Problematiskt att flytat till partners hemstad

[What]

Jag flyttade till Stockholm för att studera i augusti, jag valde mellan att bo i kvar i den stad jag studerat i innan och kände folk/hade ett liv eller att flytta till Stockholm och bo med min pojkvän (vi hade tidigare distansförhållande på 10 mil). Mitt primära problem är att jag känner mig väldigt ensam! Jag känner ingen som bor här sen innan och även om dem i klassen är trevliga så är dem inga nära vänner, än iaf.

Min pojkvän är uppvuxen i Stockholmsområdet och har hela sin familj och barndomsvänner här. Han jobbar och har ofta långa dagar och sen jag flyttade hit har han i princip varit borta varje helg och tävlat. När han tävlar är han borta halva dagen och är sedan ganska nöjd fysiskt och känner att han gjort något med dagen.
Medan jag antagligen varit hemma och pluggat eller försökt underhålla mig genom att vara ute och gå i flera timmar/träna. Jag tycker att det är jättebra att han har egna intressen och jag vill inte umgås med honom dygnet runt, tycker att det är viktigt med egentid . Men sen jag flyttade in känns det som att det enda vi gör är att titta på tv tillsammans... Han tar alltså sällan initiativ till att vi ska göra något på kvällen, jag vet att han också är dålig på att ta initiativ till att träffa sina kompisar. Han verkar ganska nöjd med att sitta hemma på fredag/lördag kvällarna och titta på film.

Jag blir lite irriterad/ledsen på min pojkvän för att jag känner att han inte direkt visar någon förståelse för att jag känner mig ensam och att jag vill göra något annat med honom än att sitta hemma och titta på film varje fredag/lördag kväll. Jag är inte heller jätte bra på att ta föreslå grejer att göra, har gjort det flera gånger, men känns mest som att han isf följer med även om han inte är så sugen.
Vi är båda 25 år och har vart tillsammans i snart två år. Jag vet att det är mitt ansvar att få mitt liv som jag vill, men är det fel av mig att tycka att han kan anstränga sig lite när han vet att jag känner mig ensam?

 

[Pallen]

Har du pratat med honom? Vad säger pojkvännen och hur ser han på situationen?

 

[What]

Har du pratat med honom? Vad säger pojkvännen och hur ser han på situationen?

Jag har pratat med honom, han kan väl förstå att jag känner mig ensam. Men tycker väl att jag kan föreslå något isf om jag vill göra något. Det har han ju rätt i såklart!
Men jag tänker ju samma sak om han vill hitta på något med mig så föreslår han väl nåt...

Känns som att det blivit lite inställningen (från båda) att nu när vi bor ihop och träffas mycket, behöver man inte göra så mycket. När vi bodde i olika städer, blev det mer naturligt att man gjorde olika grejer som att ta långpromenader till något fik eller liknande.

 

[Pallen]

Känns som att ni måste kommunicera och tillsammans hitta en lösning på problemet. T ex ha en aktivitet i veckan och turas om att arrangera det. Skriv ner allt du vill göra och planra in dagar för det.

Sen kan du ju ta initiativ till att hitta på saker utöver träningen och plugget på egen hand. Börja spela en lagsport? Skaffa en hobby? Gör en "kontaktannons" i en fb grupp att du letar efter kompisar?

Känns lite som att du förväntar dig att han ska ta hand om dig och ditt sociala liv?

 

[cewe]

Du säger han åker iväg och tävlar, kan du inte följa med när han tävlar?

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tycker att det här är två separata problem:

1. Du behöver ha ditt egna liv med egna intressen och vänner.

2. Du behöver tala med din partner om hur du känner angående ert umgänge tillsammans.

Jag tror att det är en jättedålig lösning att pojkvännen ska kompensera när man känner sig ensam pga få vänner och inget eget liv. Även om det är trevligt löser det ju inte grundproblemet. Däremot hade jag definitivt tagit en funderare över hur han hanterar det jag säger: är han stöttande? Är han förstående?

 

[Jossan_92]

Många bra tips i tråden redan så jag har bara ett litet tillägg: Ha tålamod, det tar tid att hitta nya nära vänner i en ny stad

 

[Raderad medlem 6459]

Tips: http://www.bukefalos.com/threads/buketraff-stockholm.1418665/

 

[What]

Känns som att ni måste kommunicera och tillsammans hitta en lösning på problemet. T ex ha en aktivitet i veckan och turas om att arrangera det. Skriv ner allt du vill göra och planra in dagar för det.

Sen kan du ju ta initiativ till att hitta på saker utöver träningen och plugget på egen hand. Börja spela en lagsport? Skaffa en hobby? Gör en "kontaktannons" i en fb grupp att du letar efter kompisar?

Känns lite som att du förväntar dig att han ska ta hand om dig och ditt sociala liv?

Hobby har jag absolut funderat på, jag har letat/letar efter en häst att kunna hjälpa till med, men sånt kan också ta lite tid. Har kontaktat ett katthem i närheten för att eventuellt börja som volontär och jag har sökt något extra jobb. Annars har jag tyvärr ganska dålig fantasi när det kommer till att hitta nya saker att prova.

Förstår att det kanske låter som att jag förväntar mig att min pojkvän ska ta hand om mig och mitt sociala liv. Är väl inte riktigt så jag menar och är inte så jag vill ha det. Jag vill ha ett eget liv, sen vill jag ju såklart att han ska vara en del av det. Men kombon av att jag känner mig ensam och inte rikitgt vet vad jag sak göra med min tid, gör mig väldigt frustrerad ibland.

 

[What]

Du säger han åker iväg och tävlar, kan du inte följa med när han tävlar?

Jo jag har följt med någon gång när han tävlat och även varit med i någon nybörjarklass. Det är ganska kul . Men är inget jag vill eller har råd att göra två ggr/helg som han gör ibland.

 

[What]

Jag tycker att det här är två separata problem:

1. Du behöver ha ditt egna liv med egna intressen och vänner.

2. Du behöver tala med din partner om hur du känner angående ert umgänge tillsammans.

Jag tror att det är en jättedålig lösning att pojkvännen ska kompensera när man känner sig ensam pga få vänner och inget eget liv. Även om det är trevligt löser det ju inte grundproblemet. Däremot hade jag definitivt tagit en funderare över hur han hanterar det jag säger: är han stöttande? Är han förstående?

Jag håller med i det du skriver. Jag tror väl egentligen inte på att min pojkvän ska kompensera heller. Men nu har det blivit att jag har tappat umgänge med vänner, plus att jag är van vid att jag och min pojkvän gjorde mera grejer tillsammans när vi sågs på helgerna och bodde i olika städer.

Jag har pratat med honom om det en gång, nyligen. Ja han verkar förstående och han har hållit med om att vi inte gjort så mycket tillsammans. Så förhoppningsvis blir det bättre från bådas håll .

 

[svea]

En väldigt bra vana att försöka ha i ett förhållande även om man bor ihop och/eller har varit ihop länge är att dejta minst en gång i veckan, så se till att ni kommer igång med det och styr upp det om det behövs = skriv in det i kalendern. Varannan vecka han, varannan vecka du. Tävlar han på helgen får ni ta det i veckan. Ni bor i Stockholm, så det finns ju hur mycket som helst ni kan hitta på som inte kostar en massa pengar.

 

[svea]

Sen, det finns massor av sätt att skaffa kompisar. Att volontära som du redan funderat på är ett bra sätt, och det finns ju många föreningar att engagera sig i, t ex ridklubbar. Det lär ju bli lättare för dig att hitta en häst att pyssla med om du är aktiv i en förening, för den delen. Om du gillar att sjunga kan du gå med i en kör, det finns körer för allt från nybörjare till proffs och alla typer av musik.

 

[svea]

Och gå på buketräff, förstås! Det är en på gång i Stockholm, jag tror att tråden ligger på vuxen.

 

[Pallen]

Jag har pratat med honom om det en gång, nyligen. Ja han verkar förstående och han har hållit med om att vi inte gjort så mycket tillsammans. Så förhoppningsvis blir det bättre från bådas håll .

Du skriver att du hoppas det blir bättre snart. Men vad har DU gjort för att det ska vara bättre? Upplever du det som ett problem är det bara för dig att ta tag i det. Är säker på att din sambo hänger på om du tar initiativ. Låter som ni båda bara går och väntar på att något ska hända. Det kommer liksom inte lösa sig av sig själv tyvärr.

Låter jättebra med katthem och häst att ta hand om Om du försöker hitta en häst på en större anläggning kan du nog lätt hitta lite kompisar. Finns många FB grupper du kan annonsera på.

 

[Squie]

Jag flyttade till Stockholm för att studera i augusti, jag valde mellan att bo i kvar i den stad jag studerat i innan och kände folk/hade ett liv eller att flytta till Stockholm och bo med min pojkvän (vi hade tidigare distansförhållande på 10 mil). Mitt primära problem är att jag känner mig väldigt ensam! Jag känner ingen som bor här sen innan och även om dem i klassen är trevliga så är dem inga nära vänner, än iaf.

Min pojkvän är uppvuxen i Stockholmsområdet och har hela sin familj och barndomsvänner här. Han jobbar och har ofta långa dagar och sen jag flyttade hit har han i princip varit borta varje helg och tävlat. När han tävlar är han borta halva dagen och är sedan ganska nöjd fysiskt och känner att han gjort något med dagen.
Medan jag antagligen varit hemma och pluggat eller försökt underhålla mig genom att vara ute och gå i flera timmar/träna. Jag tycker att det är jättebra att han har egna intressen och jag vill inte umgås med honom dygnet runt, tycker att det är viktigt med egentid . Men sen jag flyttade in känns det som att det enda vi gör är att titta på tv tillsammans... Han tar alltså sällan initiativ till att vi ska göra något på kvällen, jag vet att han också är dålig på att ta initiativ till att träffa sina kompisar. Han verkar ganska nöjd med att sitta hemma på fredag/lördag kvällarna och titta på film.

Jag blir lite irriterad/ledsen på min pojkvän för att jag känner att han inte direkt visar någon förståelse för att jag känner mig ensam och att jag vill göra något annat med honom än att sitta hemma och titta på film varje fredag/lördag kväll. Jag är inte heller jätte bra på att ta föreslå grejer att göra, har gjort det flera gånger, men känns mest som att han isf följer med även om han inte är så sugen.
Vi är båda 25 år och har vart tillsammans i snart två år. Jag vet att det är mitt ansvar att få mitt liv som jag vill, men är det fel av mig att tycka att han kan anstränga sig lite när han vet att jag känner mig ensam?

Jag förstår dig!
Jag har gjort samma flytt.
Det är ett h-vete.
Ny stad, hittar knappt hem, känner ingen, har ingenting, har gett upp allt för den där man bor ihop med, han har allt kvar o förstår ingenting.

Mina tips då.
- hitta häst
- hitta andra intressen.
- hitta din vardag o hitta ditt liv här.
- åk hem o hälsa på allt det gamla. gör inte avslut...gör bara övergången lättare.
- prata med din partner.

Och...det är inte enbart ditt ansvar att få vardagen tillsammans med din sambo att fungera. Det är ERAT! NI ska skapa en helhet, det är alldeles galet att lägga över allt på den andre..från båda parter. Det hela är ett arbete.

 

[What]

Jag förstår dig!
Jag har gjort samma flytt.
Det är ett h-vete.
Ny stad, hittar knappt hem, känner ingen, har ingenting, har gett upp allt för den där man bor ihop med, han har allt kvar o förstår ingenting.

Mina tips då.
- hitta häst
- hitta andra intressen.
- hitta din vardag o hitta ditt liv här.
- åk hem o hälsa på allt det gamla. gör inte avslut...gör bara övergången lättare.
- prata med din partner.

Och...det är inte enbart ditt ansvar att få vardagen tillsammans med din sambo att fungera. Det är ERAT! NI ska skapa en helhet, det är alldeles galet att lägga över allt på den andre..från båda parter. Det hela är ett arbete.

Låter som att du förstår hur jag känner! Ja jag tror det stora problemet är när det blir så ojämnt, när en har mera tid att försöka fylla upp. Sen är jag egentligen en sån som trivs bra i mitt eget sällskap och behöver inte umgås med folk hela tiden. Men när man vet att man inte har den självklara gruppen av vänner/vän i närheten man kan höra av sig till, så känner jag mig ensam.

Men jag håller med dig om att det är bådas ansvar, klart att jag har mest ansvar över att "fixa" mitt eget liv. Men det bör ju ligga i även den andres intresse att den andra trivs .

 

[Squie]

Låter som att du förstår hur jag känner! Ja jag tror det stora problemet är när det blir så ojämnt, när en har mera tid att försöka fylla upp. Sen är jag egentligen en sån som trivs bra i mitt eget sällskap och behöver inte umgås med folk hela tiden. Men när man vet att man inte har den självklara gruppen av vänner/vän i närheten man kan höra av sig till, så känner jag mig ensam.

Men jag håller med dig om att det är bådas ansvar, klart att jag har mest ansvar över att "fixa" mitt eget liv. Men det bör ju ligga i även den andres intresse att den andra trivs .

Nä...inte klart att du har mest ansvar att fixa ditt eget liv, ni har ett lika stort ansvar att ta hänsyn o få ihop era båda liv. Att den som har det väl förspänt (den som bodde kvar på sin ort) har som jobb att få med sig sin partner in i bilden, in i dennes liv och värld och skapa ett gemensamt liv. Att göra överförflyttningen så lätt som möjligt. För det partnern inte förstår är hur mkt man som flyttare faktiskt ger upp (min förstod iaf aldrig).

Sen lärde jag mig en annan sak av min resa. Hur otroligt mkt jag utvecklades...o förändrades. O hur still partnern stod i sin utveckling och förändring.

 

[What]

Nä...inte klart att du har mest ansvar att fixa ditt eget liv, ni har ett lika stort ansvar att ta hänsyn o få ihop era båda liv. Att den som har det väl förspänt (den som bodde kvar på sin ort) har som jobb att få med sig sin partner in i bilden, in i dennes liv och värld och skapa ett gemensamt liv. Att göra överförflyttningen så lätt som möjligt. För det partnern inte förstår är hur mkt man som flyttare faktiskt ger upp (min förstod iaf aldrig).

Sen lärde jag mig en annan sak av min resa. Hur otroligt mkt jag utvecklades...o förändrades. O hur still partnern stod i sin utveckling och förändring.

Det är inte det att han inte vet hur det är att flytta till en ny stad där man inte känner någon, han har även bott utomlands innan vi träffades. Så han har varit van att få fixa ett nytt liv själv och så har det varit för mig också när jag flyttat till en ny stad tidigare. Så nog förstår han hur det kan kännas att flytta dit man inte känner någon.
Han är förstående till att jag känner mig ensam. Men hans approach blir mer vad jag har gjort för att försöka lösa situationen (lite liknande som flera i tråden skrivit), vilket jag tycker kan bli lite tröttsamt att man ska behöva "försvarar" sig med att jag faktiskt gjort det, det och det för att försöka förbättra situationen.

Jag antar att du inte längre är tillsammans med den du flyttade iväg för ?

 

[Squie]

Det är inte det att han inte vet hur det är att flytta till en ny stad där man inte känner någon, han har även bott utomlands innan vi träffades. Så han har varit van att få fixa ett nytt liv själv och så har det varit för mig också när jag flyttat till en ny stad tidigare. Så nog förstår han hur det kan kännas att flytta dit man inte känner någon.
Han är förstående till att jag känner mig ensam. Men hans approach blir mer vad jag har gjort för att försöka lösa situationen (lite liknande som flera i tråden skrivit), vilket jag tycker kan bli lite tröttsamt att man ska behöva "försvarar" sig med att jag faktiskt gjort det, det och det för att försöka förbättra situationen.

Jag antar att du inte längre är tillsammans med den du flyttade iväg för ?

För mig som bara läser det lilla du skrivit så verkar han inte alls vara speciellt förstående. Visst, absolut förstående så sätt men ändå inte. Hans lösning, som jag förstår dig, är att han har utfrågning om vad du har hittat på för att lösa ditt problem. Inte erat, bara ditt. Det är inte ok om man frågar mig.

Nej, jag är inte sambo med pojken jag berättar om. Pojke kommer han alltid att vara i mina ögon. Han växte aldrig upp utan stannade i sin utveckling o klarade inte av att jag utvecklades mer...så det blev psykisk misshandel av det hela.