svårare att bearbeta en sorg om det finns sådana här tankar, som inte yttrats. Så jag håller inte med om att det inte skulle ha en poäng, däremot så är det ju en hårfin linje mellan att älta i onödan och försöka att få rätsida på sina tankar.

Tillägg: Sedan är det nog viktigt att ha respekt för att andra som var nära personen kanske inte vill dra upp allt igen. Det kanske är bättre att tala med en utomstående, som personalen du har att göra med tex.

 

[annie_cool]

Det som oroade mig när han levde då det var att han drack så mycket. I bland var det till med på vardagen om vi hälsade på nån.

 

[Mia_R]

Det som oroade mig när han levde då det var att han drack så mycket. I bland var det till med på vardagen om vi hälsade på nån.

Om du tror att du mår bättre av att prata om det med din mamma tycker jag du ska göra det.

 

[Problematisk]

Det som oroade mig när han levde då det var att han drack så mycket. I bland var det till med på vardagen om vi hälsade på nån.

Det kan kännas jobbigt när man tänker på de mindre trevliga sidorna hos någon nära som gått bort. Det är helt normalt. Då kan det vara skönt att prata med någon.
Om du tror att din mamma tycker det känns okej att prata om kan du ju göra det. Men det kanske även kan vara så att hon tycker det är jobbigt och inte vill prata om det, och isåfall kanske personalen är ett bra alternativ?

Min pappa som gick bort för några år sedan var alkoholist, så jag vet lite hur det är att ha kluvna känslor och tankar.

 

[Alos]

Kansken kan du prata med personalen först och sedan kan de stötta dig när du pratar med din mamma om det känns bättre för dig? Det kan vara skönt att lätta hjärtat när man går med tunga känslor.

 

[monster1]

Detta har jag inte sagt till nån men kan lika gärna tala om det men jag var rädd för min pappa när han levde han gjorde dock inget farligt använde inget våld på nått sett men hans humör var lite otäckt när han slutade röka till exempel då kunde hans humör gå ut över mig vilket inte var kul alls.Han gjorde inget dumt inget våld men var ändå rädd vågade knappt säga det för nån vågade inte fråga saker om vi kunde göra nått till exempel. Han drack lite väl mycket på helgerna och i bland detta minns jag så har han kört bil när han hade druckit som tur var inte lågt men ändå. Jag har många gånger försökt övertala honom att gå .Så ska jag säga det till mamma ? om detta? Eller låta det bara vara.

Om du har behandlande personal runt dig så börja med att prata med dom om hur du känner. Jag har en pappa som hade svårt att kontrollera sitt humör, han skällde mycket och kunde i ibland bli handgriplig. Jag har pratat med min terapeut om det men har inte tagit upp det med min pappa någon gång. Jag vet att det aldrig var hans mening att skada oss och det skulle inte direkt ge någonting att ta upp det. Jag har förlåtit honom för det som hänt tidigare i livet, även om jag fortfarande funderar på hur det påverkat mig. Just när det kommer till nära och kära så kan man ju både älska och sörja dom (om de gått bort) samtidigt som man har andra känslor som ilska, eller rädsla, det är inte konstigt alls.

 

[annie_cool]

Ja det har ni nog rätt i men ändå . Jag har många fina minnen av honom med bort sett från detta då.

 

[Alos]

Det är klart. Det är sällan en förälder beter sig bara dåligt. Du är ju hans dotter så är säker på att han älskade dig högt. Och det är just det som skapar kluvna känslor och förvirring. Att man kan älska sin förälder men ändå tycka att denne beter sig illa eller som i ditt fall vara rädd för denne ibland.

Ibland kan det också vara skönt att bara skriva av sig. Man måste inte prata om allt om man inte vill.

Kram