Ponnymammans inlägg om "serviceföräldrar"

[mackan]

Nej menar det inte så heller. Jag red ju aldrig ut själv, man hade ju alltid en kompis med som gick eller red också. Va nog runt 12 års tiden som jag red ut helt själv och då va det inte så ofta man va helt själv.

Ok jag läste ditt tidigare inlägg som att du gjorde allt inkl red ut själv vid 8 års ålder osv .

Oavsett exakt ålder så ser jag som sagt inget positivt att förgylla allt som att ”det var bättre på min tid på 70-80 talet”.

Så enkelt är det inte

 

[Wonderwoman]

Ok jag läste ditt tidigare inlägg som att du gjorde allt inkl red ut själv vid 8 års ålder osv .

Oavsett exakt ålder så ser jag som sagt inget positivt att förgylla allt som att ”det var bättre på min tid på 70-80 talet”.

Så enkelt är det inte

Haha nej det gör inte jag heller men tycker mig sen en trend där man skyddar barnen mer och mer. Vilket leder till ondo skulle jag vilja påstå. Att en 11åring inte kan sadla eller tränsa själv, trots haft sin ponny i flera år är skrämmande tycker jag.

 

[mackan]

Haha nej det gör inte jag heller men tycker mig sen en trend där man skyddar barnen mer och mer. Vilket leder till ondo skulle jag vilja påstå. Att en 11åring inte kan sadla eller tränsa själv, trots haft sin ponny i flera år är skrämmande tycker jag.

Jag tolkar/erfar iof inte generellt att någon 11 åring inte kan sadla/tränsa sin ponny /häst . Men i de fall det skulle vara så - absolut kan man undra. Men jag tror verkligen inte det är ens 1% vanligt

Jag vet typ inget barn om vi skulle jämföra sport, som om de spelar hockey, fotboll etc, och är 11 år, som inte kan snöra sina egna skridskor/ skor

 

[EZMK]

Vi pratade om detta igår i stallet, hur det missas en del i själva "varandet" också. När jag var mindre så fanns det inte på kartan att något skulle servas, min mamma var ensamstående med kärv ekonomi och kunde inte följa med eller finansiera. Det var bara att jobba till sig gratislektioner i stallet genom att leda på barnlektioner, rykta, mocka osv. Att ta bussen och sedan gå några km var liksom enda sättet. Jag sprang runt i stall och frågade om de behövde hjälp, bara för att vara nära hästarna. Det var liksom en "världen är inte skyldig mig något" - attityd jag hade och tror det formar handlingskraft.

Idag vet jag inte ens om det finns skötare på samma sätt. Medryttare till ponnys i stallet ser jag bara rida, inget pyssel och mys utan bara ryktning som förberedelse till ridning med hjälp av förälder.

 

[kattan1974]

Min 13 åring har haft egen ponny sedan hon var 6 först shettis och nu en C-ponny . Pararellt har jag också haft egen häst så vi har alltid ridit ut i hop osv . Vi har alltid stått kollektivt så hon har alltid varit medveten om sysslorna runt omkring när hon var liten satt hon i en trappa och tittade på när jag tog ut och in hästarna när hon blev lite äldre blev hennes uppgift att gå runt med hökassarna i hagen och lägga ut morgon hö innan vi släppte ut hästarna . Så hon har alltid haft en uppgift som varit anpassad till vad hon klarar av men hon har alltid varit med mig i stallet . Nu förtiden hjälps vi åt vid utsläpp hon får ta de lugna och snälla hästarna och jag tar de som ev kan vara lite busiga .
Hon kan lunchfodra hästarna själv vilket hon också får göra i bland.
När det gäller mockningen så har hon alltid fått mocka även fast mamman kunde gå och extra mocka efteråt i början när hon var yngre .
Som det är nu brukar vi dela upp arbetet när vi är i stallet i hop en mockar medans den andra packar hö . Hon kan också ta båda hästarna själv fall jag har mycket att göra lika så att jag ger henne hästledigt fall hon har mycket att göra tex prov i skolan .
Sadlar och tränsar alltid sin häst själv . Hon blir inte skjutsad till träning för jag har inget körkort utan hon rider 3 km ner till ridhuset när det ska tränas . Självklart är mamman på plats och bär hinder och sitter på läktaren .

Hon kan hänga i stallet hela dagen men det kan något hennes mamma med säker något jag tagit med mig från min ungdom för jag minns mina stallhäng som lyckliga år . Vi gör vi saker tillsammans eller var för sig jag litar på henne och ponnyn så pass mycket att hon får rida ut själv . Hon har en kompis med häst i ett stall en bit bort och de rider ofta i hop ut på äventyr .
Jag har också mina stallkompisar jag rider med själv i bland. Men ofta rider vi ihop och det är fantastiskt kul och bra sätt att umgås med sin tonåring som ofta går runt med lurarna i öronen hemma och vi inte kan prata.

Hon har fått förfrågningar om att nu på jullovet ställa upp och mocka stallkompisar boxar när de är bortresta så jag tycker jag har fostrat en duktig och ansvarsfull tjej som jag inte kan känna är så curlad och får allt serverat utan hon vet att man sköter allt runtomkring när man har häst men upplever att hon liksom jag finner det som en del i själva tjusningen att ha häst .

 

[Mabuse]

Vi pratade om detta igår i stallet, hur det missas en del i själva "varandet" också. När jag var mindre så fanns det inte på kartan att något skulle servas, min mamma var ensamstående med kärv ekonomi och kunde inte följa med eller finansiera. Det var bara att jobba till sig gratislektioner i stallet genom att leda på barnlektioner, rykta, mocka osv. Att ta bussen och sedan gå några km var liksom enda sättet. Jag sprang runt i stall och frågade om de behövde hjälp, bara för att vara nära hästarna. Det var liksom en "världen är inte skyldig mig något" - attityd jag hade och tror det formar handlingskraft.

Idag vet jag inte ens om det finns skötare på samma sätt. Medryttare till ponnys i stallet ser jag bara rida, inget pyssel och mys utan bara ryktning som förberedelse till ridning med hjälp av förälder.

Fast nä. Jag rider på ridskola, mina barn också, och jag tycker våra hästar är värda ett bättre öde än att skötas av barn. De har vuxna med avtalsenlig lön som sköter dem. Och föräldrarna leder på barnlektioner, så ridskolan måste inte betala andra barn med ridlektioner för att hitta ledare.
När jag själv började rida så ledde vi ponnyerna åt varandra första terminen, sen red man själv. Ponnyerna sprang som de ville, och vi ramlade av, slog oss och och blev rädda.

Jag minns att jag blev så rädd att jag hade ont i magen flera dagar innan det var ridlektionsdag, men jag trodde det skulle vara så, så jag fortsatte. I stallet var det inte roligare, ponnyerna sparkades och tryckte upp en spiltväggen. Det tog lång tid, egentligen inte förrän jag blev vuxen, som jag slutade vara rädd för hästar.

Mina egna barn har det inte så. De har aldrig blivit sparkade eller avkastade, och för dem har också ridningen varit rolig redan från början. De är inte rädda för hästar, för idag så är det mycket mer säkerhetstänk kring hästarna, man skyndar långsamt och de får lära sig grunderna ordentligt innan de börjar rida själva.

 

[cirkus]

Japp, det är precis det vi reflekterar över/diskuterar! Jag höll dock inte med dig när du sa att man inte ska ha egen häst om man bara vill rida. Jag tycker som sagt att det är upp till varje familj, ser inte poängen med att alla barn måste "uppfostras" till att mocka mm i samma utsträckning, utan vill föräldrarna ställa upp som servicepersonal så varför inte?

Jag tycker nog inte det är särskilt sunt. Jag ser poängen i att inte serva ungarna med precis allt. Jag tycker de tappar i kunskap och ansvar till exempel. Sen pratar jag inte om barn i 4-årsålder utan mer om tonåringar- Attityden hos de som är väldigt servade blir också att de har svårt i en annan ände att stå på egna ben så som ponnymamman beskriver när det inte går att prata med ungarna utan att få kilometerlånga uppläxningar av föräldrarna.

 

[Wonderwoman]

Jag tycker nog inte det är särskilt sunt. Jag ser poängen i att inte serva ungarna med precis allt. Jag tycker de tappar i kunskap och ansvar till exempel. Sen pratar jag inte om barn i 4-årsålder utan mer om tonåringar- Attityden hos de som är väldigt servade blir också att de har svårt i en annan ände att stå på egna ben så som ponnymamman beskriver när det inte går att prata med ungarna utan att få kilometerlånga uppläxningar av föräldrarna.

Dessutom tänker jag att man kan se om ett barn verkligen är intresserad av hästar på det viset. Alltså är de villiga att mocka, fodra m.m. så är det för att de har ett genuint intresse.

Barn som inte vill det utan bara rida har ju inget genuint intresse och en dag står föräldern där med en ponny barnet tröttnat på..

 

[prinsessfeminist]

Allmän reflektion:

Nej, allt var inte bättre förr. Men jag tycker det verkar vara fler hästägare som inte verkar har en aning om hästars behov och beteende. Det saknas kunskaper och därför blir det lite tokigt emellanåt.

Jag försöker att inte vara den som fixar för barnen, de behöver lära sig att ta ansvar, men även jag gör ibland för mycket.

Jag ställer då och då upp och mockar, för att jag vill att det skall bli mer ordentligt gjort, och jag skjutsar till stallet, oftast för att jag själv också skall rida, men ändå.

Jag försöker lära barnen det jag själv lärde mig av tanten som hade stallet där jag växte upp. Det gick inte an att lämna stallgångarna utan att de sopats minutiöst eller hänga grepar bakåt fram, eller leda hästen utan grimskaft till hagen. Bara för att nämna några grejer.

"Min" tant var kunnig och noga med säkerhet och ordning och reda. Hon höll på sin auktoritet och vi vågade inte säga emot.

Sedan red vi väl som ungdomar gör när det inte är så många vuxna med. Lite flamsigt och ibland lite vilt.

Nåväl, dagens unga ges ett stort utrymme och föräldrar beter sig ibland som tjänstehjon och ifrågasätter inte barnets nycker.

Det tycker jag är konstigt då alla kan se att hästen nog väger mellan 3-500 kg och nonchalans från barn och häst kan resultera i allvarliga situationer.

Hinkar kan drälla här och där och höpåsar hänger på trekvart där hästen kan fastna osv.

Med andra ord, jag förvånas över att föräldrar är så godtrogna och ser hästarna som gulliga leksaker.


Så, ja, jag hjälper till mer än jag själv fick hjälp, men jag fostrar förhoppningsvis en vettig hästtjej med mitt engagemang och noggrannhet.

 

[Wingates]

Fast nä. Jag rider på ridskola, mina barn också, och jag tycker våra hästar är värda ett bättre öde än att skötas av barn. De har vuxna med avtalsenlig lön som sköter dem. Och föräldrarna leder på barnlektioner, så ridskolan måste inte betala andra barn med ridlektioner för att hitta ledare.

Fast va?
Skötare pysslar extra med hästarna, inte istället för personalen?

När jag var skötare på början av 2000 talet så skötte vi helt om dem lite extra, putsade utrustningen etc. Ser inga nackdelar med det faktiskt och jag tror det är väldigt viktigt att lära sig om allt runt omkring, inte bara ridandet.

 

[Ullmerkott]

Fast va?
Skötare pysslar extra med hästarna, inte istället för personalen?

När jag var skötare på början av 2000 talet så skötte vi helt om dem lite extra, putsade utrustningen etc. Ser inga nackdelar med det faktiskt och jag tror det är väldigt viktigt att lära sig om allt runt omkring, inte bara ridandet.

+1 på detta. När jag var skötare ägnade sig skötarna åt att borsta lite extra, eftermiddagsmocka, smörja utrustning, och oändligt med häst prat och allmänt umgänge. Dvs väldigt långt ifrån att ha det övergripande ansvaret för hästarnas skötsel, men ändå ett viktigt bidrag. Det var även skötarna som ledde hästarna på barnlektionerna - eftersom skötarna var betydligt mer erfarna och drillade i säker hästhantering än den genomsnittliga nybörjarens föräldrar. Givetvis såg ridlärare till att eventuella stökiga ponnyer leddes av de äldre och mer rutinerade av skötarna. Jag ser inte att system med ansvarstagande stalltjejer på något sätt måste stå i motsats till modernt säkerhetstänk.

 

[Mabuse]

Fast va?
Skötare pysslar extra med hästarna, inte istället för personalen?

När jag var skötare på början av 2000 talet så skötte vi helt om dem lite extra, putsade utrustningen etc. Ser inga nackdelar med det faktiskt och jag tror det är väldigt viktigt att lära sig om allt runt omkring, inte bara ridandet.

I inlägget jag svarade på beskrevs hur man tjänade ihop till ridlektioner på ridskolan genom att mocka, bl a. Dvs, att ridskolan inte har ekonomi till att anställa stallskötare, utan låter barn sköta stallskötseln i utbyte mot ridning. Jag ser hellre att vuxna tar hand om hästarna i utbyte mot pengar.

Att det ens behövdes barn för att leda ponnyer berodde ju rimligen på att de ridande barnens föräldrar inte gjorde det. Nybörjare har aldrig kunnat rida själva, skillnaden är att nu leder föräldrarna dem, och förr betalade ridskolan andra barn för att leda dem. Oklart om det var bättre.

 

[Mabuse]

+1 på detta. När jag var skötare ägnade sig skötarna åt att borsta lite extra, eftermiddagsmocka, smörja utrustning, och oändligt med häst prat och allmänt umgänge. Dvs väldigt långt ifrån att ha det övergripande ansvaret för hästarnas skötsel, men ändå ett viktigt bidrag. Det var även skötarna som ledde hästarna på barnlektionerna - eftersom skötarna var betydligt mer erfarna och drillade i säker hästhantering än den genomsnittliga nybörjarens föräldrar. Givetvis såg ridlärare till att eventuella stökiga ponnyer leddes av de äldre och mer rutinerade av skötarna. Jag ser inte att system med ansvarstagande stalltjejer på något sätt måste stå i motsats till modernt säkerhetstänk.

Alltså, de där ansvarstagande stalltjejerna... Jag är helt med på att man själv uppfattar sig som väldigt mogen och ansvarstagande när man är femton, det gjorde jag också när jag var i den åldern. Men när jag nu ser de där stalltjejerna med en vuxens ögon... Tja, de är väl begränsat pedagogiska med barnen, och måttligt kunniga om hästar. Visst, de är mer vana att hantera ponnyer än barnens föräldrar, men de är definitivt väldigt mycket sämre på att hantera barnen. Och jag skulle säga att rutinerade ridskoleponnyer klarar sig bättre med en ovan person än orutinerade barn gör.

Jag har på det hela taget väldigt svårt för det här med ”Det var bättre förr. På min tid, då...”.

 

[prallan]

Alltså, de där ansvarstagande stalltjejerna... Jag är helt med på att man själv uppfattar sig som väldigt mogen och ansvarstagande när man är femton, det gjorde jag också när jag var i den åldern. Men när jag nu ser de där stalltjejerna med en vuxens ögon... Tja, de är väl begränsat pedagogiska med barnen, och måttligt kunniga om hästar. Visst, de är mer vana att hantera ponnyer än barnens föräldrar, men de är definitivt väldigt mycket sämre på att hantera barnen. Och jag skulle säga att rutinerade ridskoleponnyer klarar sig bättre med en ovan person än orutinerade barn gör.

Jag har på det hela taget väldigt svårt för det här med ”Det var bättre förr. På min tid, då...”.

Ja, det är ju annorlunda, men svårt att lägga in svartvita värderingar i det.

 

[warg]

Det jag kan känna är synd är att det idag finns få möjligheter för den som inte har intresserade föräldrar att ens börja rida. Hästarna är en jätteviktig del av mitt liv, och till ganska stor del har hästintresset även format mitt yrkesliv. Det hade aldrig skett om mina föräldrar hade varit tvungna att vara i stallet - de hade varken tid eller lust med det och inte heller särskilt gott om pengar.

 

[Shaggy]

Det jag kan känna är synd är att det idag finns få möjligheter för den som inte har intresserade föräldrar att ens börja rida. Hästarna är en jätteviktig del av mitt liv, och till ganska stor del har hästintresset även format mitt yrkesliv. Det hade aldrig skett om mina föräldrar hade varit tvungna att vara i stallet - de hade varken tid eller lust med det och inte heller särskilt gott om pengar.

Eller är livrädda för hästar. Hade det inte funnits äldre tjejer som hjälpt till i stallet när jag började så hade det inte funnits en chans att jag kunnat börja rida.

 

[Hoarfrost]

Jag ser inte det här på min ridskola alls. Visst är vissa, kanske 1/3 av föräldrarna, med i stallet och sitter och tittar på läktaren. Men de curlar inte överhuvudtaget. De hjälper sina barn om hästen är lite för stor för dem att sadla, finns som moraliskt stöd om hästen är av den tjurigare varianten, och kanske någon gång kratsar hovar på någon av hästarna som kan vara knepiga att kratsa på om barnet själv testat först.
De är alltså aktivt med men barnen gör merparten av jobbet med att fixa i ordning hästen innan och efter ridning.

En annan typ av förälder vi har (tyvärr) är "SKYNDA DIG JAG VÄNTAR I BILEN" - föräldrar. Sägs oftast till barnet när de är på väg att ställa upp på meddellinjen och nåde det barnet om det låter sina föräldrar vänta i bilen mer än 5 minuter efter att de suttit av. Resultatet är att barnet endast hinner tränsa och sadla av och sedan måste kasta sig iväg till bilen. Utan att borsta av hästen och utan att tvätta bettet. Dessa föräldrar brukar ofta även vara av åsikten att det ju inte kan ta mer än 15-20 minuter att göra i ordning en häst och slänger därför ut barnen ur bilen 20 minuter innan lektionen börjar. Då ska barnet snabbt upp till stallet och hinner knappt borsta innan hen måste slänga på sadeln och sätta på sig hjälmen och västen.
Jag ogillar faktiskt den typen mer än curlingföräldrar. Skynda dig jag väntar i bilen föräldrar är verkligen inte min favorit.

 

[Roheryn]

I inlägget jag svarade på beskrevs hur man tjänade ihop till ridlektioner på ridskolan genom att mocka, bl a. Dvs, att ridskolan inte har ekonomi till att anställa stallskötare, utan låter barn sköta stallskötseln i utbyte mot ridning. Jag ser hellre att vuxna tar hand om hästarna i utbyte mot pengar.

Att det ens behövdes barn för att leda ponnyer berodde ju rimligen på att de ridande barnens föräldrar inte gjorde det. Nybörjare har aldrig kunnat rida själva, skillnaden är att nu leder föräldrarna dem, och förr betalade ridskolan andra barn för att leda dem. Oklart om det var bättre.

Jag var en av de här tjejerna under min uppväxt. Vi hade en stark och tydlig stallägare som "höll ordning" på oss och 2 eller 3 anställda ridlärare, det var de vuxna som fanns i stallet (och de var ju alltid där, typ). I övrigt hade vi både skötarsystem och ett system där vi som hjälpte till på nybörjarlektionerna fick extra ridlektioner i utbyte. Och även sett såhär i efterhand tycker jag att det var ett bra system. Vi som hängde i stallet fick lagom svåra arbetsuppgifter (LYCKA när man fick förtroende att ta hand om kvällsfodringen) och de nya barn som började i ridskolan fick automatiskt vänner bland oss som varit med lite längre, ofta hade man "sin egen" nybörjare som man hjälpte med sadling o tränsning, samt ledde hästen (eller bara gick bredvid, beroende på vad ryttaren ville) under lektionen. Självklart var det ridläraren som stod för ridundervisningen och pedagogiken!

Jag lärde mig enormt mycket under de där åren på min första ridskola - om hästar, mig själv, andra människor och livet i största allmänhet! Skulle aldrig vilja ha det ogjort, och det är med viss sorg i hjärtat jag tänker på att sådär finns det nog inga ridskolor som har det längre - en liten värld (som var min hela värld under några år) som gått förlorad!

 

[Mabuse]

Jag var en av de här tjejerna under min uppväxt. Vi hade en stark och tydlig stallägare som "höll ordning" på oss och 2 eller 3 anställda ridlärare, det var de vuxna som fanns i stallet (och de var ju alltid där, typ). I övrigt hade vi både skötarsystem och ett system där vi som hjälpte till på nybörjarlektionerna fick extra ridlektioner i utbyte. Och även sett såhär i efterhand tycker jag att det var ett bra system. Vi som hängde i stallet fick lagom svåra arbetsuppgifter (LYCKA när man fick förtroende att ta hand om kvällsfodringen) och de nya barn som började i ridskolan fick automatiskt vänner bland oss som varit med lite längre, ofta hade man "sin egen" nybörjare som man hjälpte med sadling o tränsning, samt ledde hästen (eller bara gick bredvid, beroende på vad ryttaren ville) under lektionen. Självklart var det ridläraren som stod för ridundervisningen och pedagogiken!

Jag lärde mig enormt mycket under de där åren på min första ridskola - om hästar, mig själv, andra människor och livet i största allmänhet! Skulle aldrig vilja ha det ogjort, och det är med viss sorg i hjärtat jag tänker på att sådär finns det nog inga ridskolor som har det längre - en liten värld (som var min hela värld under några år) som gått förlorad!

Det var nog sällsynt då också. Min barndoms ridskolor var inte alls som vad du beskriver. Och säkert finns det idag ridskolor som är så också. På min ridskola finns det ett sånt system som det du beskriver, men ungdomarna får lön istället för ridlektioner. Har att göra med kollektivavtal och lagar, alla som jobbar i stallet får vit lön. Eftersom jobbet i stallet är de flestas första möte med arbetsmarknaden, så kan jag tycka det finns en poäng med att allt är avtalsenligt och lagenligt.

 

[fio]

Jag var en av de här tjejerna under min uppväxt. Vi hade en stark och tydlig stallägare som "höll ordning" på oss och 2 eller 3 anställda ridlärare, det var de vuxna som fanns i stallet (och de var ju alltid där, typ). I övrigt hade vi både skötarsystem och ett system där vi som hjälpte till på nybörjarlektionerna fick extra ridlektioner i utbyte. Och även sett såhär i efterhand tycker jag att det var ett bra system. Vi som hängde i stallet fick lagom svåra arbetsuppgifter (LYCKA när man fick förtroende att ta hand om kvällsfodringen) och de nya barn som började i ridskolan fick automatiskt vänner bland oss som varit med lite längre, ofta hade man "sin egen" nybörjare som man hjälpte med sadling o tränsning, samt ledde hästen (eller bara gick bredvid, beroende på vad ryttaren ville) under lektionen. Självklart var det ridläraren som stod för ridundervisningen och pedagogiken!

Jag lärde mig enormt mycket under de där åren på min första ridskola - om hästar, mig själv, andra människor och livet i största allmänhet! Skulle aldrig vilja ha det ogjort, och det är med viss sorg i hjärtat jag tänker på att sådär finns det nog inga ridskolor som har det längre - en liten värld (som var min hela värld under några år) som gått förlorad!

Jag håller med, dessutom hade jag aldrig kunnat rida så mkt om möjligheten att kunna tjäna ihop en lektion genom att leda nybörjare eller på handikapplektioner. Min mamma var livrädd för hästar och Pappa allergisk och jobbade dessutom jämt, om det hade varit ett tvång att föräldrarna skulle leda hade inte jag fått börja rida överhuvudtaget.