Råd behövs, STOR beslutsångest

[dorisdoris]

Råd behövs!
Är ju (antagligen) i v 8 och vet ej om jag skall avbryta eller fortsätta graviditeten.

För mig finns egentligen ingen anledning att göra abort. Gjorde det förra våren, och tyckte det var väldigt jobbigt. Och eftersom jag är så långt gången nu så mår jag illa bara jag tänker på att göra en abort.

Enda skälet som jag ser det är att min sambo inte vill ha barnet, och jag vill inte bli "en ensam mamma", det kommer att bli tillräckligt jobbigt ändå.

Graviditeten är i högsta grad oplanerad, vi har varit hos kurator 1 gång, skall dit på återbesök, men jag vill höra lite fler åsikter nu!

 

[bananabambi]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Det är alltid svårt att råda någon i frågor kring abort, jag tycker att du ska känna efter vad du verkligen vill.

Hur gammal är du? Hur gammal är din sambo?
Är du helt säker på att han skulle lämna dig om du fortsatte graviditeten? Har ni pratat igenom det, ordentligt?

 

[dorisdoris]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Jag är 28, han 32.

Han har gått in i väggen, vilket han också oroar sig för. Nej, att lämna mig tror jag inte att han gör. Men jag vill inte "tvinga" på honom ett barn. Eller låta min glädje smolkas av honom i 7 månader till. Om jag kände att han var glad över detta "misstag" skulle jag vara underbart lycklig.

Svårt att prata igenom det när han är som en vägg att prata med, därav kuratorbesöket. Det som gör mig förbryllad är att han verkar negativ till grav.pga att han inte har planerat det...(han är killen som planerar ALLT)

 

[bananabambi]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Ja jösses så svårt. Om han har ett stort kontrollbehov så kan jag tänka mig att det är svårt att acceptera en graviditet, dels genom att den blev till utom hans planering, men han bör väl också veta om att en graviditet innebär att man måste släppa kontrollen, speciellt om man är man

Känner han ingen lycka i att bli pappa alls? För din del är det ju svårt om du först ska stötta honom i och med att han gått in i väggen, sedan behöver han kanske påminnas ständigt om det positiva med en graviditet. Och utöver allt detta peppande till din sambo ska du hänga med din egen kropp och alla känslosvallningar.

Kuratorbesöket verkar vara behövligt, hoppas det går att lösa.

Jag kan förstå att du inte vill tvinga på honom ett barn, men jag tycker heller inte att han, sambon din, ska vara en av orsakerna till att du får genomgå en abort.

 

[Grapewine]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Väldigt svårt att råda dig till någonting på så lite info. Själv tycker jag inte man ska fullfölja en graviditet om man inte VILL ha barn. Ser ingen anledning att sätta barn till världen bara för att man "råkar bli på smällen". Det är ett stort beslut som måste kännas rätt. Själv gjorde jag en abort för ett år sedan, har inte ångrat mitt beslut för en sekund. Jag var inte mogen att skaffa barn och förhållandet var nytt. (vill ju inte skaffa barn med någon man inte känner till 100%) När jag skaffar barn vill jag kunna ge mitt barn ALLT! Jag vill ha idealfamiljen. Personligen skulle jag inte skaffa barn med någon som inte vill ha barn. Han kan säkert känna att det är extra tufft med ett barn när han gått in i väggen. Hur tror du att han skulle reagerat om han inte gått in i väggen? Hade han viljat ha barnet då? När fick ni reda på att du var gravid? Kan ju också vara så att han måste vänja sig vid tanken...

Det enda jag kan råda dig till är att lyssna på din intuition och försök att tänka praktiskt. Kan jag försörja barnet om sambon lämnar mig? Orkar jag med ett barn ensam? Tänk på att barnet stannar resten av livet...

Ett flummigt inlägg men du kanske får någon tanke på vägen iallafall. Önskar dig lycka till och hoppas att vad du än beslutar dig för, känns rätt.

 

[havreflinga]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

(han är killen som planerar ALLT)

Det är väl därför han har gått in i väggen.

Går han hos någon terapeut/psykolog? Kanske du ska prata med den personen i så fall. Hän kanske kan ge dig lite vägledning om hur länge din sambo kommer att vara sjuk, hur ett barn skulle kunna påverka hans tillfrisknande o s v.

Om det inte finns någon terapeut/psykolog att prata med får du nog försöka fatta beslutet själv. Din sambo är ju sjuk och allt han gör nu färgas ju av hans sinnesstämning. När man är utbränd kan man inte glädjas åt knappt någonting. Inte ens ett barn.

 

[dorisdoris]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Grapewine: Ja så tänkte jag också förut, och det enda som stämmer fortfarande är att jag inte vill ha barn med en ovillig pappa till barnet.

Vi har varit sambos i över ett år, har båda bra betalda jobb (jag kan klara mig, barnet på min egen lön om det skulle krävas, utan att snåla, så ekonomin är inget problem.

Och ja, att behålla barnet skulle kännas SÅ RÄTT om han ville också. Att göra abort känns fel... Jag vet vad jag talar om, då detta isf skulle bli abort nr 2.

Började misstänka att jag var med barn förra veckan...

Jo, han har börjat gå hos psykolog, dock inte så ofta som han skulle behöva (mer än 1 gång varrannan vecka..)

Men det är som Bananabambi skriver, hur 17 ska jag orka med allt? Vi skall ju dessutom skaffa 2 hundvalpar till sommaren också, och jag gissar vem som kommer få ta hand om dem också..

För mig känns det som att han tycker att beslutet är så himla lätt för mig, men det är det INTE, jag kommer att (under en period) få ge upp mycket som betyder något för mig, hästarna tex... Och sedan är inte jag direkt den personen som sitter och fikar med andra mammor och är hemma 2 år... jag skulle börja klättra på väggarna då tror jag! :smirk:

 

[ulda]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Som sagt, det är himla svårt att råda i den här frågan, men några saker bara:

*Jobbigt med abort men det är jobbigt med barn också.
*Hundvalparna kan du ju skippa om du väljer barn.
*Din sambo kommer alltid vara barnets pappa även om ni skulle separera. Så det påverkar honom även om du tänker att du ska ta hand om barnet själv.
*Utbrändhet är jobbigt, men å andra sidan kommer barnet finnas där i resten av livet och din sambo kommer inte vara utbränd i resten av livet.
*Tänk på att detta inte bara är ditt beslut - ni måste diskutera det tillsammans. Om din sambo inte vill diskutera det måste du tvinga honom till det. Man kan inte bara låtsas som att problemet/möjligheten finns.
*Fråga din sambo om han kommer att vilja ha barn framöver istället. Påminn honom att det kan vara svårt att bli gravid.

 

[dorisdoris]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Ulda: Många tänkvärda saker. Nej, jag tänker inte t hand om barnet själv... Jag kommer från en kärnfamilj, och det är på något sätt själklart att man skall starta med 2 föräldrar närvarande.

Och diskutera, ja... jättelätt när han är som en vägg och hans enda kommentar är: Nej, jag vet vad jag vill och det är "NEJ, jag vill inte ha någon unge nu".

Och sedan finns det ju andra tankar som dyker upp i huvudet och det är att jag vet att han för några år sedan försökte få barn med sin dåvarande, men det blev aldrig något. Det barnet hade ju funnits kvar nu också , så vad är skillnaden?

 

[tgd]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Oj vilken jobbig sits du hamnat i, beklagar!!! Och så orättvist att ni varit två om att försätta dig i denna sits men det är du själv som hamnar på det stora beslutet och som skall våndas.

Ingen annan kan förstås råda men utifrån sina egna "livserfarenheter" kan andra ge input. Det finns ju inget rätt eller fel så att säga.

Hur som. Jag är också själv från kärnfamilj och för mig var det självklart att mitt/mina barn skulle växa upp i kärnfamilj. Fanns liksom inget annat alternativ. Min man är också från stor kärnfamilj. Min man var den som var mest barnsugen av oss och den som initierade diskussionerna om barn. En par år senare började jag bli "mogen" och Barn nr Ett kom till mannens stora lycka. Tja, sonen hann inte fylla tre år eller komma ur blöjorna ens innan mannen tröttnat på familjelivet och drog vidare för att göra karriär.

För mig var det en sak att bli lämnad men att stå där med lillen på armen och veta att när han blir större kommer han inte ens att minnas att mamma & pappa någonsin levt tillsammans, DET är fortfarande för MIG jobbigt. Även fast pappan bor nära oss och har lika mycket kontakt med sonen som jag har.

En annan aspekt för mig är att jag är sådär lagom intresserad av att ha olika pappor till mina barn. Jag vill för inget i världen hamna på att skicka mina barn åt olika håll när helgen närmar sig. Så därför blir det inga fler barn för mig och DET är också lite jobbigt, att det "bara" blev ett barn.

Personligen (lätt att säga...) skulle det inte passa mig att ha barn utan engegerad pappa. Dels för min egen skull men framförallt för barnets skull.

Jag beklagar verskligen att du hamnar på att välja och önskar dig all lycka till framöver!

 

[cirkus]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

KL

Att kärnfamiljen skall vara så inrotad tycker jag är lite skrämmande.

Mina flickors pappa och jag separerade redan när jag var gravid och han har varit en bra pappa för dem, de minns självklart inte att vi har levt ihop - men varför är det viktigt ? De har två föräldrar som älskar dem, och så har de kanske fått en lite vidare syn på förhållanden och flera vuxenreferenser. De är otroligt sunda, öppna och tänkande människor, som ser att kärnfamiljen inte är det enda alternativet. VÄLDIGT skönt tycker jag.

 

[mino]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Verkligen svårt.

Känner du din sambo tillräckligt väl för att veta om hur representativt detta är för hur han brukar ta till sig nyheter/förändringar? Är han alltid så här tveksam och troligtvis kommer att ge efter när han fått tänka ett tag eller är det just själva barnfrågan han är emot?

För mig har det varit en resa att vara gravid (nu i v 36). Hade någon sagt att jag skulle vara så här öppen och engagerad för mitt barn som jag är nu till skillnad mot när jag blev gravid hade jag aldrig trott på dem. Jag var ganska skeptisk i början men jag räknade med det som alla säger att man blir positiv till sitt barn och älskar det jättemycket. Hela graviditetsprocessen är mognande för många tror jag, särskilt efter ultraljudet då det blir lite mer konkret.

Men samtidigt hade denna resa aldrig varit så positiv om min sambo inte hade varit positiv och hjälpt mig när jag inte har orkat. Skulle han haft inställningen att "det där är ditt projekt och du får stå ditt kast" då hade jag aldrig känt samma styrka som jag gör nu.

Det låter lite på ditt inlägg som att din sambo utövar utpressning; gör du inte abort så gör han slut. Vad händer om du säger samma sak, behåller vi inte barnet så gör du slut?

Frågan är om det är värt att satsa på en sån man egentligen?

 

[Jossan]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Din sambo är ju sjuk och allt han gör nu färgas ju av hans sinnesstämning. När man är utbränd kan man inte glädjas åt knappt någonting. Inte ens ett barn.

Håller med havreflinga.
Om han mår så dåligt nu är han egentligen inte kapabel att fatta ett så pass stort beslut. Det är ju inte alls säkert att han skulle känna såhär om han mådde bra, hade hopp om framtiden och var positiv rent allmänt.
Har ni nångång diskuterat barn när han mådde bra? I så fall, hur kände han då?
Tror du att hans inställning skulle förändras med tiden, när han mår bättre och får växa in i rollen?

Tycker kuratorbesöket var en mycket bra steg, kanske skulle din sambo behöva gå ensam och prata om det här?

Lycka till, förstår att det måste vara oerhört svårt och påfrestande för dig!


Tänk på att vad du/ni än beslutar så är det det rätta!!


KRAM/



Jossan

 

[Mammadutt]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

är du tveksam tycker jag inte du ska göra det....

 

[dorisdoris]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

hm... men som sagt det är som någon tidigare skrev, ett barn är ett livslångt åtagande (eller iaf 18 år )

Och som sagt, om man drar detta till sin spets, VILL jag ha barn med denna man, och vill jag vara ihop med honom i fortsättningen också? Jag har funderat kring det också (och inte bara av denna anledning), men kommit fram till att ja, jag vill bo ihop med honom. Man kan inte dumpa någon för att man har problem (till en viss gräns förstås)

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Rent spontat undrar jag vilka känslor en eventuell abort kommer att leda till för dig, ifall du gör abort för att din sambo inte vill ha barn, fastän du själv vill det. Du kan ju inte ta tillbaka ditt beslut. Bara en fundering.

Jag håller tummarna för dig och att du ska ta rätt beslut!

 

[havreflinga]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Man kan inte dumpa någon för att man har problem (till en viss gräns förstås)

Min grundinställning är oxå att man stannar kvar och kämpar med någon som är sjuk. Har gjort det själv och det lönade sig.

Men en del människor vill/vågar inte bli friska. En del anser sig inte ens vara sjuka, trots att de kanske har diagnos och allt. En sådan människa anser jag att man måste lämna. I alla fall om man själv tycker att människan inte fungerar fullt ut, och har en önskan om att hän ska bli frisk.

Men det kan ta ganska lång tid innan man vet om en sjuk människa tänker kämpa för att bli frisk, eller stanna kvar i sjukdomen och tycka synd om sig själv. Om din sambo har varit sjuk länge kan du kanske redan nu se vart det lutar åt. Om han nyligen blivit sjuk är det förstås omöjligt för dig att se hur er relation kommer att se ut om två år - med eller utan barn. Men du får väl försöka hitta magkänslan, och sen tro stenhårt på den. Inte vackla.

 

[Rapid]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Bra talat.

I trådstartarens fall tycker jag att HENNES känslor vad gäller barnet ska få råda.

Så till trådskaparen: låt inte föreställningen om kärnfamiljen *lura* dig att göra abort på ett barn du egentligen drömmer om. Barnet är viktigare.

 

[mino]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Det behöver väl inte ha med kärnfamiljen att göra att man inte vill ta på sig ett så stort ansvar som ett barn ensam? Själv skulle jag nog resonera som så att det skapar onödig olycka för barnet att veta att dess far inte ville veta av det och inte vill ha någon kontakt med det.
Men det skulle förmodligen inte vara det enda avgörande argumentet för abort.

Å andra sidan tror jag att det är ganska svårt att hålla ihop ett förhållande efter det att man gjort en abort som delvis skedde mot ens vilja (har sett detta på nära håll). Det är en väldigt stor uppoffring att göra i ett förhållande, nästan som att ta sig igenom en otrohetsaffär skulle jag tro. Visst förklarar hans tillstånd vissa delar av hans motstånd mot barn men rimligtvis är det inte enda förklaringen, man blir ju inte anti-barn per automatik bara för att man är deprimerad. Plockar man bort depressionen ur ekvationen så står man där med en kille som inte vill ha barn trots att det nu har skapats ett. Jag tror att det är svårt att inte känna så den där dagen om ett par veckor när han råkar vara på bättre humör och drar och kollar på fotboll med en kompis eller nåt sånt.

Nu låter jag väldigt negativ och det är förmodligen för att jag själv ska ha barn snart och blir väldigt negativt inställd till killar som inte kan ta in en sån sak som graviditeter på allvar och kommer med "hotelser". Jag tror egentligen att dorisdoris har svaret inom sig, vad hon helst vill prioritera. Det enda jag egentligen vill ha sagt är nog att en sån här sak kommer inte att passera obemärkt i förhållandet hur man än gör.

 

[morzan]

Sv: Råd behövs, STOR beslutsångest

Förhoppningsvis är det inte abort nr 2 med samma sambo som nu eventuellt står inför dörren?! Barn är inte något att ta för givet! Efter dessa aborter kanske du aldrig mer kan bli gravid, skulle du kunna leva med det? Hur skulle förhållandet överleva det?

Jag är inte abortmotståndare på något vis, men tycker att man om man lever under någorlunda drägliga förhållanden faktiskt ska glädjas åt och ta emot de barn som väljer att komma till en. Jag tror att väldigt många barn inte är så otroligt planerade. Utan "blir till" lite när det passar barnen - inte alltid föräldrarna.

Det brukar ju heta att man aldrig ångrar de barn man får och det har hittils stämt på mig i alla fall! (Har 4 )

Lycka till hur du än väljer!