Problem med hund och bebis

[Luktpion]

Vi fick tillökning av en bebis i familjen för några veckor sedan och har också en osäker, lättstressad terrierblandis.

Första dagarna var allt med bebisen jobbigt för hunden som väl var både nyfiken och osäker men nu är det okej 98 % av tiden. Vi sover till exempel allihop i samma säng på natten nu. Problemet är när bebisen gråter, då stelnar ibland hunden till och blir svart i blicken och vill fram till bebisen.

Ikväll satt pappan på soffkanten och höll bebisen som började gråta i famnen, och hunden låg bredvid. Hunden stelnade till och stirrade på bebisen och sen nafsade han bebisen i bakhuvudet. Bebisen märkte det inte ens men det känns ju otäckt och jag känner ju hela tiden att man måste vara på sin vakt.

Har ni några tips på hur man kan prova att lösa detta, eller erfarenheter från liknande situation?

Jag kan tillägga att hunden är osäker på nytt folk men det går bra efter en stund så länge personen bara klappar, då tycker hunden att det är toppen. Däremot om personen sedan böjer sig fram mot hans ansikte och ser honom i ögonen (och pratar vänligt) så har han nafsat, så jag kan erkänna att jag alltid är lite nervös när han är runt folk han inte känner väl... Han känns oberäknelig och det går så himla snabbt när han "ryter ifrån". Därför känns det också nervöst för hur det ska bli när bebisen blir större och börjar ta sig omkring för egen maskin.

 

[SpanskaLoppan]

Jag hade inte haft kvar en hund som blir "svart i blicken" och nafsar efter en bebis som gråter.
Och som har en historia av att ta till tänderna.
Även om hundens reaktion och agerande är förståeligt sett till hundens personlighet och rädslor. En så reaktiv hund ska inte bo med små barn för de är inget annat än högljudda och oberäkneliga.

En halvårsbebis t ex har inte full kontroll över sin kropp och kan ta tag i hunden och sen inte "kunna" släppa. Om hunden då har nafsat för ljud tidigare, hur hårt biter den när den fysiskt blir fasthållen och det gör ont?
En ettåring har noll impulskontroll och konsekvenstänk och dålig kroppskontroll. Men kan vara snabb! Vad gör hunden om ettåring kommer tultande efter den/ramlar på den/dyker upp hastigt runt ett hörn? Eller tar ögonkontakt och "pratar" på ettåringars sätt dvs joller/skrik/pip/gurgel?
Man tror att man kan förebygga, hålla koll, hålla i separata rum, träna. Men ingen kan vara överallt och ha full kontroll hela tiden. Och ett varningsbett från även en liten hund kan göra stor skada på en så liten människa...

Vi hade en katt av den "folkilskna" typen. Egentligen hade han bara mycket integritet och ville ha saker och ting på sitt sätt. Han gav tusan i bebisen så länge han fick vara ifred. Men han fick flytta när sonen började krypa för det blev ohållbart att sonen inte skulle få vara några meter ifrån oss och vi kunde omöjligt vakta katten hela tiden.
När sonen var 1 år var han snabb som en blixt och jag är så glad att vi inte hade katten kvar då för det hade helt klart hänt en olycka och det räckerju med en för att det ska hinna gå åt skogen ordentligt...

 

[Snurrfian]

Vi fick tillökning av en bebis i familjen för några veckor sedan och har också en osäker, lättstressad terrierblandis.

Första dagarna var allt med bebisen jobbigt för hunden som väl var både nyfiken och osäker men nu är det okej 98 % av tiden. Vi sover till exempel allihop i samma säng på natten nu. Problemet är när bebisen gråter, då stelnar ibland hunden till och blir svart i blicken och vill fram till bebisen.

Ikväll satt pappan på soffkanten och höll bebisen som började gråta i famnen, och hunden låg bredvid. Hunden stelnade till och stirrade på bebisen och sen nafsade han bebisen i bakhuvudet. Bebisen märkte det inte ens men det känns ju otäckt och jag känner ju hela tiden att man måste vara på sin vakt.

Har ni några tips på hur man kan prova att lösa detta, eller erfarenheter från liknande situation?

Jag kan tillägga att hunden är osäker på nytt folk men det går bra efter en stund så länge personen bara klappar, då tycker hunden att det är toppen. Däremot om personen sedan böjer sig fram mot hans ansikte och ser honom i ögonen (och pratar vänligt) så har han nafsat, så jag kan erkänna att jag alltid är lite nervös när han är runt folk han inte känner väl... Han känns oberäknelig och det går så himla snabbt när han "ryter ifrån". Därför känns det också nervöst för hur det ska bli när bebisen blir större och börjar ta sig omkring för egen maskin.

Jag skulle fundera på att omplacera, jag skulle inte känna mig lugn och det skulle kunna påverka hunden ännu mer. Våra hundar har kunnat bli oroliga när barn gråter men då med reaktionen att hämta/puta på någon av oss vuxna. De har gärna slickat barn, både när de är glada och ledsna. Hunden vi hade när mina barn var små var extrem åt andra hållet, han älskade barn. Han låg så nära han kunde och började barnen gråta letade han upp mig och såg till att jag gick dit.

 

[Blyger]

Min kompis hade en liknande hund, tidigare omplacering. Lite otrygg liksom. De kunde heller aldrig riktigt känna sig trygga så han fick flytta till en barnfri familj.

 

[Lickety]

Vi fick tillökning av en bebis i familjen för några veckor sedan och har också en osäker, lättstressad terrierblandis.

Första dagarna var allt med bebisen jobbigt för hunden som väl var både nyfiken och osäker men nu är det okej 98 % av tiden. Vi sover till exempel allihop i samma säng på natten nu. Problemet är när bebisen gråter, då stelnar ibland hunden till och blir svart i blicken och vill fram till bebisen.

Ikväll satt pappan på soffkanten och höll bebisen som började gråta i famnen, och hunden låg bredvid. Hunden stelnade till och stirrade på bebisen och sen nafsade han bebisen i bakhuvudet. Bebisen märkte det inte ens men det känns ju otäckt och jag känner ju hela tiden att man måste vara på sin vakt.

Har ni några tips på hur man kan prova att lösa detta, eller erfarenheter från liknande situation?

Jag kan tillägga att hunden är osäker på nytt folk men det går bra efter en stund så länge personen bara klappar, då tycker hunden att det är toppen. Däremot om personen sedan böjer sig fram mot hans ansikte och ser honom i ögonen (och pratar vänligt) så har han nafsat, så jag kan erkänna att jag alltid är lite nervös när han är runt folk han inte känner väl... Han känns oberäknelig och det går så himla snabbt när han "ryter ifrån". Därför känns det också nervöst för hur det ska bli när bebisen blir större och börjar ta sig omkring för egen maskin.

Flytta hunden innan något händer. Vi ska har barn till hösten och tänker flytta en av katterna tillfälligt i förebyggande syfte, för om något skulle hända är det nog svårt att förlåta sig själv efteråt. (Katten i vårt fall är mycket gosig men ligger gärna draperad över knät/armar/ben och vill ogärna flytta på sig - olämpligt med en bebis)

 

[Is]

Hur jobbigt det än är så håller jag med ovanstående. Jag personligen skulle aldrig kunna lita på hunden 100% och frågan är hur hunden mår under stressen att barnet börjar gråter.

En av våra hundar mår inte bra och det har hänt ett par incidenter kring sonen (där hunden aldrig bitit men gjort utfall och kraftig tillsägelse mot barnet.) Omplacering är inte ett alternativ och hunden borde egentligen avlivas pga sin sjukdomsbild (kraftiga ep liknande anfall där hunden enligt mig utsätts för stort lidande)
Sonen fyller 3 till hösten och det har inte blivit bättre, hunden och barnet får Aldrig vistas i samma rum trots att hunden ger sken av att vara lugn och avslappnad 95% av tiden kring sonen. Men de där 5% där han inte är det, när han får anfall eller har en dålig dag får INTE ske i närheten av sonen just pga att hunden då Kan ta till tänderna.

Det här är alltså inte en rädd eller osäker hund. Det här är en hund som har älskat barm. Som har agerat terapihund på förskola men som blev sjuk.

Men eftersom vi vet att det kan hända. Vi kan aldrig iförväg säga när hunden får ett anfall eller bara har en dålig dag så chansar vi ALDRIG. Barnet och hunden älskar varandra på avstånd (genom grindar).

Nu är det sambons hund och jag har inte hjärta att bestämma vad han ska göra med sin hund- därför flyter livet på så här just nu men i mitt tycke är det ingen bra lösning för någon av oss.

 

[Red_Chili]

Håller med övriga om att det låter bäst att omplacera.

 

[Lime]

Instämmer i att omplacering låter som en god idé. Vi hade en hund som älskade vår dotter som bebis, men där relationen skar sig med tiden. Jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt att aldrig kunna slappna av (min sambo förstod inte hur illa det var). Vi testade att låta hunden bo borta ett halvår för att barnet skulle växa på sig, men det hjälpte inte. En kväll small det när hon skulle sätta sig bredvid honom i soffan, och då fick han flytta till familj utan småbarn.

 

[Rugge]

För hundens skull så omplacera. Är den redan så otrygg och ni otrygga med den kommer det bli jobbigt.
Att jämna leva i en spänd stämning där varken ni eller hunden kan slappna av blir bara pannkaka av det

 

[Tilly_85]

Jag tycker som så många andra som redan svarat att omplacera hunden låter som en bra lösning, då till barnfri familj. På sikt kommer ingen av er, inklusive hunden, att må bra av situationen. Det låter redan ganska problematiskt. Klart det är tråkigt men försök att tänka att du gör hunden en god tjänst, den har det inte bra nu och när barnet blir äldre, skriker mer (testar sin röst), kryper, går ska dra i allt och utforska... Då tror jag tyvärr att hunden kommer bli mer och mer stressad, låt den få slippa det

 

[Luktpion]

Tack för alla era svar. Det känns naturligtvis fruktansvärt tungt att läsa, men jag känner ju att det på sikt är ohållbart att känna som jag gör nu. Det som gör det hela ännu mycket mer jobbigt är att hunden nog skulle vara väldigt svår att hitta ett bra hem åt. Han är inte bra mentalt. Han morrar åt folk, gör utfall mot hundar, kan troligtvis inte bo med andra mindre djur typ katt pga jaktinstinkten och eventuellt inte med annan ny hund heller. Dessutom får han problem med magen när han är stressad. Han skulle nog behöva komma till någon väldigt hundkunnig och det känns inte som chansen är så stor att hitta någon sådan med lust/tid/ork att ta sig an en sådan individ.

Anledningen till att det ändå fungerat hjälpligt här är att vi lever ett väldigt lugnt liv. Vi har inte många besök, är inte ute och far och vi bor omgivna av skogen.

Tanken på att avliva min bästa lilla kompis, som är så smart och rolig och mysig, knäcker mig men det känns nästan värre att lämna bort honom med risken att han blir missförstådd och ännu mer stressad och osäker. Det känns bara så fruktansvärt tungt just nu. Varför blev det så här. Eller hur kunde jag tro att det inte skulle bli så här.

 

[SpanskaLoppan]

Jag avlivade min hund 2 veckor innan sonen var beräknad att födas. Hunden var stor(30 kg)men genomsnäll och älskade barn. Men hade hjärtproblem, urininkontinens, känslig mage, hypotyreos, hudproblem. Det var innan graviditeten hanterbart och det fanns hopp om att hitta medicin som ändå kunde ge henne ett sista fint år. Men det krävde massor av arbete.
Hon behövde duscha dagligen, ofta flera gånger eftersom hon läckte massor av urin när hon la sig för att vila. Magproblemen gjorde att hon behövde ut ofta och som boende på 3:e våningen var det lite bassel att ta sig ut som höggravid.
Det hade aldrig funkat att knöla med sig bebis varje gång. Jag drabbades dessutom av en allvarlig infektion i snittet med fistelgångar som följd av det och blev jättesjuk. Hade ett flertal rejäla mjölkstockningar med feber på över 40 grader de första månaderna.

Det är INTE skamligt att prioritera sitt barn före sitt husdjur, det är så det ska vara. Det är inget fel att avsluta ett liv i förtid om det finns små chanser att göra det som är kvar till ett bra liv. Hellre somna i lugn och frid än flera år av rädslor och stress eller en bebis som blir skadad och kanske får men för livet.

 

[Sel]

Tack för alla era svar. Det känns naturligtvis fruktansvärt tungt att läsa, men jag känner ju att det på sikt är ohållbart att känna som jag gör nu. Det som gör det hela ännu mycket mer jobbigt är att hunden nog skulle vara väldigt svår att hitta ett bra hem åt. Han är inte bra mentalt. Han morrar åt folk, gör utfall mot hundar, kan troligtvis inte bo med andra mindre djur typ katt pga jaktinstinkten och eventuellt inte med annan ny hund heller. Dessutom får han problem med magen när han är stressad. Han skulle nog behöva komma till någon väldigt hundkunnig och det känns inte som chansen är så stor att hitta någon sådan med lust/tid/ork att ta sig an en sådan individ.

Anledningen till att det ändå fungerat hjälpligt här är att vi lever ett väldigt lugnt liv. Vi har inte många besök, är inte ute och far och vi bor omgivna av skogen.

Tanken på att avliva min bästa lilla kompis, som är så smart och rolig och mysig, knäcker mig men det känns nästan värre att lämna bort honom med risken att han blir missförstådd och ännu mer stressad och osäker. Det känns bara så fruktansvärt tungt just nu. Varför blev det så här. Eller hur kunde jag tro att det inte skulle bli så här.

Jag håller med resten och tror också att omplacering eller i värsta fall avlivning är det bästa alternativet - men vill också ge lite pepp! Det är inte helt kört att hitta ett hem som passar.
Hade jag inte redan haft hund hade jag gärna öppnat min dörr. Det finns hyfsat många lagom sociala människor utan barn och med tid och utrymme över för knepiga små krabater. (titta bara på @Bison också. ) Ge det en chans och se er om innan du får alldeles för ont i magen.
Självklart ska man vara realistisk och vara noga, men måla inte fan på väggen direkt.

 

[mackan]

Hur jobbigt det än är så håller jag med ovanstående. Jag personligen skulle aldrig kunna lita på hunden 100% och frågan är hur hunden mår under stressen att barnet börjar gråter.

En av våra hundar mår inte bra och det har hänt ett par incidenter kring sonen (där hunden aldrig bitit men gjort utfall och kraftig tillsägelse mot barnet.) Omplacering är inte ett alternativ och hunden borde egentligen avlivas pga sin sjukdomsbild (kraftiga ep liknande anfall där hunden enligt mig utsätts för stort lidande)
Sonen fyller 3 till hösten och det har inte blivit bättre, hunden och barnet får Aldrig vistas i samma rum trots att hunden ger sken av att vara lugn och avslappnad 95% av tiden kring sonen. Men de där 5% där han inte är det, när han får anfall eller har en dålig dag får INTE ske i närheten av sonen just pga att hunden då Kan ta till tänderna.

Det här är alltså inte en rädd eller osäker hund. Det här är en hund som har älskat barm. Som har agerat terapihund på förskola men som blev sjuk.

Men eftersom vi vet att det kan hända. Vi kan aldrig iförväg säga när hunden får ett anfall eller bara har en dålig dag så chansar vi ALDRIG. Barnet och hunden älskar varandra på avstånd (genom grindar).

Nu är det sambons hund och jag har inte hjärta att bestämma vad han ska göra med sin hund- därför flyter livet på så här just nu men i mitt tycke är det ingen bra lösning för någon av oss.

Fast seriöst så finns ingen ursäkt att inte avliva hunden utifrån vad du beskriver. Oavsett om den är sambons. För hundens skull enligt vad du redogör . Aldrig att jag hade förlikat mig med ett lidande djur som dessutom är en risk för ert barn, för att min partner tycker det är ok och inte orkar/vill ta beslut som är det humanaste för djuret .

Jag blir så störd när jag läser det du skriver .

 

[mackan]

Tack för alla era svar. Det känns naturligtvis fruktansvärt tungt att läsa, men jag känner ju att det på sikt är ohållbart att känna som jag gör nu. Det som gör det hela ännu mycket mer jobbigt är att hunden nog skulle vara väldigt svår att hitta ett bra hem åt. Han är inte bra mentalt. Han morrar åt folk, gör utfall mot hundar, kan troligtvis inte bo med andra mindre djur typ katt pga jaktinstinkten och eventuellt inte med annan ny hund heller. Dessutom får han problem med magen när han är stressad. Han skulle nog behöva komma till någon väldigt hundkunnig och det känns inte som chansen är så stor att hitta någon sådan med lust/tid/ork att ta sig an en sådan individ.

Anledningen till att det ändå fungerat hjälpligt här är att vi lever ett väldigt lugnt liv. Vi har inte många besök, är inte ute och far och vi bor omgivna av skogen.

Tanken på att avliva min bästa lilla kompis, som är så smart och rolig och mysig, knäcker mig men det känns nästan värre att lämna bort honom med risken att han blir missförstådd och ännu mer stressad och osäker. Det känns bara så fruktansvärt tungt just nu. Varför blev det så här. Eller hur kunde jag tro att det inte skulle bli så här.

Fruktansvärt tungt och jobbigt

Men samtidigt ger du ju tydligt hela motivet här till din egen fråga .

Om hunden är sån du beskriver, att det blir svårt att omplacera den, så har du ju ”svarat på din egen fråga” att hunden inte är lämplig öht runt ditt småbarn .

Jag förstår att det är oerhört jobbigt som sagt oavsett , och jag tycker utifrån din välvilja och kärlek du uttrycker ang hunden att du nog tänker rätt ang riskerna att omplacera den - om det ens går att hitta ett hem för den .

 

[Kilauea]

Omplacering eller avlivning.
Mina djur är min familj, men sonen går först utan tvekan.

 

[Bison]

Tycker du ska testa att omplacera.
Jag har ju precis som @Sel skrev en lite knepig hund som som skulle kunna vara en mardröm hos fel person.
Hos mig fungerar han jättebra och jag tycker han är hur enkel som helst.
Lycka till!

 

[niardasp]

Det är ju du som känner hunden bäst och vet om det kan vara värt att försöka omplacera.

Jag har en knepig omplacering. Han kom till oss via uppfödaren som hade fått tillbaka honom då hans förra ägare inte klarade av honom längre. Han är väldigt osäker, lättstressad, med väldigt hög integritet och kan bitas. Vi bestämde redan från början att vi provar att ta honom men om det inte funkar så får han somna in. Vi ansåg, tillsammans med uppfödaren, att det inte skulle vara schysst mot honom att omplacera ytterligare en gång då han hade (och har) det väldigt jobbigt med miljöombyten men framförallt nya personer.

Nu har vi haft honom i två år och han funkar bra hos oss. Men här finns inte heller några barn eller andra personer som han kan bli stressad av. Är det så att det skulle komma barn till vår familj (vilket det inte lär göra på flera, flera år) så kommer han inte kunna vara kvar. Och då kommer vi inte heller omplacera utan i ett sådant läge skulle han få somna in. Det skulle vara rätt beslut för min hund. För en annan hund i liknande situation, beroende på hundens personlighet, kanske omplacering till en icke-barnfamilj skulle vara aktuellt.

Jag håller också med @Bison m.fl. att det med största sannolikhet finns barnfria personer som kan vara intresserade av att ta hand om din hund även om han är knepig. Men beroende på vilket sätt han är knepig på så kan såväl omplacering som avlivning vara det bästa för just honom. Och det är du som ägare som känner honom bäst och kan tänka dig in i vad som skulle fungera bäst

Jag förstår att det är en väldigt jobbig situation och håller tummarna för att ni reder ut det på bästa sätt för alla inblandade.

 

[Luktpion]

Jag känner mig lite mer hoppfull angående omplacering efter era kommentarer. Frågan är väl hur man ska lyckas hitta sådana personer som er @Sel , @Bison och @niardasp . Hur gör man? Är Blocket någon idé? Finns det någon vettig grupp på facebook?

Var letar man om man söker en omplacering likt denna?

 

[Rugge]

Jag känner mig lite mer hoppfull angående omplacering efter era kommentarer. Frågan är väl hur man ska lyckas hitta sådana personer som er @Sel , @Bison och @niardasp . Hur gör man? Är Blocket någon idé? Finns det någon vettig grupp på facebook?

Var letar man om man söker en omplacering likt denna?

Var framför allt väldigt tydligt med vilka negativa sidor hunden har. Låt inte sådant komma fram efterhand utan korten på bordet.
Såklart även lyfta det positiva, men för att få större chans till rätt hem och att den behöver vandra runt.