Påtvingad hund av sambo?

[MidnightSoul]

Det är bara just kring hunden då jag anser att sambon ej lägger ned nog med tid på hunden jag känner att vårat samspel brister, i övrigt så är våran relation bra och ömsesidig.

Det är bara när det börjar bli jag som enskilt tar hand om hunden och gör allt med den, då jag i den turen prioriterar bort allt annat jag behöver lägga fokus på så hintar jag det till min sambo då vilket i sin tur ställer upp väggarna och nästan skyller ifrån sig att det är mitt fel att jag inte lägger ned nog mycket tid på den, vilket jag då faktiskt gör då jag i stort sett tar hand om den hela tiden.

Blir man då lovad att sambon ska ta ansvaret för hunden efter uppfödaren blev kontaktad, jag visste knappt om att hen skulle hämta en till hund innan det var tingat och klart. Jag tycker att det är helt fel ifrån min sambos sida.

Som du också säger Springer, jag har absolut inget emot att dela liv med hunden. Men när jag sitter fastlåst med den medans sambon flyger och flänger som hen vill så ser jag inget annat alternativ än att antingen få den omplacerad till ett aktivare hushåll som har mer tid eller att sambon får betala dagmatte och en hel del helger då jag har andra planer med mitt liv också. Det är en Aussie med fin stamtavla, vilket är lite synd också att den inte används flitigare av sambon.

Det finns inga andra alternativ, antingen så får hunden vara hos någon bekant till min sambo eller så får hen betala för hundpassning. Alternativt så får hen inse att tiden inte räcker till.

Jag ska ta upp detta med sambon snart ÄNNU en gång..

Tack allihopa!

Är du helt säkert på att relationen är bra i övrigt? Jag får varningstecken från hur det här med hunden har skötts från sambon hela vägen. Inte ens diskuterat införskaffandet av hunden med dig ordentligt och sköter inte om hunden som han ska.

För mig ser jag bara om ni i framtiden skulle skaffa barn. För mig låter det som att det kommer bli samma där. Du kommer få sköta allt runt barnet/barnen.

 

[IngelaH]

Men nu sitter jag här och tar i stort sett hand om hunden i fråga helt själv, städar upp efter den, dammsugar varje dag efter den då den fäller så enormt mycket hår. Jag blir bara så förbannad att jag ska sitta och ta hand om fanskapet själv i slutet av dagen när det var det jag sa att jag INTE skulle göra. Min fritid blir drabbad och det är en sådan enormt stor energiläcka i mitt liv just nu..

Jag har bara klickat gilla på många kloka svar som du har fått.. och undvikit att skriva, då jag ofta blir påhoppad för att folk missförstår mig.

Men jag känner att det verkar inte bara vara "fanskapet" till hund som irriterar dig. Utan jag tror att din sambo... också irriterar dig, då han tydligen inte vet hur ett hushåll ska skötas... Man är två som har huvudansvar för ett hushåll, både när det gäller att bädda säng, städa, laga mat, diska (ställa i disk i diskmaskin, starta diskmaskin och ställa upp porslin o annat i skåpen igen), tanka bil, tvätta bil, besikta bil, köra bil till verkstad... ta hand om husdjur och framtida barn, förutom att ha en egen vardag med jobb och fritidsaktiviteter.

Så som så många andra så klokt har skrivit, så har ni nog mera i er relation att reda ut.

Börja med att lägga fram bruksanvisningen på dammsugaren...

 

[Bulldoozer]

Jag tänker att om er relation är bra i övrigt borde hunden inte vara ett problem.

Att du möts med ilska när du försöker ta upp problemet kan det vara så att du trampar på en öm tå? Dvs att din partner vet att du egentligen har rätt men har svårt att ta till sig det/erkänna det?
Sen är det svårare att ta befogad såväl som obefogad kritik om man känner sig "attackerad" vilket det lätt blir att man känner sig i en fråga känslig för en.
Har du prövat ta en diskussion i en lugnare setting och istället för att ta upp det du upplever som problem fråga din sambo om hunden uppfyller dennas förväntningar? Vad hade denne för förhoppningar med valpköpet? Hur ser hen på framtiden?

Jag älskar hundar, det hindrade mig inte från att tycka att makens tidigare hund var en riktig pest mellan varven (inte hundens fel). Dock så kände sig maken angripen varje gång jag försökte föra det på tal vilket ledde till att det tog onödigt lång tid att ha en riktig diskussion som ledde nån vart. Hade jag varit lite smidigare från början hade vi kunnat lösa mycket tidigare men då han redan kände sig misslyckad så blev det inte så bra när jag öste ur mig min frustration över hunden (situationen) på honom också utan då blev det att han gick i försvar.
Efter ett konstruktivt samtal så var vi på samma blad och kunde hjälpas åt istället då vi förstod varandra och kunde ha en neutral diskussion kring hunden. Det är väldigt lätt att slå ifrån sig när man känner sig angripen om man redan känner sig misslyckad.

Tänker att din sambo kan knappast vara omedveten om problem, men kanske inte klarar av att medge att det inte alls blev som hen tänkt sig?
Hurvida hunden ska omplaceras, tränas mer, tas till hundträning rller annat är inte så viktigt så länge ni kan hamna på samma blad igen och kommunicera med varann.

 

[Lingon]

Kan du inte bara sluta ta så mycket ansvar? Om du kommer hem först så gå en kort kisserunda bara så hunden klarar sig tills din sambo kommer hem. Ge mat om det bara är du hemma vid den tiden. Sen kan du åka iväg och utföra dina fritidsaktiviteter. Så får sambon steppa upp när hen inser att du inte täcker upp mer än det grundläggande.

 

[Diabetikern]

Kan du inte bara sluta ta så mycket ansvar? Om du kommer hem först så gå en kort kisserunda bara så hunden klarar sig tills din sambo kommer hem. Ge mat om det bara är du hemma vid den tiden. Sen kan du åka iväg och utföra dina fritidsaktiviteter. Så får sambon steppa upp när hen inser att du inte täcker upp mer än det grundläggande.

Det där kan vara riktigt knivigt också.

Man vill ju inte att det drabbar hunden på något sätt. (menar inte att citera eller svara just dig i detta mer en allmän fundering)

Jag har svårt för att t.ex lämna mina hundar om de varit själva och de knappt fått någon stimulans. Samvetet gnager i mig och jag har svårt för att lita på att någon annan steppar upp och tar hand om den.

Hamnar lite i ett moment 22

 

[Lingon]

Det där kan vara riktigt knivigt också.

Man vill ju inte att det drabbar hunden på något sätt. (menar inte att citera eller svara just dig i detta mer en allmän fundering)

Jag har svårt för att t.ex lämna mina hundar om de varit själva och de knappt fått någon stimulans. Samvetet gnager i mig och jag har svårt för att lita på att någon annan steppar upp och tar hand om den.

Hamnar lite i ett moment 22

Jag håller med. Samtidigt kan ju inte ts som inte ville ha hunden och blev lovad att slippa ta hand om den behöva ge upp sina fritidsintressen för att sambon inte tar hand om sin hund.

 

[WildWilma]

Det där kan vara riktigt knivigt också.

Man vill ju inte att det drabbar hunden på något sätt. (menar inte att citera eller svara just dig i detta mer en allmän fundering)

Jag har svårt för att t.ex lämna mina hundar om de varit själva och de knappt fått någon stimulans. Samvetet gnager i mig och jag har svårt för att lita på att någon annan steppar upp och tar hand om den.

Hamnar lite i ett moment 22

Jag håller med men för en begränsad period är det inget en mentalt stabil hund bör få men för livet av.

Så länge TS fortsätter serva sin sambo genom att ta hand om dennes hund så kommer sambon troligtvis inte ändra sitt beteende eller ens inse att det finns ett problem.

Mitt förslag var dock att flytta tillfälligt så sambon får ansvara till 100 % för sina hundar för jag tror det är svårt att bo kvar och få någon större förändring när detta pågått ett bra tag. Det kanske inte blir så kul för hundarna på kort sikt men på längre sikt kanske det kan leda till en lösning som är bättre för alla inblandade.

 

[LaMagia]

Du måste prata med din sambo och förklara läget, att du inte vill behöva ta huvudansvaret för hundarna. Däremot så blir det ohållbart om du vägrar ha någonting med hundarna att göra. När man bor ihop så måste man ibland kompromissa och vägrar man det så är det nog bäst att bo själv.

Jag är uppvuxen med att mamma hade ett brinnande hundintresse och pappa var inte alls intresserad. Däremot så hjälpte han naturligtvis till med att ge hundarna mat etc. Mamma tränade dem och gjorde all aktivering, men åkte hon bort så skötte naturligtvis pappa om hundarna.

 

[irriterad]

Hej allihopa igen!

Nu igår så var det samma sak igen, dyra söndertuggade skor som inte var mina. Då ringer det i telefonen på eftermiddagen med en vilt skrikande arg person som råkar vara min sambo då (haha), på något sätt kändes det väldigt rättfärdigat. Senare på kvällen så nämnde jag detta som att "det är så det blir med en understimulerad brukshund, jag har varit och tränat på förmiddagen när jag var ledig. Som jag sagt hela tiden så är det inte riktigt på mitt ansvar från första början utan jag kan göra det i nöd eller när jag har lust. Jag har ändå skött om den och aktiverat den hela denna veckan som varit och det är inte den enda. När var sista gången du borstade pälsen på den?" Då blev det livat ett tag men jag ignorerade det mest bara och stack iväg på affären och köpte glass.

Angående våran relation i övrigt så råkar hen ha ett rätt så hett temperament som exempel det jag skrev ovanför, annars så är det bra. Jag gillar verkligen personen för den hen är förutom det jag tar upp i den här tråden. Hade jag inte gjort det så skulle jag inte haft så mycket att fundera på. Jag har inga problem att vara i kring hunden när jag är hemma, men skall jag stressa hem bara för att sambon är så fruktansvärt kortsiktig i sina hundplaner så är det inget för mig liksom..

Bulldoozer, det är exakt så det uppfattas! Det är som att hen vet att jag har rätt i allt men det går banne mig inte ha en konversation med sambon om detta, varken en lugn och sansad med en helt annan ingångspunkt eller om man går rakt på problemet. Sambon har i och för sig inte haft en lätt tid de senaste månaderna och det har jag haft förståelse för, men detta är över nu och därför har jag börjat ta upp det igen.

Direkt när sambon får fatt att det är något om just hunden jag vill prata om så reser skyddsväggarna upp och dem är uppe tills jag har slutat, försöker jag ta upp konversationen igen när hen har lugnat ned sig så blir det samma sak ännu en gång.

Det hela skriker bara destruktivt förhållande, jag vet. Dock så vill jag verkligen prova att lösa detta en gång för alla innan jag ger upp.

Ni ger så bra och allsidiga svar på allting, jag hoppas verkligen att det här kommer gå vägen..

 

[MidnightSoul]

Hej allihopa igen!

Nu igår så var det samma sak igen, dyra söndertuggade skor som inte var mina. Då ringer det i telefonen på eftermiddagen med en vilt skrikande arg person som råkar vara min sambo då (haha), på något sätt kändes det väldigt rättfärdigat. Senare på kvällen så nämnde jag detta som att "det är så det blir med en understimulerad brukshund, jag har varit och tränat på förmiddagen när jag var ledig. Som jag sagt hela tiden så är det inte riktigt på mitt ansvar från första början utan jag kan göra det i nöd eller när jag har lust. Jag har ändå skött om den och aktiverat den hela denna veckan som varit och det är inte den enda. När var sista gången du borstade pälsen på den?" Då blev det livat ett tag men jag ignorerade det mest bara och stack iväg på affären och köpte glass.

Angående våran relation i övrigt så råkar hen ha ett rätt så hett temperament som exempel det jag skrev ovanför, annars så är det bra. Jag gillar verkligen personen för den hen är förutom det jag tar upp i den här tråden. Hade jag inte gjort det så skulle jag inte haft så mycket att fundera på. Jag har inga problem att vara i kring hunden när jag är hemma, men skall jag stressa hem bara för att sambon är så fruktansvärt kortsiktig i sina hundplaner så är det inget för mig liksom..

Bulldoozer, det är exakt så det uppfattas! Det är som att hen vet att jag har rätt i allt men det går banne mig inte ha en konversation med sambon om detta, varken en lugn och sansad med en helt annan ingångspunkt eller om man går rakt på problemet. Sambon har i och för sig inte haft en lätt tid de senaste månaderna och det har jag haft förståelse för, men detta är över nu och därför har jag börjat ta upp det igen.

Direkt när sambon får fatt att det är något om just hunden jag vill prata om så reser skyddsväggarna upp och dem är uppe tills jag har slutat, försöker jag ta upp konversationen igen när hen har lugnat ned sig så blir det samma sak ännu en gång.

Det hela skriker bara destruktivt förhållande, jag vet. Dock så vill jag verkligen prova att lösa detta en gång för alla innan jag ger upp.

Ni ger så bra och allsidiga svar på allting, jag hoppas verkligen att det här kommer gå vägen..

Vänta vänta vänta. Han ringer och skriker på dig för att hunden tuggat sönder hans skor, när han inte har sett till att aktivera hunden?

 

[Lingon]

Vänta vänta vänta. Han ringer och skriker på dig för att hunden tuggat sönder hans skor, när han inte har sett till att aktivera hunden?

Ja, det var min reaktion också. HENS hund tuggade sönder HENS skor och HEN blir arg på TS? Hen får väl ställa sina skor på ett bättre ställe i fortsättningen och rasta sin hund bättre.

 

[Sleepy]

Det hela skriker bara destruktivt förhållande, jag vet.

Om två parter inte kan kommunicera som vuxna människor, så ser jag inte en grund för en relation. Att det heller inte finns ett ömsesidigt intresse för att reda ut svårigheter? Nej, det hade jag inte accepterat. Kast ut.

 

[Hoarfrost]

Alltså förutom att jag tycker att hen är en nöt som möjligen kanske bör gå och prata med någon om hen är så pass dålig på att ta kritik, skulle jag aldrig kunna vara med någon som systematiskt inte tar hand om det djur hen valt att äga.

Jag är också djurvän och blir otroligt irriterad på folk som inte tar hand om sina djur ordentligt trots att de vet bättre. Okunskap och att man lär sig av sina misstag - fine. Sjukdom/Inte mår bra och lyckas inte under en period ta hand om sina djur till 100% -fine. Vet om att hen behöver ta hand om sitt djur på ett visst sätt och helt skiter i det trots att hen är kapabel - Nej, det är en otroligt obehaglig egenskap.

 

[Bison]

Jag hade inte stått ut en minut med en människa som ringer och skriker om ett par skor
Eller ringer och skriker om något alls, hen är väl inte 14 år?
Låter som hen har rejäla problem som hen borde reda ut innan hen har varken partner eller djur.

 

[Nytant]

Om två parter inte kan kommunicera som vuxna människor, så ser jag inte en grund för en relation. Att det heller inte finns ett ömsesidigt intresse för att reda ut svårigheter? Nej, det hade jag inte accepterat. Kast ut.

Alltså ja, lite krasst så är det ju så att vissa saker behövs i relationer. Finns de inte på plats kan man jobba för att få dem på plats, och det går, men det krävs att båda vill och anstränger sig. Där kan ena parten inte kompensera upp för den andre.

 

[karamelldrottningen]

Hej allihopa igen!

Nu igår så var det samma sak igen, dyra söndertuggade skor som inte var mina. Då ringer det i telefonen på eftermiddagen med en vilt skrikande arg person som råkar vara min sambo då (haha), på något sätt kändes det väldigt rättfärdigat. Senare på kvällen så nämnde jag detta som att "det är så det blir med en understimulerad brukshund, jag har varit och tränat på förmiddagen när jag var ledig. Som jag sagt hela tiden så är det inte riktigt på mitt ansvar från första början utan jag kan göra det i nöd eller när jag har lust. Jag har ändå skött om den och aktiverat den hela denna veckan som varit och det är inte den enda. När var sista gången du borstade pälsen på den?" Då blev det livat ett tag men jag ignorerade det mest bara och stack iväg på affären och köpte glass.

Angående våran relation i övrigt så råkar hen ha ett rätt så hett temperament som exempel det jag skrev ovanför, annars så är det bra. Jag gillar verkligen personen för den hen är förutom det jag tar upp i den här tråden. Hade jag inte gjort det så skulle jag inte haft så mycket att fundera på. Jag har inga problem att vara i kring hunden när jag är hemma, men skall jag stressa hem bara för att sambon är så fruktansvärt kortsiktig i sina hundplaner så är det inget för mig liksom..

Bulldoozer, det är exakt så det uppfattas! Det är som att hen vet att jag har rätt i allt men det går banne mig inte ha en konversation med sambon om detta, varken en lugn och sansad med en helt annan ingångspunkt eller om man går rakt på problemet. Sambon har i och för sig inte haft en lätt tid de senaste månaderna och det har jag haft förståelse för, men detta är över nu och därför har jag börjat ta upp det igen.

Direkt när sambon får fatt att det är något om just hunden jag vill prata om så reser skyddsväggarna upp och dem är uppe tills jag har slutat, försöker jag ta upp konversationen igen när hen har lugnat ned sig så blir det samma sak ännu en gång.

Det hela skriker bara destruktivt förhållande, jag vet. Dock så vill jag verkligen prova att lösa detta en gång för alla innan jag ger upp.

Ni ger så bra och allsidiga svar på allting, jag hoppas verkligen att det här kommer gå vägen..

Jag kan också bli orimligt irriterad/sur på mina nära och kära och ha en oproportionerligt hårt ton i förhållande till sakfrågan. Om saker inte blev precis som jag hade tänkt det. Absolut inget jag är stolt över. Tvärtom så försöker jobba på det.
Men din partner tar ju inget ansvar så som det var bestämt från början. En grej hade varit om du blev rabiat. Men att hen börjat hetsa så där? Bara jättekonstigt ärligt talat. Vad vill hen?

 

[skiesabove]

Jag har 0% tolerans på att bli skriken på.

Jag hade ett ex som höll på så. Komplett med mycket projicering och gaslyktande.

Har fått tillbaka min mentala hälsa sen jag gjorde slut. Har dessutom en ny sambo nu som, "otroligt nog", aldrig har skrikit på mig under den tid vi varit tillsammans.

Det låter som en riktigt kass pojkvän det där. En gigantiskt mansbebis. Kasta ut eller flytta ut.

 

[Tranan]

Jag skulle dragit för länge sedan,
kan inte förstå varför han inte tar ansvar.

 

[Bulldoozer]

Vänta vänta vänta. Han ringer och skriker på dig för att hunden tuggat sönder hans skor, när han inte har sett till att aktivera hunden?

Fast alltså jag kan också ringa och vara upprörd över att MIN hund ätit upp/demolerat saker. Det betyder ju inte att maken tar åt sig då det inte på honom jag är upprörd. För det mesta fotar jag bara förödelsen och skickar och får en skratt-smiley tillbaka...
Jag utläser visserligen att ts sambo ringer och skriker men då hen inte verkar ta åt sig så antar jag att det bara var allmän upprördhet och inte anklagelser riktade med ts. Det var så jag uppfattade det iallafall.

 

[MidnightSoul]

Fast alltså jag kan också ringa och vara upprörd över att MIN hund ätit upp/demolerat saker. Det betyder ju inte att maken tar åt sig då det inte på honom jag är upprörd. För det mesta fotar jag bara förödelsen och skickar och får en skratt-smiley tillbaka...
Jag utläser visserligen att ts sambo ringer och skriker men då hen inte verkar ta åt sig så antar jag att det bara var allmän upprördhet och inte anklagelser riktade med ts. Det var så jag uppfattade det iallafall.

Nu kanske jag poängterar ord här. Men du säger upprörd, det är för mig inte samma sak som skriker.

Det är en sak att ventilera en annan att skrika.