Planering framåt

Igår hade jag läkar samtal igen och pratade lite om hur planeringen är. Och det hon sa var att som det verkar nu så blir det en plats i dagvård ungefär i mitten av september. Så ifall dom tycker att jag verkar redo för det så ska jag börja där då. Men jag har ingen aning om vad dagvård är eller hur det går till eller nånting mer än det dom har berättat som inte är så mycket. Så ifall nån har koll så får ni gärna berätta lite!
Sen också var det om typ reglerna om mig och så med att jag inte har fått vara ensam alls och inte gå nästan nånting och så. Och det ändrades lite nu så nu får jag gå korta sträckor men inte som motion liksom. Utan typ att jag får gå från bilen runt i en affär och tillbaka till bilen. Eller att i stallet så får jag gå till hagen och såna saker. Så inte mycket alls och får inte göra nån motion men lite mer får jag göra iallafall. Och så bestämde hon att det med att jag inte får vara ensam skulle ändras så dom ska kolla till mig typ med tio minuter mellanrum hela tiden om jag är själv. Men det gick inte så bra för sen mådde jag jätte jätte dåligt på kvällen och hade bara massa dåliga tankar. Så tillslut skrev jag allt det till pappa så han sa till nån i personalen så fick samma medicin som jag fick för nån dag sen och att dom bestämde IGEN att jag inte ska vara själv. Så det var inte så länge jag fick det.
Men ja jag blev iallafall trött efter ett tag så sov ganska okej inatt. Men är fortfarande jätte trött och frukosten var typ kaos. Så får se hur det går idag för har egentligen planering att jag ska ha permission men får se om jag ska ha det.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Hur går det med dig?

Det går inte så jätte bra men hade permison iallafall. Vi åkte bara till två olika affärer och köpte lite saker så gjorde inte så mycket. Sen berättade jag lite om alla tankarna och det. Och vet att jag borde säkert ha gjort det innan vi åkte men kunde bara inte då. Men gjorde det sen iallafall.

 

[Sleepy]

Det går inte så jätte bra men hade permison iallafall. Vi åkte bara till två olika affärer och köpte lite saker så gjorde inte så mycket. Sen berättade jag lite om alla tankarna och det. Och vet att jag borde säkert ha gjort det innan vi åkte men kunde bara inte då. Men gjorde det sen iallafall.

Jättebra gjort av dig att du berättade. Du kan inte bära såna bördor ensam. De behöver veta.

 

[LiviaFilippa]

Jättebra gjort av dig att du berättade. Du kan inte bära såna bördor ensam. De behöver veta.

Tack men det känns inte bra. Jag vill inte bara vara massa problem för dom hela tiden och ha mer och mer saker som dom är oroliga eller ledsna eller sånt för. Känns som jag inte kan göra nånting bra så bara gör dom besvikna och ledsna hela tiden.

 

[Lovisaleonora]

Fast det är inte ENDA skillnaden för skillnaden är att när jag berättar saker för dom så blir det mer saker för dom att vara oroliga för och att det kan bli ändringar på reglerna för mig och sånt. Och ja det är ju inte FARLIGT men jobbigt.

Fast du har ju provat det där med att inte berätta. Det funkar inte jättebra tycker jag - vad tycker du? Du får mer stöd och hjälp om de omkring dig vet vad du behöver stöd och hjälp med. Det hjälper ju inte att gipsa benet om du brutit armen. Du måste berätta vad du känner så du kan få hjälp att hantera känslorna.

Skitsamma om du berättade för eller efter. Du berättade. Jättebra gjort.

Berätta för dem att du egentligen inte vill berätta, för du är orolig att göra dem ledsna och besvikna och oroliga. Så kan de själva få berätta för dig hur DE känner sig när du berättar.

 

[tuaphua]

Tack men det känns inte bra. Jag vill inte bara vara massa problem för dom hela tiden och ha mer och mer saker som dom är oroliga eller ledsna eller sånt för. Känns som jag inte kan göra nånting bra så bara gör dom besvikna och ledsna hela tiden.

Fast jag tror de hellre vill veta vad du känner och tänker än att inte veta.
Precis som det för dig är jobbigt när du inte vet vad vården planerar för dig så är det jobbigare att inte veta för dina föräldrar. Om de känner att du pratar med dem och släpper in dem så är det enklar för dem att bära än att undra.
Självklart vill de att du ska må bra och blir ledsna över att du mår dåligt.
Men om du pratar med dem så kan de känna att de kan göra ngt, om än så bara att dela de tunga saker du bär på. Ofta känns det lättare när man fått ur sig saker.
Plus att de enklare kan veta hur de kan hjälpa dig och att du kan komma närmre att bli bättre/frisk.
Jag tror de är jättestolta över dig och tycker du är det bästa de har. Du gör dem inte besvikna för att du är sjuk! Precis som de inte skulle bli besvikna på dig om du bröt benet.

Kan du kanske må bättre kring det här om du berättar hur du känner kring att du inte vill såra dem eller göra dem besvikna etc genom att berätta hur du mår? Kanske via sms till pappa om det är för jobbigt att prata om det?
Så kanske du kan få känna annorlunda kring det om du hör dem själva berätta att de vill veta, att de inte är besvikna etc?

 

[Sleepy]

Tack men det känns inte bra. Jag vill inte bara vara massa problem för dom hela tiden och ha mer och mer saker som dom är oroliga eller ledsna eller sånt för. Känns som jag inte kan göra nånting bra så bara gör dom besvikna och ledsna hela tiden.

Det måste vara kämpigt för dig att känna så. Men du kan inte hjälpa att du är sjuk. Det är som det är just nu, men det kommer att bli bättre. Det som är viktigt är att du inte bär mörkret inom dig. Ut med det.

 

[LiviaFilippa]

Fast du har ju provat det där med att inte berätta. Det funkar inte jättebra tycker jag - vad tycker du? Du får mer stöd och hjälp om de omkring dig vet vad du behöver stöd och hjälp med. Det hjälper ju inte att gipsa benet om du brutit armen. Du måste berätta vad du känner så du kan få hjälp att hantera känslorna.

Skitsamma om du berättade för eller efter. Du berättade. Jättebra gjort.

Berätta för dem att du egentligen inte vill berätta, för du är orolig att göra dem ledsna och besvikna och oroliga. Så kan de själva få berätta för dig hur DE känner sig när du berättar.

Nej jag vet men inget funkar ju bra. Jag vet att dom säkert vill hjälpa mig och sånt men jag vill inte liksom behöva hjälp med alla möjliga saker hela tiden. Vet inte hur jag ska förklara men det känns typ både pinsamt och äckligt på nåt sätt. Alltså inte att det är äckligt ifall nån mår dåligt eller har såna tankar eller vadsomhelst men JAG får som äckel känslor när jag pratar om det och alla vet.

 

[Lovisaleonora]

Nej jag vet men inget funkar ju bra. Jag vet att dom säkert vill hjälpa mig och sånt men jag vill inte liksom behöva hjälp med alla möjliga saker hela tiden. Vet inte hur jag ska förklara men det känns typ både pinsamt och äckligt på nåt sätt. Alltså inte att det är äckligt ifall nån mår dåligt eller har såna tankar eller vadsomhelst men JAG får som äckel känslor när jag pratar om det och alla vet.

Vet du, det här är ett sånt fantastiskt framsteg att jag känner för att böla en skvätt. Faktiskt. Det är första gången jag upplever att du verkligen kan sätta ord på hur du känner. Och varför du inte vill be om hjälp.

Du är så himla bra. Så. Himla. Bra.

 

[LiviaFilippa]

Fast jag tror de hellre vill veta vad du känner och tänker än att inte veta.
Precis som det för dig är jobbigt när du inte vet vad vården planerar för dig så är det jobbigare att inte veta för dina föräldrar. Om de känner att du pratar med dem och släpper in dem så är det enklar för dem att bära än att undra.
Självklart vill de att du ska må bra och blir ledsna över att du mår dåligt.
Men om du pratar med dem så kan de känna att de kan göra ngt, om än så bara att dela de tunga saker du bär på. Ofta känns det lättare när man fått ur sig saker.
Plus att de enklare kan veta hur de kan hjälpa dig och att du kan komma närmre att bli bättre/frisk.
Jag tror de är jättestolta över dig och tycker du är det bästa de har. Du gör dem inte besvikna för att du är sjuk! Precis som de inte skulle bli besvikna på dig om du bröt benet.

Kan du kanske må bättre kring det här om du berättar hur du känner kring att du inte vill såra dem eller göra dem besvikna etc genom att berätta hur du mår? Kanske via sms till pappa om det är för jobbigt att prata om det?
Så kanske du kan få känna annorlunda kring det om du hör dem själva berätta att de vill veta, att de inte är besvikna etc?

Ja kanske men känner mig så dum om allt dethär. Jag fattar att det inte går att bara inte bry sig om det för alla tankar och känslor försvinner ju inte för det. Men känns ändå som det blir större på nåt sätt när andra än bara jag vet. Eller det blir på allvar liksom. Och det är sååå mycket saker som jag har gjort och sagt och tankar och känslor som inte ALLS är som jag brukar vara och tänka. Så känns typ som såna saker inte borde vara jag men det blir mer på riktigt att det ÄR jag när alla vet om det.

 

[Sleepy]

@EmmaFilippa Du ska inte vara rädd för att vara "till besvär". Du har ingenting att skämmas för. Vem som helst kan bli sjuk, alla har rätt att få hjälp när det händer. Även du. Jag förstår att det inte känns som Du, när du är van vid att känna dig starkare. Men faktum är att du behöver hjälp nu, för att kunna få känna dig så stark igen. Du är jättesjuk. Du är nu en av de som behöver hjälp. Ta emot den.

Vad sa dina föräldrar när du berättade? Har de pratat med personalen om det?

 

[LiviaFilippa]

Vet du, det här är ett sånt fantastiskt framsteg att jag känner för att böla en skvätt. Faktiskt. Det är första gången jag upplever att du verkligen kan sätta ord på hur du känner. Och varför du inte vill be om hjälp.

Du är så himla bra. Så. Himla. Bra.

Tack men jag känner mig inte bra ALLS eller som att jag kan göra nånting bra. Men tack ändå

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Du ska inte vara rädd för att vara "till besvär". Du har ingenting att skämmas för. Vem som helst kan bli sjuk, alla har rätt att få hjälp när det händer. Även du. Jag förstår att det inte känns som Du, när du är van vid att känna dig starkare. Men faktum är att du behöver hjälp nu, för att kunna få känna dig så stark igen. Du är jättesjuk. Du är nu en av de som behöver hjälp. Ta emot den.

Vad sa dina föräldrar när du berättade? Har de pratat med personalen om det?

Jag vet men jag tycker ändå det är jätte jobbigt att jag behöver så mycket hjälp. Och att jag är sjuk för jag känner mig inte sjuk. Känner mig som jag är dum i huvudet och konstig och inte kan göra helt normala saker men känner mig inte SJUK liksom. Jag fattar att det här låter jätte hemskt men jag skulle hellre ha nån sjukdom som är i kroppen och inte i huvudet. Så man kunde typ se på blodprov eller ńån annan undersökning om det var bättre eller sämre och hur sjuk man är utan att man behöver prata om det hela tiden.
Och mina föräldrar så jag vet inte om dom sa som dom tycker på riktigt eller om dom bara ville att jag skulle tro att dom inte reagerade så mycket liksom. Men dom sa inte så jätte mycket men att dom fattar att jag mår jätte dåligt och att det kommer bli bättre och att det var bra att jag berättade om det. Och ja när vi kom tillbaka så berättade dom för en sköterska. Men har ju redan att nån är med mig hela tiden och såna saker så tror inte dom ändrar så mycket om såna saker iallafall.

 

[Sleepy]

Jag vet men jag tycker ändå det är jätte jobbigt att jag behöver så mycket hjälp. Och att jag är sjuk för jag känner mig inte sjuk. Känner mig som jag är dum i huvudet och konstig och inte kan göra helt normala saker men känner mig inte SJUK liksom. Jag fattar att det här låter jätte hemskt men jag skulle hellre ha nån sjukdom som är i kroppen och inte i huvudet. Så man kunde typ se på blodprov eller ńån annan undersökning om det var bättre eller sämre och hur sjuk man är utan att man behöver prata om det hela tiden.
Och mina föräldrar så jag vet inte om dom sa som dom tycker på riktigt eller om dom bara ville att jag skulle tro att dom inte reagerade så mycket liksom. Men dom sa inte så jätte mycket men att dom fattar att jag mår jätte dåligt och att det kommer bli bättre och att det var bra att jag berättade om det. Och ja när vi kom tillbaka så berättade dom för en sköterska. Men har ju redan att nån är med mig hela tiden och såna saker så tror inte dom ändrar så mycket om såna saker iallafall.

Känslor och tankar, oro och ångest, glädje och sorg - allt sånt hör till kroppen också. Det är en del av oss.

Det är lika ok att vara sjuk i anorexi, ha ångest och självmordstankar, som att ha brutit benet eller vrickat foten. Det är inget fel på dig, du är inte knäpp eller konstig; du har bara drabbats av en sjukdom. Det kan hända vem som helst.

När du nu inte kan hantera ångesten med hjälp av anoreximonstret längre och allt känns jobbigt, kanske något inom dig letar en annan utväg. För att det är svårt och känns hopplöst och det är svårt att se framtiden. Men det är en del av din sjukdom, det är något du kan få hjälp att komma tillrätta med. Det är inte konstigare än att gipsa benet, bara en annan typ av behandling.

 

[sorbifolia]

Ja kanske men känner mig så dum om allt dethär. Jag fattar att det inte går att bara inte bry sig om det för alla tankar och känslor försvinner ju inte för det. Men känns ändå som det blir större på nåt sätt när andra än bara jag vet. Eller det blir på allvar liksom. Och det är sååå mycket saker som jag har gjort och sagt och tankar och känslor som inte ALLS är som jag brukar vara och tänka. Så känns typ som såna saker inte borde vara jag men det blir mer på riktigt att det ÄR jag när alla vet om det.

Just det här med att det känns mera "på riktigt" - det är en jätteviktig bit i att bli frisk igen! Du måste känna på att sjukdomen ÄR verklig, och acceptera den, innan du kan börja vilja bli frisk och verkligen kämpa mot den. Och ja, det är jobbigt och svårt, men du är ändå på rätt väg och det går framåt även om det inte känns så!

Det finns ett uttryck jag gillar, som jag brukar tänka på när allt är kämpigt - jag vet inte om det blir rätt på svenska, men försöker översätta det ändå: "Det är i uppförsbacke det går uppåt." Alltså när det är som mest besvärligt, om man fortsätter gå då, så tar man sig längre och längre upp och fram. Forsök komma ihåg det.

 

[LiviaFilippa]

Jag ska egentligen sova nu men vill skriva av mig först om en sak. Vet inte om ni har märkt det men oftast när jag bråkar med nån av mina föräldrar så är det med mamma. Och oftast om det är nåt jobbigt så pratar jag helst med pappa. Men saken är att jag vet inte varför det är så. För jag vill inte bråka med mamma men det är som att jag blir sååå arg på henne för massa saker så jag KAN inte stoppa det. Och vet att jag är taskig och orättvis och allt men ändå blir det så.
Och såklart så vet jag att både mamma och pappa bryr sig jätte mycket om mig och dom gör sååå himla mycket för mig. Alltså inte bara nu utan att jag har två ponnysar och allt möjligt. Fattar ju att det kostar jätte mycket pengar och så för dom. Och nu helatiden som jag har varit inlagd på bup så är en av dom nästan hela tiden med mig och dom är med om jag har permison och alltmöjligt. Så jag VET hur bra som helst att jag har jätte bra föräldrar och allt sånt. Och jag vill liksom vara tacksam och glad och att dom är stolta över mig och ja. Att jag skulle kunna vara en bra dotter till dom liksom.
Men ändå så GÅR det inte och blir bråk och sånt. Och blir nästan alltid mest arg på mamma och är jätte dum mot henne ändå fast hon gör sååå mycket för min skull. Men ändå så är jag som jag är.
Och jag vet inte vad man kan göra åt det liksom. För jag vill ju inte vara så egentligen och mår jätte dåligt när jag vet att jag kanske gör mamma ledsen och ÄNDÅ så kan jag inte stoppa det.

 

[sorbifolia]

Men du, sådär har jättemånga det tror jag, att tjejer bråkar med sina mammor - särskilt i tonåren. Jag har alltid kommit bättre överens med min pappa än mamma, även om min mamma som din är jättesnäll. Din mamma kanske även har haft samma problem med sina föräldrar när hon var tonåring?

Skulle du kunna skicka ett sms till din mamma och säga att du är ledsen för att du bråkar med henne ibland och att det inte är meningen att göra henne ledsen? Då blir hon säkert jätteglad.

 

[LiviaFilippa]

Men du, sådär har jättemånga det tror jag, att tjejer bråkar med sina mammor - särskilt i tonåren. Jag har alltid kommit bättre överens med min pappa än mamma, även om min mamma som din är jättesnäll. Din mamma kanske även har haft samma problem med sina föräldrar när hon var tonåring?

Skulle du kunna skicka ett sms till din mamma och säga att du är ledsen för att du bråkar med henne ibland och att det inte är meningen att göra henne ledsen? Då blir hon säkert jätteglad.

Ja jag vet att det inte är så ovanligt men det har aldrig varit såhär förr. Eller såklart har vi bråkat ibland om olika saker men nu den senaste tiden så är det jätte mycket mer. Så det spelar nästan ingen roll vad hon gör så blir jag sååå irriterad och kan inte låta bli att bli arg liksom.
Som med ponnysarna så när vi köpte O tyckte jag att det var jätte kul att mamma kunde rida han också. Så vi kunde rida tillsammans ibland och såna saker. Men nu så är det ju bara hon som sköter dom och gör allting förutom att en annan tjej rider O ibland då. Men annars gör mamma ALLT med dom och jag vet att det är jätte snällt och egentligen så tror jag att hon gör sitt bästa men ändå så blir jag sååå arg för exakt allt som hon gör med dom. Men det är ju inte bara om ponnysarna men bara som ett exempel. Men det är så med allt möjligt.

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker du ska säga något till din mamma. Antingen skriva en kort rad eller kopiera det du skrivit här ovan eller bara säga något i stil med "jag vet att jag är jobbig, förlåt, men jag kan inte bättre just nu". Jag tror hon kommer att förstå. Och det är faktiskt skönt i själen att be om ursäkt.

 

[LiviaFilippa]

Jag tycker du ska säga något till din mamma. Antingen skriva en kort rad eller kopiera det du skrivit här ovan eller bara säga något i stil med "jag vet att jag är jobbig, förlåt, men jag kan inte bättre just nu". Jag tror hon kommer att förstå. Och det är faktiskt skönt i själen att be om ursäkt.

Ja jag kanske borde det. Men egentligen så vill jag inte säga förlåt för det fast jag ändå bara fortsätter bli så arg för allt.

 

[tuaphua]

Ja jag kanske borde det. Men egentligen så vill jag inte säga förlåt för det fast jag ändå bara fortsätter bli så arg för allt.

Kan det vara så att du innerst inne egentligen bryr dig väldigt mycket om dina ponnyer men att det gör så ont att du försöker stänga av de känslorna och inbilla dig att du skiter i dem?
Och att du blir arg kanske både för att din mamma gör det du egentligen vill själv och för att ditt kontrollbehov går in och tycker att mamma gör fel med saker du själv skulle gjort annorlunda?