Vilsendeluxe
Trådstartare
Jag får sådan otrolig ångest av att vara ensam. Jag har nyss flyttat hem igen för att fullfölja mina studier efter några år utomlands.
Bor nu ensam i min lägenhet, efter en separation från min dåvarande sambo. Vi flyttade ihop när jag var 19 (hade aldrig bott själv)vi gjorde slut när jag var 21, jag bodde själv i ca 1 1/2 år då. Hade under den tiden en mycket dålig relation som gjorde att jag blev deprimerad och ensam, tappade kontakten med många tidigare vänner. Vi flyttade ihop igen men relationen blev aldrig bra och jag flyttade till en egen lägenhet som jag aldrig trivdes i. Bodde där i ca ett halvår innan jag flyttade utomlands med en kompis för att jobba. Vi har bott hop i ca 2 år.
Nu bor jag alltså själv igen. Har haft svårt att träffa någon att skapa en relation med, trivts rätt okej med att vara singel eftersom jag vet att jag inte kan bli sviken om jag inte har någon relation.
I somras träffade jag dock en person som jag älskar och avgudar på alla sätt och vis. Han bor dock inte i närheten av mig utan där jag bodde tidigare.
Jag mår så otroligt bra när jag är med honom och får vara nära honom. Han har visat att han tycker om mig också. Jag vill bara vara med honom hela tiden.. Dock mår jag tvärtom jättedåligt när jag inte är med honom och jag tänker på hur det blir om det skulle ta slut med allt...
Jag vet inte hur jag ska hantera det och därför vågar jag heller inte lita på honom trots att det gått nu flera månader. Jag får ångest och nära nog panik när jag är hemma ensam. Jag skadar mig själv på flera olika sätt när jag är ensam. Jag kan äta mat i stor mängd som jag sedan kräks upp, i perioder äter jag ingenting och blir orkeslös. Jag har haft en störd relation till mat sedan gymnasietiden, som periodvis är hemsk. Dock går det bra så länge jag har människor omkring mig, inte är ensam. Då kan jag sköta mat och äta normalt i långa perioder. Även om jag äter normal mängd mat när jag är själv får jag ångest över att jag ätit och jag får en "behaglig/lättnadskänsla" efter att jag kräkts. Jag har ingen övervikt, även om jag ser på mig själv som tjock och jag har nog alltid gjort det.
Jag mår nu så otroligt dåligt över att bo ensam, känner mig så fruktansvärt ensam och värdelös. Jag har inget jobb nu eftersom jag studerar. Studierna går bra även om jag känner mig värdelös på dem.
Har ingen aning om vad jag vill göra efter en examen. Det värsta är att jag vet att jag inte kan "sköta mig", bete mig normalt när jag är ensam. Det är som en svart klump inom mig och det gör bara så ont. Jag har en begränsad familj, en mamma som jag försöker ta hand om, ingen direkt kontakt med någon övrig släkt.
Jag är avundsjuk på andra som har stor familj och många nära och kära. Jag har svårt för att släppa in människor nära mig och ett fåtal som jag står nära som jag håller av. De här känslorna har jag dock inte kunnat ta upp med någon, jag vet inte hur, är ganska säker på att jag aldrig kommer kunna göra det. Definitivt inte matproblemen, dessa kan jag inte berätta för någon om eftersom jag skäms så för det.
Jag försöker vara perfekt och "låtsasambitiös" utåt, att allt är bra, att skolan är kul etc. Men jag känner mig så värdelös. I perioder är jag väldigt intensiv och kan hantera mina ångestkänslor genom att diciplinera mig stenhårt på studier/arbete och fylla kalendern med aktiviteter. Då kan jag också sköta maten bättre. Men dessa perioder är oregelbundna och dalarna är långa och djupa... Har ätit antidepressiva i flera år vilket hållit den värsta ångesten i schack även om jag inte kan kontrollera tomheten inom mig och min störda relation till mat. Funderar starkt på att börja med dem igen, har varit utan dem ett år nu och när jag äter dem blir tillvaron visserligen avtrubbad men den starkaste ångesten kommer i alla fall inte.
Jag har funderat på att flytta tillbaka, söka ett jobb och kanske slippa bo själv. Då blir jag dock inte färdig med studierna ännu, men kommer ha ett jobb som håller mitt liv mer strukturerat. Men tänk om min relation då också skulle ta slut, vad gör jag då..
Jag vill nog mest skriva av mig, förstår om det blev långt och förvirrande..
Bor nu ensam i min lägenhet, efter en separation från min dåvarande sambo. Vi flyttade ihop när jag var 19 (hade aldrig bott själv)vi gjorde slut när jag var 21, jag bodde själv i ca 1 1/2 år då. Hade under den tiden en mycket dålig relation som gjorde att jag blev deprimerad och ensam, tappade kontakten med många tidigare vänner. Vi flyttade ihop igen men relationen blev aldrig bra och jag flyttade till en egen lägenhet som jag aldrig trivdes i. Bodde där i ca ett halvår innan jag flyttade utomlands med en kompis för att jobba. Vi har bott hop i ca 2 år.
Nu bor jag alltså själv igen. Har haft svårt att träffa någon att skapa en relation med, trivts rätt okej med att vara singel eftersom jag vet att jag inte kan bli sviken om jag inte har någon relation.
I somras träffade jag dock en person som jag älskar och avgudar på alla sätt och vis. Han bor dock inte i närheten av mig utan där jag bodde tidigare.
Jag mår så otroligt bra när jag är med honom och får vara nära honom. Han har visat att han tycker om mig också. Jag vill bara vara med honom hela tiden.. Dock mår jag tvärtom jättedåligt när jag inte är med honom och jag tänker på hur det blir om det skulle ta slut med allt...
Jag vet inte hur jag ska hantera det och därför vågar jag heller inte lita på honom trots att det gått nu flera månader. Jag får ångest och nära nog panik när jag är hemma ensam. Jag skadar mig själv på flera olika sätt när jag är ensam. Jag kan äta mat i stor mängd som jag sedan kräks upp, i perioder äter jag ingenting och blir orkeslös. Jag har haft en störd relation till mat sedan gymnasietiden, som periodvis är hemsk. Dock går det bra så länge jag har människor omkring mig, inte är ensam. Då kan jag sköta mat och äta normalt i långa perioder. Även om jag äter normal mängd mat när jag är själv får jag ångest över att jag ätit och jag får en "behaglig/lättnadskänsla" efter att jag kräkts. Jag har ingen övervikt, även om jag ser på mig själv som tjock och jag har nog alltid gjort det.
Jag mår nu så otroligt dåligt över att bo ensam, känner mig så fruktansvärt ensam och värdelös. Jag har inget jobb nu eftersom jag studerar. Studierna går bra även om jag känner mig värdelös på dem.
Har ingen aning om vad jag vill göra efter en examen. Det värsta är att jag vet att jag inte kan "sköta mig", bete mig normalt när jag är ensam. Det är som en svart klump inom mig och det gör bara så ont. Jag har en begränsad familj, en mamma som jag försöker ta hand om, ingen direkt kontakt med någon övrig släkt.Jag är avundsjuk på andra som har stor familj och många nära och kära. Jag har svårt för att släppa in människor nära mig och ett fåtal som jag står nära som jag håller av. De här känslorna har jag dock inte kunnat ta upp med någon, jag vet inte hur, är ganska säker på att jag aldrig kommer kunna göra det. Definitivt inte matproblemen, dessa kan jag inte berätta för någon om eftersom jag skäms så för det.
Jag försöker vara perfekt och "låtsasambitiös" utåt, att allt är bra, att skolan är kul etc. Men jag känner mig så värdelös. I perioder är jag väldigt intensiv och kan hantera mina ångestkänslor genom att diciplinera mig stenhårt på studier/arbete och fylla kalendern med aktiviteter. Då kan jag också sköta maten bättre. Men dessa perioder är oregelbundna och dalarna är långa och djupa... Har ätit antidepressiva i flera år vilket hållit den värsta ångesten i schack även om jag inte kan kontrollera tomheten inom mig och min störda relation till mat. Funderar starkt på att börja med dem igen, har varit utan dem ett år nu och när jag äter dem blir tillvaron visserligen avtrubbad men den starkaste ångesten kommer i alla fall inte.
Jag har funderat på att flytta tillbaka, söka ett jobb och kanske slippa bo själv. Då blir jag dock inte färdig med studierna ännu, men kommer ha ett jobb som håller mitt liv mer strukturerat. Men tänk om min relation då också skulle ta slut, vad gör jag då..
Jag vill nog mest skriva av mig, förstår om det blev långt och förvirrande..
