Psykisk sjukdom och kravet att klara ett friskt liv, hur ska jag få det att gå ihop?

[Qelina]

Hej, för er som läser beachtråden så vet ni lite om mig men för er andra så kan jag berätta att jag sedan ca 7,5 år tillbaka har anorexi men att jag haft ätstörningar i ca 10 år. Jag är även bipolär, har tvång, ångest och ev en annan diagnos som vi utreder just nu. Förenklat kan man väl alltså säga att jag inte mår så bra psykiskt.

Just nu är jag inne i en depression och mår inte alls bra, jag tar ofta för mycket tabletter för att jag har så stark ångest och senast igår tog jag fler än vad jag kommer ihåg och däckade totalt sittandes upp i soffan. Jag vet att de doser jag tar är farliga men jag orkar inte bry mig, jag vill bara stänga av. Jag får självmordstankar och känner att jag inte orkar mer, att jag är värdelös och inte gjord för att leva, att jag inte klarar ett vanligt liv.

Jag har sedan september pluggat en distanskurs på 50% men jag vet inte hur jag ska göra nu. Jag känner att jag inte orkar. Många av mina klasskompisar jobbar och pluggar på sidan av kursen men jag klarar knappt av att göra det vi ska. Jag är alltid ute i god tid och har lämnat in allt jag ska men jag mår inte bra av det. Uppgifterna vi får är stressiga, korta deadlines och mycket på en gång och jag känner att jag inte mår bra av det. Och nu vet jag inte alls hur jag ska hantera de uppgifter vi fått, jag har panik över dom och känner att det aldrig kommer att gå, jag känner mig helt uppgiven. Jag klarar det inte.

Jag vet att det vi gör egentligen är sådant jag skulle tycka vore jätte roligt, men jag är alldeles för deprimerad för att kunna känna allt det.

Utbildningen i sig leder inte till något jobb men kan vara bra att ha som grund, det ser bra ut i ett CV och kan leda vidare till andra utbildningar. Det är en orsak till att jag inte bara slutar.

Det andra är att det gett mig något "friskt" att fundera på och lägga tiden på istället för det sjuka.

Nu vet jag inte hur jag ska göra, jag mår jätte dåligt, orkar knappt duscha eller ta mig för saker, känner att skolan känns som en tyngd som stressar mig extremt och samtidigt är jag rädd för att sluta för jag skulle känna mig så misslyckad och som att jag missat den här chansen jag fått att gå den här utbildningen. Och rädd för att jag skulle ångra mig massor om depressionen släpper och jag börjar må bättre, även om det känns som en omöjlighet just nu.

Samtidigt kan jag inte bara gå kvar för sakens skull, jag får bara 1400 kr/månad i studiebidrag och i övrigt lever jag på sparpengar. Skulle jag gå tillbaka till sjukskrivningen skulle jag inte behöva ta av sparpengarna utan skulle få ersättning så det är en ekonomisk fråga också.

Hur ska jag göra? Hur ska jag tänka? Snälla, kom med tips, jag är förtvivlad.

 

[MM]

Hur lång tid är det kvar på utbildningen?

 

[Qelina]

Hur lång tid är det kvar på utbildningen?

Tills maj så det är ett tag kvar...

 

[Fagelungen]

Jag vet faktiskt inte vad jag skulle råda dig till.
Jag tror att i många fall är det bra att gripa tag i det lilla friska halmstrå man har. Tänk såhär, även om du kanske ägnar 90 % av din tid till ätstörningen, så är det ändå kanske 10% som är friskt. Det är alltid något.
Men sen vet jag av egen erfarenhet att det som kan behövas för att bli frisk, är att släppa alla krav omvärlden ställer. Men då måste man byta ut det mot något annat. Annars är risken överhängande att man istället fyller tomheten med sjukdomen.

Jag hoppade själv av skolan när jag blev sjuk, och för min del var det ett måste. Samtidigt gav det sjukdomen mängder av tid till att utveckla sig. Såhär med facit i hand så vet jag att det bästa var att hoppa av skolan, MEN, det skulle funnits något annat där som fångade upp mig.