Jag har inte haft en sjukdag (som i sjukfrånvaro från jobbet) sen jag bytte jobb i början av året. Absolut att jag fortfarande haft/har klubbats omkull av migrän och däckat i sängen hemma, det har inte magiskt gått över. Och den triggas fortfarande av vissa saker, men inte lika lätt och inte lika kraftigt. Och allt är inte perfekt och rosaskimrande. Men ändå. På förra jobbet gick min sjukfrånvaro upp lite lite i princip årligen, sett till antalet kortare sjukfrånvaro tillfällen, och till stor del berodde min sjukfrånvaro på saker i arbetsmiljön (både fysiskt och psykosocialt, varav det fysiska varit lätta att åtgärda om viljan funnits..och gratis, utan anpassning av själva arbetet...). Det känns så skönt, som att det bekräftar att jag inte är den som är hemma för "ingenting" - det har ingenting med att "vara lite bekväm" att göra eller att jag på något sätt "orsakar det själv" eller att jag "borde gå ner i tid för att jag inte klarar av att jobba heltid". Jag jobbar heltid. Det var rätt beslut att lämna, jag är glad att jag vågade ta klivet. Det hade ett pris, helt klart, men inte ett lika högt pris som om jag hade gått sönder helt.