Plågad av kärlek, älskad till döds?

[ghost]

Usch, det där är en svår fråga...

Jag vet att det absolut värsta beslut jag tagit i mitt liv var när jag beslutade att min tolvåriga russtravare med kvickdrag skulle tas bort. Han stod med kraftig bukandning och mådde så psykiskt dåligt av att inte arbeta så jag såg inga alternativ. Efteråt så insåg jag att det var ett kolkt beslut men just då var det bland det värsta jag varit med om.

Jag saknar honom fortfarande i bland trots att det är 18 år sedan han dog. Men jag skulle kunna göra om det utan att tveka om jag skulle hamna i samma situation igen.

Rillo in memorian

En vän till mig kämpade in i det längst med sitt gamla halvblod (inte med alternativare men lade in tolkningar i veterinärernas omdömen), det slutade med att hästen rasade ihop i boxen aldrig reste sig mer. han fick avlivas i boxen... Något sådant skulle jag aldrig vilja vara med om, det måste vara värsta scenario att vänta för länge...

/// ghost

 

[Humelibumlan]

Fasst det finns många som inte ser om hästen är 2 grader halt, men ändå har lite sunt förnuft och förstår när hästen har riktigt ont och lyssnar på vad veterinär och andra kunniga säger...

Vid 2 grader hoppas jag verkligen man kan själv se om hästen är halt?!

 

[Chough]

Ja det hoppas jag med..
Men det FINNS folk som inte gör det...
dock inte så många hoppas jag..

Men jag tycker det hela handlar om att som hästägare kunna se vart hästen går, och det är även olika från häst till häst.. En häst som verkligen kämpar, eller en häst som "ser ut att vilja dö"..

 

[_xanth_star_]

Tog bort två hästar under -03 och det är det värsta men samtidigt det bästa jag gjort...

Håller helt med dig, den första hästen, han var mitt allt, jag levde för den hästen...
Hade det bara varit för min skull, hade jag behållt honom, men när en häst som i normala fall tappar vinterpälsen i februari inte ens har tappat hälften i maj, då börjar man fundera...
Och efter två månaders i bara hage och halt på 3 ben, då är det inte så svårt... trots detta stoltserade denna häst runt som en annan hingst 2h innan han blev utdömd...
Så, hade man gått efter det hade man kanske tyckt att han hade livslust, men tycker att de ska få sluta värdigt.

Den andra köpte jag starx efter, (samma ras, travare) hade aldrig funkat som travhäst men, eftersom jag skulle ha den som ridhäst spelade det ingen roll...
Bra galopp, dålig trav, passade mest och stel...
Det visade sig att när hästen fick stå (klarade inte högre påfrestningar) så slog han sönder boxen och blev allmänt knäpp, är det då rätt att hålla en sådan häst som promenadhäst (för det var på den nivån han hade funkat, om ens det)???

Jag tog beslutet inte och det ångrar jag inte, tror att det var bra för dessa två herrar att få sluta sina dagar innan det fick gå för långt, innan de började se mig och andra människor som bara roten till det onda...

Det blev långt, tycker att man ska vara hård, när hästen inte längre trivs, har ett drägligt liv ska man ta bort den, det är man skyldig den...

 

[Alexandra_W]

Lånar knapp.

Jag har faktiskt vid flera tillfällen 'tittat hästen i ögonen' och bestämt om den ska få mer tid eller ej. naturligtvis med vet i ryggen.

Absolut första gången var gammelponnyn, min första ponny. 33 år gammal blev han. Precis efter nyår det år han blev 33 så 'släckte han lyset'. Han ville inte vara med mer, och han tyckte det var dags att vandra vidare. Utåt sett var han normal, han åt, han lallade med kompisen etc. Men ögonen sa att nu var det dags att få somna.

En VETERINÄR skulle inte bedömt att det fanns några skäl att avliva honom. Men vi som kände honom hade ingen tvekan om att nu var det dags. Han fick somna en vecka senare.

Gång två var när Vision kämpade mot spiktrampsinfektionen och akut erlichios (vi visste inte det var det då, då var det ett mysterium att han var så sjuk). Han låg i boxen, hög feber och mådde rent ut sagt skit. men det var gnista kvar i ögonen, han kämpade och han tänkte inte ge upp. Veterinären gav honom 24 timmar, hade han inte ställt sig då var det inget mer att göra än förkorta lidandet.

Jag satt med honom större delen av de 24 timmarna. Och jag var faktiskt in och ringde DV för att låta dem komma och ta bort honom. Anledningen var att gnistan i ögonen slocknade. Han gav upp och konstaterade att han inte orkade mer. Där var jag säker på att nu var det kört. Dv svarade dock inte, jag lämnade meddelande och gick ut i stallet igen. Efter någon timme så lyckades han hitta reservkraft igen och började kämpa. Det enda som var någon skillnad var ögonen, hållning och allt var lika. Jag beslöt mig att han skulle få till morgonen. Gick in och sov några timmar, och när jag kom ut så stod han upp, åt och hade druckit en hel hink vatten. Jag har sällan gråtit som jag grät den morgonen


Senaste gången jag sett det var på unghästen. Hon var svårt sjuk och vi hade kämpat frenetiskt i tre veckor med henne, med sjunkande odds och det gick bara åt ett håll och det var fel håll. Trots att hon led, trots alla provtagningar och behandlingar så såg man att hon kämpade, det fanns gnista och liv. På slutet, sista helgen så bad hennes ögon om en enda sak: Att ta bort det onda. Hon hade nått gränsen för vad hon klarade, hon ville verkligen inte vara med längre om det var såhär det skulle vara. Eftersom prognosen var dålig och vi milt sagt slogs i motvind så tog jag det svåraste beslut jag tagit och sa att nu ger vi upp, inga fler behandlingar, vi ger upp. Försäkringsbolagets veterinär gav tillstånd till omedelbar nödslakt, hon proppades full med smärtstillande över natten och togs bort hemma av nödslakten nästa morgon.

Samtliga dess gånger har jag sett den omtalade förändringen i ögonen. Ibland kombinerat med allmän försämring i tillståndet och ändrad hållning etc, men ibland med blicken som enda tecken.

När stoet fick fång (jag upptäckte det tack och lov TIDIGT) så var det ögonen som fick mig att reagera. Ögonen sa 'ont'.

Nu tillbringar jag väldigt mycket tid väldigt nära mina djur och det är därför jag ser nyansskiftningar etc. Jag skulle INTE kunna säga varken bu eller bä om ögonen på någon annans häst, eller en häst jag bara haft en kort period.

Och den dag Visions gnista i ögonen börjar fladdra, då åker han till himlen. Så länge han är nöjd och tycker det är okej så får han vara T-märkt förtidspensionär.

 

[kopparberg]

Jag tycker sådana hästägare är de största egoister som finns! För som du säger, de tänker ju mer på våndan av sin egen förlust än att hästen faktiskt lider!

Den som verkligen älskar sin häst, den låter hästen sluta sitt liv när den inte längre vare sig lever ett drägligt liv, eller har har rimlig chans att så småningom göra det.

 

[Lovisaleonora]

Ont, det gör ont... För det gör det ju, att "leka Gud" och bestämma över liv eller död. Och ändå är det vårt ansvar som djurägaren.

Har själv länge suttit i sitsen där frågetecknen och pressen från omgivningen varit stor - skaffa en bättre häst, en som håller. Mitt halvblod fick alla chanser och ett par till, jag beslutade att han fick vara kvar så länge han hade livsgnistan kvar. Vid den här tiden förra sommaren rann livet ut för honom. Han blev deppig, hängde inte på de andra i hagen när de drog järnet. Då fick han vandra vidare. Innan när han varit dålig i omgångar, men pigg och med livsglädje mellan varven - då hade jag mått dåligt av att ta bort honom. Nu var det ett lätt (men ont) beslut att ta. Han hade förtjänat att sluta sina dagar.

Det finns en kategori hästägare till; förutom de du räknat upp (som dessvärre inte är sällsynta). De som inte kan erkänna sina egna tillkortakommande och tror att det kan döljas genom att hålla hästen i livet. Lite som strutsen i sanden. Istället för att erkänna att det blev fel, det finns inte mer att ge, det finns bara ett beslut att ta - då håller man hästen i liv och tillskriver sig gloria som har gett kusen en chans.

Linjen mellan alla dessa gränser är hårfina, det gäller att lyssna lagom mycket på andras intryck, väldigt mycket på veterinärer, hovslagare och andra yrkesgrupper som jobbar med hästar. Och kanske mest till sitt hjärta, som ofta säger vad som är rätt och fel - även om förnuftet ibland inte vill lyssna...

 

[armada]

Visst, en del av sorgen är den personliga misslyckande jag känner. Jag har trots allt som uppgift att skydda och vårda dessa djur och avlivning innebär att jag inte har gjort mitt jobb.
Att se sanningen i vitöga är svårt och att sticka huvudet i sanden vore så mycket lättare.

Trots det så tycker jag att det finns en del unga ägare som fattar rätt beslut och det tycker jag är beundransvärt. Jag hamnade aldrig i den sitsen då och nu är man äldre än gatan så man förväntas ha den personliga mognaden att fatta rätt beslut.
Jag hoppas innerligt att det finns få extremister i häst-Sverige (de som avlivar för att hästen inte presterar vs. De som inte avlivar av känslomässiga skäl).

 

[Humelibumlan]

Låter som en trist sits du hamnat i..
Det låter lite som du är "en av dem" som jag har i åtanke, där man sitter och tvekar och frågar sig själv när man "går för långt" i sin kärlek..

Vad har veterinären sagt om din häst?

 

[Nafayette]

Jobbigt jobbigt.
Tänker på min fölmärr Pince Nez.
Blev först blind på ett öga p.g.a. uveit.
När hon sedan året efter gick dräktig så var det en stor trafik till Strömsholm.Det andra ögat blev också drabbat.
Ögonspecialisten där gjorde en grundlig undersökning och gav ett litet hopp.
"Nessy" skulle opereras på hösten efter avskiljning.
Under den tiden så fick vi hålla på med diverse mediciner, droppar och salvor.
2 gånger i månaden var Nessy på kontroll hos veterinären.

Men så på hösten, innan avskiljning, så såg vi förändringen.
Hon hittade inte vattenkoppen.
Måste sett fel tänkte jag.
Gick upp och hämta min gubbe och så gick vi ner till stallet.
Hmm, sa han. -Jag tror det är dags nu. Sa han.
Va? Sa jag...
Du ser väl att hon är blind?? sa min gubbe.

Så f-n heller svarade jag.
Vi släppte ut Nessy och en annan fölmärr.
Nessy, som var igentligen ett rabiat överhuvud i flocken, gick och tuggade undergivet på stallplan för Trophy, som inte fattade nånting.

In till Strömsholm och veterinären sa att hon höll på att förlora det andra ögat också.
-Det KAN gå med, den och den och den medicinen...
-Har vi tur så KAN vi operera...

Många här ser jag, tittar sina hästar i ögonen.
Jag hade inga hästögon att titta på.
Jag stirrade in i veterinärens ögon och frågade:
-Vad skulle DU ha gjort om det hade varit din häst?

Vi åkte utan Nessy hem. Släpet var tomt.

För mig ÄR veterinären den person som JAG måste förlita mig till i sådana här frågor.
Veterinären har större kunskap än mig i hästsjukdomar.

För mig är veterinärens ord ett sanningens ord.
Dom vet hur det blir om en vecka/en månad/ett år.
SÄger han/hon att vi skall avliva, så gör vi det...på en gång.

Ångrar än idag att vi väntade så länge med Nessy.
Mitt minne av henne idag är inte när hon var fullt frisk utan istället när hon tuggade undergivet för Trophy Fish...

AM

 

[Humelibumlan]

*knapp lån*
Tänkte på det med att så många grundar sitt beslut på hästens ögon eller utseende.. alltså ur psykisk synpunkt!
Finns det någon som någonsin tagit bort sin fysikst friska häst för att den sett ledsen ut??

Jag har träffat massor av hästar som har ont av olika anledningar och av dessa skulle jag personligen tyckt det varit en led barmhärtighets handling att ta bort dem... men få av dem har trots smärtor och i vissa fall rent lidande, har ingen sett ut som de tappat livsgnistan?
Hästar har ju inte den förmågan att det tycker synd om sig själva på samma sätt som vi och därför tror jag det tar hemskt lång tid innan dessa hästar "ger upp".. Då är det ju upp till ägaren att ta ansvar för att hästens smärta och lidnade inte pågår längre tid än absolut nödvändigt!

 

[Nafayette]

Helt övertygad om att när hästägaren tror sig se på hästens ögon att...hmmm...den skall avlivas, så har det gått alldeles för långt i lidandet.

Hästägaren kan inte bedömma sånt utan att blanda in sina egna känslor eller försöka hitta alternativ.

Man måste nog förlita sig på veterinären.
Det är ju den som trots allt står på hästens sida i sådana här sammanhang.
Det är ju också veterinärens SKYLDIGHET att säga till hästägaren att nu skall hästen tas bort.
om man då, som hästägare, inte följer veterinärens anvisningar, då är det djurplågeri.

Sådana här fall finns det ju massor av.
Har en bekant som har ett jättestort halvblod. 176 över havet.
Den får åka land och rike runt på olika behandlingar.
Nu har hon flyttat härifrån, till långt ner i Skåne.
Vet att hon har kvar den där store kolossen.
Hovleder/kotleder sprutade femtioelva gånger.
Måste gå på "terapi" för att kunna gå i hage.
Specialbeslag och smärtstillande i lådor.
Men nä...
Fattar inte. Hästen är 12-14 år nu. Hennes egen uppfödning.
Och så är hon en rutinerad ryttare som bl.a. tävlat höga klasser hopp och dressyr.
Men denna pålle har hon snart flyttat in i sitt kök.
Tala om att ha förmänskligat en häst..

Visst blir det en helt sjuk relation till ett djur?

AM

 

[Humelibumlan]

Att älska sin häst är att låta den slippa lida!
Så tycker jag..

Har läst på Buke flera gånger att - Tji fick veterinären som sa att hästen inte skulle bli frisk..
I många fall tror jag nog veterinären snarare menat att ändamålet inte helgar lidandet på vägen..

 

[Tassetass]

Jag har tagit bort en fysiskt frisk häst eftersom han började må dåligt mentalt, och jag kunde inte med alla medel i denna värld garantera hans mentala och känslomässiga välmående någon annanstans eller hos någon annan. Därför fick han somna in medan han fortfarande var på topp, medans han var "hemma".

 

[jennyhd]

Det där var oerhört vackert skrivet.

 

[armada]

Jag är garanterat en av ”dem”. Daltar med djuren så man kan kräkas faktiskt.

Jag har ett helt stall med veterinärer och ingen av dem tycker samma sak. Ingen har sagt att hästen bör avlivas, med det beskedet följd av en god förklaring hade jag inte tvekat att fatta beslutet.
Ibland så undrar jag om man tolkar själv det man vill ur veterinärens bedömning eller ännu värre gallrar bland symptomen för att kunna påverka vet i rätt (läs fel) riktning. (Jag har INTE gjort det, bara en fundering).

Men jag har svårt att döma andra för att de skjuter fram beslutet. Jag var tvungen att sätta ner villkoren för ev avlivning på papper inför klinikbesöket imorgon. Min medhjälpare kommer att få lappen så jag inte kan backa ur imorgon. Kostnad / tid /ridbarhet är inte ett villkor bara hästens bästa…

PS
Jag har titta en häst med ett brutet bakben i ögonen, det sista jag såg var den varma lugna blicken som jag alltid älskade så. Ögonen må vara själens spegeln men det är dåliga hälsobarometrar…
DS

 

[Hannely]

#knapplån#

Efter ett gäng borttagna sköthästar när jag var yngre blev jag rätt härdad. Skötte sedan en privathäst, som blev mitt hjärta. Jordens dressyrtalang, hade han fått va hel hade han spöat Briar nu... Men han fick spatt i höger bak. Efter två år med behandling, vila, promenerande, igångsättning fick han en sommars bete, för att till hösten se om aktiviteten avstannat. Det hade den. Lugn igångsättning, ny kontroll. Och denna gång fanns aktivitet i båda bakbenen. Då fick han gå ut på bete igen. Och dagen då hemmaslakten kom ville jag inte finnas mer, för han såg verkligen inte sjuk ut. Han var pigg och glad i busögonen, inte en tillstymmelse till lidande där. Men vad göra när det inte är ens egen häst? Jag svor iaf på att aldrig köpa egen häst, för att ta dom där jävliga besluten visste jag inte om jag skulle fixa. Efter några år uten hästar började det suga i tarmen, så då köpte jag en unghäst, en halvbror till mitt hjärta. Hoppas att jag, om dagen kommer då jag måste besluta om liv och död, klarar att göra det.

 

[kopparberg]

Men du litade ju på veterinären när du själv kände att du inte kunde ta beslutet som behövdes.
De i allafall jag tycker är egoister, de vägrar ju trots veterinärens ord inse att de bör ända hästens lidande.

 

[Mabuse]

För egen del tycker jag nog också att man borde göra så - när det bara kan gå på ett sätt är det bättre att ta bort hästen INNAN den tappar gnistan, så som Nafayette skrev att hon önskar hon hade gjort. Jag var medryttare på ett ganska fint halvblod, gick Msv, supersnäll, ägarens ögonsten. 11 år och aldrig varit halt. Så fick han en kotledsinflammation, behandlades, den kom tillbaka, röntgen visade pålagringar - tredje gången den kom tillbaka fick han gå till slakt. han var inte mycket halt, och fortfarande precis lika glad som vanligt, men i slutändan så skulle han ju bara få mer och mer ont och troligen aldrig hålla för någon belastning mer. Så jag tycker ägaren gjorde rätt som tog bort honom innan han blev riktigt dålig.

 

[armada]

Uppdatering!

Jaha, nu med facit i hand känns det som jag fattade rätt beslut både nu och för ett år sedan. Med både stöd av Vet och hovslagare, goda prognos för framtiden och en trött men lycklig matte i framsätet åkte vi hem med fullt släp.
Det har varit dyrt, lärorikt och känslomässigt uttarmande att komma till var vi är idag men ibland är tid (och god vård) ett läkande element.