Problematisk relation

Behöver ventilera. Få lite frisk luft i en annars ganska het luft.

Min partner har barn sedan innan. Vi hade en rätt bra relation innan det kom gemensamt barn in i bilden. Sen har många faktorer lett till att relationen nu är bajs. Har levt med barnet mer än halva hens liv.

Den försämrades en aning när syskonet kom. Sen dök det käpprätt när jag blev själv på helgen (varannan) med båda barnen + att barnets mamma minskade tiden hos sig pga bråk och andra grejer.

Jag har ångest redan dagarna innan vi ska vara själva på helgen. Barnet har ADHD men det har funkat bra innan, har haft bra verktyg för att minska ner frustration och härdsmältor. Men nu... Jag ser två bekymmer (jag lägger inte ansvaret på barnet).

- Vill inte äta mat. I regel börjar det direkt på morgonen. Ska inte äta frukost och sedan inte lunch. Barnet äter alltid men det ska skrikas och ofta kastas grejer innan barnet bestämmer sig för att äta. Jag ser till att det finns mat hemma som barnet äter (äter samma sak i veckorna utan problem), förbereder att strax äter vi, att jag börjar duka fram, förbereder det barnet ska äta (typ tar fram macka, servar det jag vet att jag kan serva utan att det ger motsatt effekt) för att det ska bli en lägre tröskel att börja äta.

- Lillasyskonet får ta smällen. Det har blivit någon form av omriktat beteende i det hela. Blir barnet argt på mig då är det lillasyskonet (2 år) som hamnar i knipa. Barnet knuffas, slåss, nyps, kastat lillasyskonet i marken, skriker hen i örat etc. Barnet går i skolan så rätt mycket större än sitt syskon. Barnet är utåtagerande och tagit stryptag på en elev i skolan, klämt fingrar i dörren etc. Det har dock blivit bättre med ny assistent.
Barnet säger till mig att hen vill döda sitt syskon, hatar hen och liknande - när barnet är upprörd.

Det finns två saker som utlöser ilska. Begränsad skärmtid och lågt blodsocker. Finns fler saker men de får vi att fungera. Begränsad skärmtid är ett måste, barnet blir som beroende (har läst att personer med adhd har högre nivå i belöningscentrat och kräver därför mer än 'normala' personer, gissningsvis känns allt så jäkla tråkigt för hen jämfört med spel) och får markant sämre fantasi och initiativförmåga att göra saker. Vill inte leka, följa med ut etc. Men det ger kraftig reaktion.

Blodsockret har jag redan skrivit om.

Försöker prata med min partner men det är svårt. Detta är hens barn och de känslor jag har för mitt barn känner hen högst troligt för barnet. Blir svårt att prata om utan att det tolkas som anklagande. Även om jag mer försöker lägga det på nivån "hur ska jag ändra det som är? Vad kan jag göra annorlunda?" Har även involverat barnet i samtalet, typ hur kan vi båda hjälpa varandra för att det ska fungera. Men som det är nu kan vi inte åka iväg och göra saker (i somras sprang barnet iväg och gömde sig på ett ställe där otroligt mycket folk vistas) för att det funkar inte.
Samtidigt är det otroligt otroligt jobbigt att höra att barnet vill döda sitt syskon. Att barnet vill skada hen. Och när barnet slår sitt lillasyskon.

Jag klarar i de allra flesta fall av att vara lugn både i röst och kroppsspråk, försöker förbereda, anpassa, inte ha massa regler och sätta krav när hen inte är mottaglig. Jag blir dock arg (och rädd) när lillasyskonet hamnar i kläm och drabbas. Det är nolltolerans mot att slåss, så enkelt är det.

Men orkar man. Tankarna vandrar oftare mot att vi båda kanske inte mår bra av att bo tillsammans. Jag älskar min partner, hen är precis som jag inte ofelbar och det finns stunder precis som för de flesta då man tror man blir tokig. Men allt som oftast har vi det bra. Men tänk om det faktiskt skulle hända något, barnet vet inte vad hen gör när hen blir arg, impulskontrollen är så att säga väldigt låg.

Problemen jag har när jag är själv har inte min partner när hen är själv. Där av att det är kopplat till mig.

Och snälla, jag är redan ledsen som det är. Var inte onödigt hård. Jag kan heller inte skriva ut precis allt för att det inte ska framkomma vem jag är.

 

[tuaphua]

Förstår att du har det jobbigt. Har nog inget vettigt att komma med..
Har barnet kontakt med vården? Går det att medicinera ADHDn?

 

[em-pirre]

Får ni stöd via (jag vet inte vad som gäller i Sverige) neuropsyk? Åtminstone här får man (vårdnadshavaren) hjälp och stöd av dem. Strategier, hjälp i vardagen så som timetimer, bildscheman etc

Har barnet medicinering? Borde den justeras?

I övrigt tänker jag genast lågaffektivt bemötande, välja strider o.s.v.

Jag har ganska stor erfarenhet av barn med svår adhd och trotssyndrom. Det finns ganska bra mediciner bara man hittar rätt kombination. Maten är ofta svår, men kan det funka med någon form av nutridrink till lunch?

Vad säger barnets pappa?

 

[Någonannan]

Förstår att du har det jobbigt. Har nog inget vettigt att komma med..
Har barnet kontakt med vården? Går det att medicinera ADHDn?

Barnet är medicinerat. Men inte på helgerna. Hen har kontakt inom våren, gått nått program hos skolkuratorn (eller om det var skolpsykologen) för att hantera ilska typ.

Men barnet är omedicinerat på helgerna. Han har sämre matlust av medicinen, äter som en myra. Omedicinerad så äter han ofta som en häst (efter att han avreagerat sig eller vad man ska kalla det)

 

[Någonannan]

Får ni stöd via (jag vet inte vad som gäller i Sverige) neuropsyk? Åtminstone här får man (vårdnadshavaren) hjälp och stöd av dem. Strategier, hjälp i vardagen så som timetimer, bildscheman etc

Har barnet medicinering? Borde den justeras?

I övrigt tänker jag genast lågaffektivt bemötande, välja strider o.s.v.

Jag har ganska stor erfarenhet av barn med svår adhd och trotssyndrom. Det finns ganska bra mediciner bara man hittar rätt kombination. Maten är ofta svår, men kan det funka med någon form av nutridrink till lunch?

Vad säger barnets pappa?

Eftersom att jag inte är bioförälder står jag helt utanför. Bioföräldrarna får hjälp. Jag själv har läst böcker och lyssnat på poddar (har ett par HP specialpedagogik också). Vi har haft bildscheman men det hjälpte föga. Största problemet är maten och att man äter frukost på morgonen efter att man gått upp är en rutin. Ändock.

Barnet medicineras men inte på helgerna (min partners vilja då hen inte vill medicinera egentligen).

Jag är lågaffektiv (förutom när hen slår sitt syskon), låter honom i största möjliga mån vara. Men oftast är han irriterad redan på morgonen, oavsett vad jag säger bemöts med pekfingret typ. Antar att han inte heller tycker helgerna är kul men det ger ett så bajsigt utgångsläge. Tvingar inte, tjatar inte utan förbereder och försöker sedan möta de anpassningar som föreslås (inom rimliga gränser). Sen är jag inte mer än människa, klart jag tappar humöret ibland när man själv är trött och kanske hungrig.

Tveksamt, det är inte själva maten som är problemet. Oftast när vi pratar om det efteråt säger han att han vill äta men kan inte. Kruxet är också att vi är ganska rädda om att faktiskt äta mat då han håller hårt i vanor (även om det i detta fall ska knölas en hel del innan han väl sätter sig). Annars smalnar hans spektrum av vad han äter ganska rejält (de har haft detta problem i skolan pga minst sagt suspekta anpassning. Går inte in på dessa då jag inte vill öka risken för att bli igenkänd).

Egentligen inte jättemycket. Tar jag upp det är det jag som leder samtalet utom de gånger barnet varit med i samtalet, då har han fört det. Eftersom hen jobbar så skriver jag ofta sms typ hur det går (både bra och dåligt) och typ hälften av gångerna svarar inte hen på det som rör barnet. Hen vet väl inte helt enkelt, de har inte problemet i veckorna.

Men jag börjar bli dränerad.

 

[Lingon]

Säg åt din partner att han får ändra på vad det nu är som gör att du måste vara ensam med hans barn på helgerna. Du är inte det barnets förälder och ska rent krasst inte behöva ta den striden om du känner att det är för jobbigt. Bonusföräldrar ska inte behöva ta föräldraansvar. En bonusföräldrar är en extra vuxen som kan stötta och hjälpa till och finnas där men det finns ju gränser.

Barnets egen mamma har själv minskat tiden med sitt eget barn av vad som för mig låter som samma anledning, vilket är anledningen att du nu tvingats ta det istället. Så jag ser inte att du ska behöva skämmas över att säga att du inte orkar vara ensam med hans barn på helgerna. 2-åringen ska inte heller behöva bli slagen av storasyskonet.

Om din partner är hemma på helgerna kan ni göra saker alla fyra tillsammans och du kan då också välja att åka iväg med 2-åringen om den stora har en dålig dag så att du och den lilla får lite lugn och ro.

 

[Någonannan]

Säg åt din partner att han får ändra på vad det nu är som gör att du måste vara ensam med hans barn på helgerna. Du är inte det barnets förälder och ska rent krasst inte behöva ta den striden om du känner att det är för jobbigt. Bonusföräldrar ska inte behöva ta föräldraansvar. En bonusföräldrar är en extra vuxen som kan stötta och hjälpa till och finnas där men det finns ju gränser.

Barnets egen mamma har själv minskat tiden med sitt eget barn av vad som för mig låter som samma anledning, vilket är anledningen att du nu tvingats ta det istället. Så jag ser inte att du ska behöva skämmas över att säga att du inte orkar vara ensam med hans barn på helgerna. 2-åringen ska inte heller behöva bli slagen av storasyskonet.

Om din partner är hemma på helgerna kan ni göra saker alla fyra tillsammans och du kan då också välja att åka iväg med 2-åringen om den stora har en dålig dag så att du och den lilla får lite lugn och ro.

Min partner jobbar ständigt helg. Just nu vill vi inte ändra på det om partnern inte skulle gå ner i tid vill säga. Men lite oklart hur partnern skulle ta ett sådant förslag. Påverkar inkomsten ganska mycket dessutom.

 

[gammalek]

Min partner jobbar ständigt helg. Just nu vill vi inte ändra på det om partnern inte skulle gå ner i tid vill säga. Men lite oklart hur partnern skulle ta ett sådant förslag. Påverkar inkomsten ganska mycket dessutom.

Men det funkar ju inte som det är nu? Vilka fler alternativ finns?

 

[Elo]

Finns det möjlighet att tex få i barnet ett glas juice innan frukosten? För att på så sätt få upp blodsockret lite innan själva ätandet blir en grej

 

[Lingon]

Min partner jobbar ständigt helg. Just nu vill vi inte ändra på det om partnern inte skulle gå ner i tid vill säga. Men lite oklart hur partnern skulle ta ett sådant förslag. Påverkar inkomsten ganska mycket dessutom.

Jag tycker att han lägger för mycket föräldraansvar (för hans barn) på dig. Du trivs inte med det och det låter som att hans barn inte heller trivs med det.

Jag har kanske tolkat situationen fel men så här är min tolkning:

Barnets mamma träffar inte barnet lika mycket längre. Oavsett anledning kan detta ha gett barnet intryck av att det är för att hen är för jobbig eller på annat sätt fel. Det är hemska tankar men det är vanligt att barn tar på sig skulden för sånt. Sen får du och barnets pappa barn och barnet känner sig återigen bortvald/utkonkurrerad. För vem kan konkurrera med en nyfödd bebis? Den relation du och barnet hade innan har ändrats. Det är naturligt. Barnet som redan kanske känner sig bortvald av sin mamma är kanske känsligare i ett sånt läge. Du skriver att de här problemen inte finns/inte är lika stora när barnets pappa är hemma. Lösningen som jag ser det då är att pappan inte lämnar er själva en hel helg. Kan han byta jobb och jobba på vardagarna? Då går barnet i skolan och då finns fritids tillgängligt. Barnet har uppenbarligen ett behov som inte blir uppfyllt nu. Och jag tror att det kan vara att känna sig viktig och prioriterad.

Jag kan ha fel. Jag kan ha tolkat in saker som inte stämmer i det du skrivit. Du behöver inte säga om det är så eller inte.

 

[Någonannan]

Finns det möjlighet att tex få i barnet ett glas juice innan frukosten? För att på så sätt få upp blodsockret lite innan själva ätandet blir en grej

Funderar på dextrosol, tror det är lättare än juice eller liknande. Hen är inte särskilt snabb med varken dricka eller mat. Ska fixa det och testa

 

[Röd]

Kan inte barnet vara hos sin mamma? Tycker inte du som bonus mamma ska behöva ta sås torr ansvar.

 

[Någonannan]

Jag tycker att han lägger för mycket föräldraansvar (för hans barn) på dig. Du trivs inte med det och det låter som att hans barn inte heller trivs med det.

Jag har kanske tolkat situationen fel men så här är min tolkning:

Barnets mamma träffar inte barnet lika mycket längre. Oavsett anledning kan detta ha gett barnet intryck av att det är för att hen är för jobbig eller på annat sätt fel. Det är hemska tankar men det är vanligt att barn tar på sig skulden för sånt. Sen får du och barnets pappa barn och barnet känner sig återigen bortvald/utkonkurrerad. För vem kan konkurrera med en nyfödd bebis? Den relation du och barnet hade innan har ändrats. Det är naturligt. Barnet som redan kanske känner sig bortvald av sin mamma är kanske känsligare i ett sånt läge. Du skriver att de här problemen inte finns/inte är lika stora när barnets pappa är hemma. Lösningen som jag ser det då är att pappan inte lämnar er själva en hel helg. Kan han byta jobb och jobba på vardagarna? Då går barnet i skolan och då finns fritids tillgängligt. Barnet har uppenbarligen ett behov som inte blir uppfyllt nu. Och jag tror att det kan vara att känna sig viktig och prioriterad.

Jag kan ha fel. Jag kan ha tolkat in saker som inte stämmer i det du skrivit. Du behöver inte säga om det är så eller inte.

Det stämmer ganska väl det du skriver (skönt för då har jag varit ganska tydlig med situationen). Uppdelningen är 10 dagar här 4 dagar hos andra föräldern. Och ja, barnet påverkas av detta av förklarliga skäl. Vet inte om den andra föräldern pratat med barnet om det men är ju otroligt komplext och som du säger - lätt att barnet tar skulden. Dessutom ett barn med ganska dåligt självförtroende. Värt att tillägga är att det är det senaste halvåret som det börjat gå utför, innan har det fungerat bättre. Men när jag tänker på det var det nog då partnern började jobba helg och tiden hos andra föräldern minskade.

Fritids är ett dåligt alternativ, barnet blir väldigt trött efter skoldagen och personalen på fritids är ganska jättedåliga med barn som har behov av anpassning. Det är en av anledningarna till att partnern jobbar helg (av flera anledningar). Vi har äntligen fått skolan att fungera, fått anpassningar som gör att barnet kan medverka i den mesta av undervisningen etc.

Men ja, det är nog kärnan av problemet. Och jag förstår vad du menar och håller med. Alternativet är nog om man drar det till sin spets att partnern är delaktig på helgerna eller att vi separerar. Jag tror att min partner har svårt att se det och att acceptera. Har inte dragit det så långt som till de alternativen och vet inte hens ställningstagande.

Tänker att vi kan börja med att testa typ dextrosol innan mat för att få ett bättre blodsocker samt att testa medicin även på helgerna och se om det bryter den negativa spiralen. Jag hittar gärna på saker med barnen, vi var förr ofta ute i naturen och kan vi få våran relation mer på rätt sida kan vi börja våga oss ut igen.

 

[Någonannan]

Kan inte barnet vara hos sin mamma? Tycker inte du som bonus mamma ska behöva ta sås torr ansvar.

Vi vill ha så få extra byten som möjligt då miljöbyten är jobbiga för barnet. Ibland är barnet där extra antingen för att andra föräldern vill hitta på något eller för att vi ska iväg. Det är liksom svårt att byta spår.

 

[Någonannan]

Men det funkar ju inte som det är nu? Vilka fler alternativ finns?

Jadu hade alternativen varit solklara hade nog problemet inte existerat i den utsträckning som det gör.

Först och främst vill jag försöka hitta strategier som fungerar i situationen som är nu. Typ att höja blodsockret innan mat. Det i sin tur kanske tar bort det värsta utbrotten kring maten och det kanske gör att våran relation repar sig i sakta mak eftersom att minskade utbrott = färre sammandrabbningar med lillasyskonet. Även fast det inte skulle ta bort alla problem, men de värsta.

Också att testa att medicinera även på helgerna + ovanstående.

Annars är det att partnern går ner i tid eller att vi separerar. Men jag vill inte tro att det är första steget.

 

[Inte_Ung]

Skulle ni kunna ta in hjälp?
Någon som är med dig de ensamma helgerna så att du kan koncentrera dig på själva relationen.
Du verkar ju bry dig om barnet och vara känslomässigt fäst vid det. Bäst för alla är väl att få vardagen att fungera.

 

[Maralinga]

Så barnet får ingen medicin på helgerna? De är väll ingen medicin man bara slutar ta utan den ska väll trappas ner? Isåfall är de ju inte konstigt att hen ballar ur på helgerna tyvärr. Då ni får nog tänka om där tror jag. Jag vet ju skälv hur mitt ex blev när han glömde ta sin medicin, och de var inte trevligt för någon i hans närhet.

 

[em-pirre]

Så barnet får ingen medicin på helgerna? De är väll ingen medicin man bara slutar ta utan den ska väll trappas ner? Isåfall är de ju inte konstigt att hen ballar ur på helgerna tyvärr. Då ni får nog tänka om där tror jag. Jag vet ju skälv hur mitt ex blev när han glömde ta sin medicin, och de var inte trevligt för någon i hans närhet.

Nej det beror på medicin. Vissa mediciner brukar läkaren uppmana sätta på paus under ledigheter eftersom patienten bildar tolerans. Samtidigt ser jag hellre att man isåfall växlar medicin under längre perioder eftersom ingen mår bra just nu.

@Någonannan man kan ju ge barnet fler än en medicin åt gången också om det nu knte funkar som det är. Men det är ju pappan som ska ta ansvaret här nu och inte du. Han får rycka upp sig helt enkelt och komma fram till en lösning som funkar främst för sitt barn men också för dig.

 

[Monkie]

Vet inte om mitt tips kan hjälpa, jag har haft problem med att få ut min tonåring med npf till måltider. Jag har efter inrådan från BUP helt lagt ner tjat. Jag informerar om att det finns mat, alternativt serverar på rummet eller framför Tvn. Frukostmat är svårt, jag serverar ofta middag till frukost, och då något som jag vet uppskattas! Ibland en frysmatlåda vilket enligt tonåringen är lyx

Vi medicinerar även på helger.

Jag kompletterar med egengjorda närimgsdrycker, typ säröbomb vilket uppskattas. Detta serveras på rummet.

Jag tänker också att det inte är helt orimligt att barnet är svartsjuk på sitt lillasyskon.

Du verkar väldigt mån om barnet och har säkert koll, men vill ändå också lägga till att det är jätteviktigt att berömma och validera barnet, det blir lätt att allt blir misslyckanden.

Kan biomamman ha barnet på helger när pappan jobbar?

 

[Någonannan]

Så barnet får ingen medicin på helgerna? De är väll ingen medicin man bara slutar ta utan den ska väll trappas ner? Isåfall är de ju inte konstigt att hen ballar ur på helgerna tyvärr. Då ni får nog tänka om där tror jag. Jag vet ju skälv hur mitt ex blev när han glömde ta sin medicin, och de var inte trevligt för någon i hans närhet.

Att barnet inte medicineras helger och lov har givetvis godkänts av läkaren. Det är inget vi mixtrar med själva.

Vet inte om mitt tips kan hjälpa, jag har haft problem med att få ut min tonåring med npf till måltider. Jag har efter inrådan från BUP helt lagt ner tjat. Jag informerar om att det finns mat, alternativt serverar på rummet eller framför Tvn. Frukostmat är svårt, jag serverar ofta middag till frukost, och då något som jag vet uppskattas! Ibland en frysmatlåda vilket enligt tonåringen är lyx

Vi medicinerar även på helger.

Jag kompletterar med egengjorda närimgsdrycker, typ säröbomb vilket uppskattas. Detta serveras på rummet.

Jag tänker också att det inte är helt orimligt att barnet är svartsjuk på sitt lillasyskon.

Du verkar väldigt mån om barnet och har säkert koll, men vill ändå också lägga till att det är jätteviktigt att berömma och validera barnet, det blir lätt att allt blir misslyckanden.

Kan biomamman ha barnet på helger när pappan jobbar?

Jag är givetvis mån om barnet, vi bor ihop. Något annat vore otänkbart och framförallt inte schysst mot ett barn. Dessutom har vi levt ihop ganska många år.
Jag är noga med att berömma när barnet gör bra saker och bekräfta när hen leker på ett bra sätt med sitt syskon, är hjälpsam hemma eller rent allmänt gör saker som är på rätt väg. Just gällande sånt som blir fel brukar jag snarare hänvisa till orsaken. Typ äter man inte har kroppen ingen energi och då händer ofta tråkiga saker snarare än "gud vad DU är jobbig och bråkig", det handlar ju om en oförmåga och jag får ofta påminna mig om att det inte är ett viljestyrt beteende.

Den andra föräldern vill inte ha barnet varje helg, och det funkar dåligt att ha den typ av upplägg för barnet. Blir alldeles för rörigt med farande fram och tillbaka.