Som många kanske vet har jag en dotter som skrivit väldigt öppet och ärligt om sin psykiska ohälsa och sina svårigheter. Jag har många gånger funderat kring det här, vad är "rätt" och vad är "fel" att tillåta på ett forum etc.
Med det i bagaget kan jag säga att jag tycker att det är en oerhört svår fråga att svara på. Det finns så många aspekter som påverkar. På vilket sätt personen skriver, vilket stöd personen har IRL, hur och när personen vänder sig till forumet etc. är sådant som jag tänker påverkar.
Jag vet också att det för min dotter varit en oerhört fin erfarenhet att "ha vänner" här, helt enkelt vanliga personer som hon kunnat prata med om både stort och smått, som inte varit föräldrar eller vårdpersonal eller andra som på något sätt haft något ansvar eller egentlig inblick i hennes liv. Det har ibland fungerat som en "pysventil" för henne, och det kan jag tycka är förståeligt. Den typen av inlägg tror jag bemöts bäst med aktivt lyssnande, i den mån man kan visa det i text på ett forum.
För dottern har det också alltid varit viktigt att dela med sig av sina tankar för att hjälpa andra. Hon har viljat sprida kunskap och låta vuxna få en inblick i hur ungas liv i hennes situation kan upplevas. Även utifrån den aspekten tror jag att aktivt lyssnande är den bästa responsen. Inte att försöka "lösa" eller "fixa" något, utan "bara" låta den skrivande komma till tals.
Samtidigt ser jag också en stor risk med att vända sig till ett forum när man mår mycket dåligt. Även här vet jag av erfarenheter kring dottern. När hon vid några tillfällen vänt sig till forumet och ingen svarat, har smällen upplevts dubbelt så hård. Jag tror att det är en fin gräns mellan när skrivandet här blir ett positivt tillskott, och när det blir en för stor risk för hårda smällar som sänker måendet ytterligare. Tyvärr tror jag inte att det finns mycket "alla andra" kan göra i det läget. Det är nog upp till den det gäller att själv känna efter, ärligt, om man verkligen bör skriva här just då eller ej.
Jag tror också att det finns en risk att s. a. s. "fastna" i det dåliga måendet, kanske ännu mer när man får feedback på det i ett forum som kan vara den enda platsen man har för socialt umgänge med andra. Den psykiska ohälsan riskerar att kanske bli en allt för stor del av ens identitet, och om man gång på gång snurrar i samma tankebanor är det lätt hänt att de förstärks ytterligare, snarare än att man hittar alternativa banor. Jag tror därför att det är bra med andras input och synvinklar, men jag tror att om man inte är mottaglig för det så kan det lätt tippa över och bli kontraproduktivt.
Ensamhet som man inte själv har valt kan vara fruktansvärt jobbigt, och då tror jag att ett forum som detta kan vara en fantastisk tillgång. Samtidigt tror jag att det kan vara begränsande för "livet IRL". Det är en svår balansgång, tycker jag.
Tyvärr är det ju också så att det, för gemene man, inte riktigt går att hjälpa någon som inte "vill" bli hjälpt, kanske ännu mindre online än IRL. Jag menar här "vill" i en väldigt bred tolkning. Det handlar ju ofta inte enbart om vilja, utan om många saker tillsammans som kan göra att personen helt enkelt inte är kapabel att "bli hjälpt". I regel är det väl också så att hjälpen bör komma från vården, inte från personer på ett forum. Eller, det kanske är dåligt uttryckt. Hjälp i form av att lyssna, bryta ensamhet och bolla tankar tror jag absolut ett forum kan hjälpa till med! Däremot tror jag inte att det är rätt ställe för att få akut krishjälp eller mer konkret behandlande hjälp.
I egenskap av mamma till en dotter med psykisk ohälsa har jag också fått lära om (och tränar fortfarande på det) till att försöka att inte gå in i "lösa allt-rollen" direkt. Det är inte min roll som mamma, och detsamma gäller förstås anhöriga, vänner, och "forumvänner". Vi kan finnas och stötta och lyssna i den mån vi vill och klarar, men mer kan och bör vi nog inte göra. Jag tror också att det är viktigt att vara uppmärksam på vad som faktiskt hjälper och inte. Jag kan själv uppleva - inte nödvändigtvis just här på Bukefalos, men överlag - att man hos vissa märker att deras psykiska mående försämras när de får "för mycket" uppmärksamhet kring just den psykiska ohälsan. Man kanske hade haft bättre chanser att må bättre utan att lägga så stor del av sin energi och sin tid på forumet (eller sociala medier eller vad än det handlar om), men det är inte alltid den med psykisk ohälsa själv kan se det.
Jag har också själv en "psykisk ohälsa-tråd", så jag kanske inte alls är rätt person att svara här. Jag tänker att för min egen del är det inte så att jag önskar någon direkt hjälp av forumdeltagare. Jag vill snarare dela med mig av mina erfarenheter, minska stigmat kring psykisk ohälsa i olika former, och mer allmänt "prata av mig". Vill någon svara, dela erfarenheter eller liknande så uppskattar jag det naturligtvis, men jag skriver egentligen mest för min egen skull och för skrivandet i sig, snarare än för eventuell respons.
Ber om ursäkt för långt och svamligt inlägg. Det här är, som sagt, frågor jag funderat mycket kring själv och som jag tycker att det är viktigt att diskutera kring, men med en utbränd hjärna kan jag inte alltid formulera mig så klart och tydligt som jag skulle önska.
Ibland behövs det att användarens destruktiva beteende inte lindas in alls utan lyfts mot ljuset för det förnekas annars såinihelvete vilket gör allt värre för alla. Att stå på sidan när någon som inte har stödet IRL gör dåliga val...tja då blir responsen utefter av omtanke. Vissa använder dagbok eller vanliga inlägg för att skriva av sig så de släpper lite av vad som är inuti och då kan det låta negativt väldigt ofta men en positiv effekt av att få ur sig kan även finnas. Har själv märkt bra effekt om jag skriver av mig om något som stör då det blir lättare att släppa sen 
