Plågad av kärlek, älskad till döds?

[Salandge]

Jag känner igen det du skriver, upplever ett sådant scenario på när håll just nu...

En bekant har en häst som börjar närma sig 30... Hon har haft den i 25 år och det är hennes ögonsten, men nu på slutet tycker jag och många med mig att hon kanske börjar bli dax att låta den vandra vidare. Hästen har börjat tappa tänderna och kan inte tugga sin föda ordentligt och har rasat i vikt, man kan se alla TYDLIGT revben och ryggkotorna kan man också skönja, den är mager. Den har problem med ögonen som sväller igen och rinner med jämna mellanrum (vet. kan ej hitta något fel), benen är inte som de varit tidigare om åren... Det syns att den inte rör sig med samma lätthet längre.

Jag vet inte om det är så att hon inte VILL se att det är kanske är dax, eller om hon helt enkelt inte tycker att den är så dålig som andra tycker. Om någon antyder något tar hon väldigt illa vid sig... Hon rider på som vanligt men kanske inte lika hårt som tidigare. Hästen är fortfarande pigg i huvudet men kroppen är gammal. Detta är en människa som aldrig skulle göra ett djur illa medvetet så jag antar att det är som någon skrev, "strutsen med huvudet i sanden". Fast å andra sidan kan hon åka förbi stallet mitt i natten och titta till den "bara" för att hon är orolig för den.

Men vad ska man göra som åskadare till detta? Man kan ju inte mer än påpeka detta till ägaren men så länge hon inte tycker att det är dags så...

 

[ika77]

*lånar knapp**

Jag tycker att det är våran jävla SKYLDIGHET att se till djurets bästa. Vare sig om det är en hund, katt, häst eller nåt annat.
För den dagen man skriver på ett ägarpapper på ett djur, då börjar oxå ett ansvar att gälla.
Man får inte leka guds allmäktig när det gäller detta och tro att man alltid ser hur hästen mår.
Hästar och andra djur visar inte gärna hur de mår, för eftersom de är flockdjur så skulle de då i vilt tillstånd bli utstötta från sin egen flock.
Så det är OMÖJLIGT att för oss människor se hur hästen EGENTLIGEN mår.
Om man vet om att det fysiska tillståndet på djuret blir sämre men att den VERKAR må bra, så måste man ändå tänka på vad som mest humant.
Och varför gå och vänta på nåt där man ändå vet att utgången blir detsamma....
Man skjuter ju då bara det jobbiga framför sig..
Om min älskade häst som betyder allt för mig skulle bli så dålig så att jag visste att hon skulle behöva vandra till det eviga landet, så hade jag inte utsatt varken henne eller mig för den onödiga väntan fram tills dess.
Jag hade sett till att få det gjort för hennes skull så fort som möjligt.

Men sen inte sagt att jag försvarar såna människor som slaktar sina hästar så fort de slutar uppfylla människornas krav.. (ska finnas en annan tråd)
Om jag har en häst som har blivit t.ex för liten för att tävla, men jag vill fortsätta tävla.
Då är det ju min skyldighet att se till att hästen hittar ett bra hem antingen som sällskapshäst eller hos en tjej som inte har så höga krav som mig..
Det är ju en annan femma.

Så sluta titta era hästar i ögonen, gör det som är det bästa för dem. För i ögonen.. där kan ni glo länge...