Prydliga människor

[Singoalla]

Jag har nog inte tid att vara så värst prydlig.
Men jag finner det intressant att man kan ha smink, städning och strykning som ett intresse i klass med mitt intresse för att läsa en bok och bli småfull på bra vin. Hobby som hobby


Edit: och sen har jag någon form av motvilja mot att lägga så mycket TID OCH MÖDA på mitt yttre.
Och jag vill inte att mitt BARN får inpräntat att det är så viktigt heller.
Kan jag inte vakna nystruken får det vara typ.

Det ena behöver ju inte utesluta det andra! Jag är intresserad av mitt utseende, men både läser böcker och dricker vin också.

 

[Hyacinth]

Det ena behöver ju inte utesluta det andra! Jag är intresserad av mitt utseende, men både läser böcker och dricker vin också.

Nä, men jag är nog lite för ointresserad när det kommer till kritan. Vill gärna vakna och se ut som en reklam för hudvård, i verkligheten får jag dyr hudkräm 3ggr/år av välmenande partner, använder 1 gång och tänker WOW vad gott det luktar, det här ska jag fortsätta med...och så händer det inte.

 

[Kattennizze]

Man har olika intressen helt enkelt

Men känns det inte lite ego att pyssla med sitt utseende? Eller hjärndött? Jag skulle dö av tristess om jag skulle bry mig om vilket smink som är bra eller om jag skulle skrubba vita skosulor. Jag tar hand om mig själv genom att träna, och äta ok mat. Känns som det är basic. Hur i allsin dar kan smink vara ett intresse? Jämför man då vilka färger som är bäst? Alltså jag raljerar faktiskt inte, jag förstår inte på riktigt. Har inga sådana vänner så jag visste knappt om att det finns kvinnor som har detta som hobby, med smink och skrubbade fötter. Kläder kan jag fatta på ett sätt, som t ex @tornblomma där finns ju det ett visst mått av kreativitet och konstnärlighet, men smink?

 

[Kattennizze]

Nä, men jag är nog lite för ointresserad när det kommer till kritan. Vill gärna vakna och se ut som en reklam för hudvård, i verkligheten får jag dyr hudkräm 3ggr/år av välmenande partner, använder 1 gång och tänker WOW vad gott det luktar, det här ska jag fortsätta med...och så händer det inte.

känns som jag lever under en sten i skogen, men vad är en fin hy? Jag måste nog granska min hud, har knappt sett den sen 1980-talet och tonåren.

 

[Hyacinth]

Men känns det inte lite ego att pyssla med sitt utseende? Eller hjärndött? Jag skulle dö av tristess om jag skulle bry mig om vilket smink som är bra eller om jag skulle skrubba vita skosulor. Jag tar hand om mig själv genom att träna, och äta ok mat. Känns som det är basic. Hur i allsin dar kan smink vara ett intresse? Jämför man då vilka färger som är bäst? Alltså jag raljerar faktiskt inte, jag förstår inte på riktigt. Har inga sådana vänner så jag visste knappt om att det finns kvinnor som har detta som hobby, med smink och skrubbade fötter.

Min syster än sån, hon kan kolla sminktipsfilmer på nätet till förbannelse för att lära sig lägga ögonskugga snyggt. Nagellack är hon också besatt av, har sanslösa mängder. Toner som ska passa henne osv, medan jag tycker grönt är snyggt så då har jag grön ögonskugga. Jag har tillbringat vansinniga mängder tid på att hitta en specifik turkosgrön nyans på kakel, hon struntar helt i det och surfar ögonskuggor.

 

[stjarnhimmel]

För mig handlar prydlighet om att vara hel och ren. Samt att duscha och ha god hygien.

 

[mandalaki]

@Hyacinth @Kattennizze Spåret ni är inne på nu är jäkla vanskligt, för det är så lätt att hamna i att man nedvärderar sådant som främst intresserar kvinnor.

 

[stjarnhimmel]

Men känns det inte lite ego att pyssla med sitt utseende? Eller hjärndött? Jag skulle dö av tristess om jag skulle bry mig om vilket smink som är bra eller om jag skulle skrubba vita skosulor. Jag tar hand om mig själv genom att träna, och äta ok mat. Känns som det är basic. Hur i allsin dar kan smink vara ett intresse? Jämför man då vilka färger som är bäst? Alltså jag raljerar faktiskt inte, jag förstår inte på riktigt. Har inga sådana vänner så jag visste knappt om att det finns kvinnor som har detta som hobby, med smink och skrubbade fötter. Kläder kan jag fatta på ett sätt, som t ex @tornblomma där finns ju det ett visst mått av kreativitet och konstnärlighet, men smink?

Jag gillar smink etc. Jag tycker det är roligt med färger och kul att man kan se annorlunda ut dvs man kan leka med sitt utseende.
Jag är en kreativ person rent allmänt och jag gillar att skapa och färg och form. Så för mig är det samma lek med smink, nagellack etc som när jag målar en tavla, virkar något eller syr något. När jag var yngre höll jag på med teater och det tycker jag är rätt lika mitt intresse för smink och kläder dvs att leka med ett utseende.
En rolig lek helt enkelt....

 

[Efwa]

Men märker man av det lika tydligt om man inte har smink då? Jag tänker lite som med datorer, ju mer man har i dem, desto mer som kan gå fel. Ju mer du lassar på i ansiktet, desto mer som kan rasa. Om hyn pajar sminket är det kanske bättre att inte ha smink? Ur prydlighetssynvinkel.

Nä, det är bara tydligt när man har smink.

Men, man vill man ha smink så är det ett problem. Jag gillar att sminka mig och då är det som sagt ett problem.

Annars inte. Dock kan ju då rödhet eller annat upplevas som oprydligt. Inte fel, men oprydligt.

 

[athena_arabians]

@Hyacinth @Kattennizze Spåret ni är inne på nu är jäkla vanskligt, för det är så lätt att hamna i att man nedvärderar sådant som främst intresserar kvinnor.

Instämmer. Jag tycker hudvård är roligt och kan rätt mycket om det. Jag gillar att göra helkroppsscrub, hårinpackning och lägga ansiktsmask för att det får mig att känna mig piggare. Smink kan jag relativt mycket om men är inte så engagerad i det längre, det är sällan jag har ork att måla mig.

Det är ytliga saker absolut men jag förstår verkligen att man kan ha det som intresse trots att jag inte delar det intresset när det gäller smink.

 

[Efwa]

Jag gillar smink etc. Jag tycker det är roligt med färger och kul att man kan se annorlunda ut dvs man kan leka med sitt utseende.
Jag är en kreativ person rent allmänt och jag gillar att skapa och färg och form. Så för mig är det samma lek med smink, nagellack etc som när jag målar en tavla, virkar något eller syr något. När jag var yngre höll jag på med teater och det tycker jag är rätt lika mitt intresse för smink och kläder dvs att leka med ett utseende.
Jag tycker det är spännande att man kan få ett annat utseende med smink.

Ja, mer som utlopp för det artistiska. Så roligt och dessutom är det samtidigt förgängligt.

 

[mandalaki]

Instämmer. Jag tycker hudvård är roligt och kan rätt mycket om det. Jag gillar att göra helkroppsscrub, hårinpackning och lägga ansiktsmask för att det får mig att känna mig piggare. Smink kan jag relativt mycket om men är inte så engagerad i det längre, det är sällan jag har ork att måla mig.

Det är ytliga saker absolut men jag förstår verkligen att man kan ha det som intresse trots att jag inte delar det intresset när det gäller smink.

Jag är ointresserad av smink, har det enbart för att inte se trött och glåmig ut. För det gör jag utan.
Jag har svårt att se det som ett intresse men är obekväm med att diskutera det, just för att det alltid landar i fördömanden av vad kvinnor gör.

 

[Hyacinth]

@Hyacinth @Kattennizze Spåret ni är inne på nu är jäkla vanskligt, för det är så lätt att hamna i att man nedvärderar sådant som främst intresserar kvinnor.

Sant, jag mest noterar att min syster är totalt ointresserad av kakelnyanser (ett vitt, vilket som helst!) och jag lade nog tre veckor på att hitta det kaklet jag bestämt mig för utan att veta om det finns.
Samma beteende men olika intresseområden. Jag försöker men lyckas inte.
Ibland kan det bli en känsla av utanförskap nästan, jag har aldrig varit på spa, gjort en ansiktsmask eller nåt sånt. Jag känner mig apart i dylika situationer.
Jag kan önska att jag inte gjorde det, eftersom en del av de tillställningarna verkar väldigt trevliga (och innehåller både champagne och skaldjur enligt ryktet).
Jag önskar jag brydde mig lite mer om min yta såtillvida att ibland inser jag att jag är malplacerad i min klädsel, jag klarar mig på att jag är sällan obekväm i mig själv. Jag har en partner som spenderar långt mer tid på sitt yttre än jag, jag hoppas mest att frisören ska komma med mirakellösningar.

Sen har vi BARN-aspekten. Hur viktig vill jag förmedla att ytan är till min avkomma? Hel och ren är trevligt och bra, jag tycker man ska borsta håret om man vill ha det långt som exempel och duscha regelbundet. Men sedan avkomman började skolan är smink hens högsta önskan "för det har xx".
Hur mycket tid ska jag lägga på mitt yttre och samtidigt förmedla vad jag anser? Jäkla svår balansgång.

 

[Efwa]

Jag är ointresserad av smink, har det enbart för att inte se trött och glåmig ut. För det gör jag utan.
Jag har svårt att se det som ett intresse men är obekväm med att diskutera det, just för att det alltid landar i fördömanden av vad kvinnor gör.

Damn if you do, damn if you don't.

 

[mandalaki]

Sant, jag mest noterar att min syster är totalt ointresserad av kakelnyanser (ett vitt, vilket som helst!) och jag lade nog tre veckor på att hitta det kaklet jag bestämt mig för utan att veta om det finns.
Samma beteende men olika intresseområden. Jag försöker men lyckas inte.
Ibland kan det bli en känsla av utanförskap nästan, jag har aldrig varit på spa, gjort en ansiktsmask eller nåt sånt. Jag känner mig apart i dylika situationer.
Jag kan önska att jag inte gjorde det, eftersom en del av de tillställningarna verkar väldigt trevliga (och innehåller både champagne och skaldjur enligt ryktet).
Jag önskar jag brydde mig lite mer om min yta såtillvida att ibland inser jag att jag är malplacerad i min klädsel, jag klarar mig på att jag är sällan obekväm i mig själv. Jag har en partner som spenderar långt mer tid på sitt yttre än jag, jag hoppas mest att frisören ska komma med mirakellösningar.

Sen har vi BARN-aspekten. Hur viktig vill jag förmedla att ytan är till min avkomma? Hel och ren är trevligt och bra, jag tycker man ska borsta håret om man vill ha det långt som exempel och duscha regelbundet. Men sedan avkomman började skolan är smink hens högsta önskan "för det har xx".
Hur mycket tid ska jag lägga på mitt yttre och samtidigt förmedla vad jag anser? Jäkla svår balansgång.

BARN-aspekten förstår jag precis. Smink hör ju obönhörligt till tankar och ansträngningar kring utseende, det leder lätt till skeva ideal och dit önskar man inte en liten unge.

 

[Hyacinth]

BARN-aspekten förstår jag precis. Smink hör ju obönhörligt till tankar och ansträngingar kring utseende, det leder lätt till skeva ideal och dit önskar man inte en liten unge.

Nej, samtidigt som jag vill piffa mig lite (är gravt beroende av flytande kolsvart eyeliner och känner mig naken och EXPOSED utan) så känns det ju bisarrt när avkomman tycker jag ser konstig ut utan. Vi är vana vid att jag har den, båda två.

 

[Efwa]

Sant, jag mest noterar att min syster är totalt ointresserad av kakelnyanser (ett vitt, vilket som helst!) och jag lade nog tre veckor på att hitta det kaklet jag bestämt mig för utan att veta om det finns.
Samma beteende men olika intresseområden. Jag försöker men lyckas inte.
Ibland kan det bli en känsla av utanförskap nästan, jag har aldrig varit på spa, gjort en ansiktsmask eller nåt sånt. Jag känner mig apart i dylika situationer.
Jag kan önska att jag inte gjorde det, eftersom en del av de tillställningarna verkar väldigt trevliga (och innehåller både champagne och skaldjur enligt ryktet).
Jag önskar jag brydde mig lite mer om min yta såtillvida att ibland inser jag att jag är malplacerad i min klädsel, jag klarar mig på att jag är sällan obekväm i mig själv. Jag har en partner som spenderar långt mer tid på sitt yttre än jag, jag hoppas mest att frisören ska komma med mirakellösningar.

Sen har vi BARN-aspekten. Hur viktig vill jag förmedla att ytan är till min avkomma? Hel och ren är trevligt och bra, jag tycker man ska borsta håret om man vill ha det långt som exempel och duscha regelbundet. Men sedan avkomman började skolan är smink hens högsta önskan "för det har xx".
Hur mycket tid ska jag lägga på mitt yttre och samtidigt förmedla vad jag anser? Jäkla svår balansgång.

Det är jättesvårt tycker jag. Min bror och jag pratar alltid om sådana här saker och det finns nog inget svart eller vitt.

Jag tror att det är viktigt att prata om det som om de är vuxna men inte för långt ner i åldrarna.

Jag började sminka mig väldigt tidigt (12-årsåldern) för att andra gjorde det men jag tror, nu i efterhand att det var av artistiska anledningar. Jag upptäckte smink när de gjorde det men det var liksom färgerna och utförandet som fångade mig.
Det har jag förstått nu när jag då köpte hundra kajalpennor och bytte färg varje dag (begränsad kunskap) men mina vänner bara hade en färg och har aldrig lärt sig mycket mer.

Jag är ju idag den enda i familjen som faktiskt är riktigt bekväm utan smink lika mycket som med. Jag har en dotter som är 22 som sminkat sig tre gånger i livet så kanske har man lyckats ändå?

Det viktiga är hur du gör, inte vad du säger, måste kanske fortfarande vara en devis att följa?

 

[EmmaBovary]

Men känns det inte lite ego att pyssla med sitt utseende? Eller hjärndött? Jag skulle dö av tristess om jag skulle bry mig om vilket smink som är bra eller om jag skulle skrubba vita skosulor. Jag tar hand om mig själv genom att träna, och äta ok mat. Känns som det är basic. Hur i allsin dar kan smink vara ett intresse? Jämför man då vilka färger som är bäst? Alltså jag raljerar faktiskt inte, jag förstår inte på riktigt. Har inga sådana vänner så jag visste knappt om att det finns kvinnor som har detta som hobby, med smink och skrubbade fötter. Kläder kan jag fatta på ett sätt, som t ex @tornblomma där finns ju det ett visst mått av kreativitet och konstnärlighet, men smink?

Det här tyckte jag var ett väldigt nedvärderande inlägg med en trist ton. Bara för att du skulle dö av tristess, så gör det ju inte att det intresset är mindre "värdigt" som intresse för andra. Jag själv är en nörd när det kommer till hudvård, smink och nagellack. Jag har genom åren läst mängder av bloggar och kollat på många youtubeklipp som rör just smink. För många är smink väldigt kreativt, det är det inte riktigt för mig för jag strävar mer efter att förfina min ritual för jag finner det tillfredsställande. Men det är fortfarande ett av mina intressen bredvid litteraturvetenskap och hästar, inget av dessa är mindre värda än de andra. Och jag skulle absolut inte nedvärdera någon som inte delar mitt intresse.

 

[athena_arabians]

Det är jättesvårt tycker jag. Min bror och jag pratar alltid om sådana här saker och det finns nog inget svart eller vitt.

Jag tror att det är viktigt att prata om det som om de är vuxna men inte för långt ner i åldrarna.

Jag började sminka mig väldigt tidigt (12-årsåldern) för att andra gjorde det men jag tror, nu i efterhand att det var av artistiska anledningar. Jag upptäckte smink när de gjorde det men det var liksom färgerna och utförandet som fångade mig.
Det har jag förstått nu när jag då köpte hundra kajalpennor och bytte färg varje dag (begränsad kunskap) men mina vänner bara hade en färg och har aldrig lärt sig mycket mer.

Jag är ju idag den enda i familjen som faktiskt är riktigt bekväm utan smink lika mycket som med. Jag har en dotter som är 22 som sminkat sig tre gånger i livet så kanske har man lyckats ändå?

Det viktiga är hur du gör, inte vad du säger, måste kanske fortfarande vara en devis att följa?

Ha, är vi släkt?! Jag började också sminka mig tidigt och hade REJÄLA färger just eftersom jag gillade de färgerna. Jag experimenterade väldigt mycket med olika tekniker också och lånade böcker på biblioteket om sminkning. Det gjorde att jag var en av få som hade en någorlunda normal sminkning på högstadiet eftersom jag hade lärt mig hur man gör, jag var långt före de flesta andra. Kan också tillägga att jag aldrig sett min mor sminka sig och de få gånger jag sett henne med smink var det jag som gjorde sminkningen

Jag är också helt bekväm oavsett smink eller ej

 

[mandalaki]

Det är jättesvårt tycker jag. Min bror och jag pratar alltid om sådana här saker och det finns nog inget svart eller vitt.

Jag tror att det är viktigt att prata om det som om de är vuxna men inte för långt ner i åldrarna.

Jag började sminka mig väldigt tidigt (12-årsåldern) för att andra gjorde det men jag tror, nu i efterhand att det var av artistiska anledningar. Jag upptäckte smink när de gjorde det men det var liksom färgerna och utförandet som fångade mig.
Det har jag förstått nu när jag då köpte hundra kajalpennor och bytte färg varje dag (begränsad kunskap) men mina vänner bara hade en färg och har aldrig lärt sig mycket mer.

Jag är ju idag den enda i familjen som faktiskt är riktigt bekväm utan smink lika mycket som med. Jag har en dotter som är 22 som sminkat sig tre gånger i livet så kanske har man lyckats ändå?

Det viktiga är hur du gör, inte vad du säger, måste kanske fortfarande vara en devis att följa?

Det är väl just det @Hyacinth menar? Alltså att hur hon själv hanterar smink påverkar BARNET.