Ja, jag är rädd. Kan inte gå i köpcenter längre utan att kolla över axeln och vara på tårna. Sjukt obehagligt.
Klarar knappt av mataffärer vid ''rusningstid'' och då bor jag i en liten stad.
Bävar över att åka till LHR och träffa pojkvännens familj igen bara för terrorn.
Det begränsar definitivt mitt liv.
Oj, om jag var så rädd så att det begränsade mitt liv hade jag nog funderat på att gå i terapi.
Kl
Jag är mer rädd för att någon som står mig nära ska dö i cancer eller en bilolycka.
När jag dör så dör jag och fram tills dess vill jag ha ett bra och innehållsrikt liv. Inte gå runt att vara rädd eller bara sitta hemma för att det finns en jätteliten risk att dö i ett terrordåd. Vad är det för liv liksom?