Panikångest=Ge upp??

[Iaraphel]

*under hela våren, sedan februari gick det jättebra med pollen som jag började ta ut på tävlingsbanorna.. framsteg från gång till gång, allt var helt perfekt, vi mådde bra både pollen och jag.. men så hände nåt, vet inte vad. men jag fick problem med reumatismen.. och får tillbaka den välbekanta känslan innom mig, ångesten, panikångesten, har alltid fått det i "överlevande mängd" på tävling... fick dock bryta min debut i fälttävlan eftersom jag inte fick luft och lite sånt.. men annars har det mest varit att de sista hindrena på hoppbanan blivit lite mer överlåtande till pollen.

Men nu för två månader sedan blev det bara värre och värre, och en dag när jag hoppade pollen hemma känner jag hur det inte gå längre, tårarna rinner av smärtan i bröstkorgen, paniken av att inte få luft. jag insåg att det kunde vara slutet, jag pallade inte mer.

Men jag tog hjälp av tränaren så att hon tog honom i tre veckor, för att sedan åka upp och träna en vecka för henne. allt gick jättebra och vi var uppe på 140 på hoppträningen.

Idag startade jag två clear rounder på klubbens tävlingar idag, 1m o 110. Trodde jag skulle dö, eller i alla fall Tuppa av. mådde så piss under hela dagen, skakade, fick inte luft...

Och nu är frågan tillbaka... hur sla jag reda ut det? har fyra pollar som jag äslkar över allt annat, har hela mitt liv satsat på hästarna (är fortfarande junior). har en jätteunderbar lovande unghäst och ett avelsto, och så många drömmar om framtiden... det är drömmarna jag lever på... Men om jag inte ens klarar av klubbtävlingar längre.... vad ska hända då?


var bara tvungen att skriva av mig...

 

[Diabetikern]

Verkar som om du behöver en liten paus bara.
Sänk kraven på dig själv lite.
Jag hade så höga krav på mig själv att jag knappt kunde åka till en träning utan att få panik.

Har aldrig haft panikångest så jag kanske inte är den bästa att svara på det här.
Hoppas det löser sig snar för dig.

 

[Ajda]

jag tycker också att det låter som du behöver ta en paus. det verkar som du har för höga krav på dig. ta ett break o bara mys med hästen och träna inte så intensivt. rid mer kondition i skogen osv...
då kanske det släpper mer..

 

[Iaraphel]

jag tycker också att det låter som du behöver ta en paus. det verkar som du har för höga krav på dig. ta ett break o bara mys med hästen och träna inte så intensivt. rid mer kondition i skogen osv...
då kanske det släpper mer..

jag fick ju min paus... då jag bara hade de andra tre pollarna att ta hand om. ok C har redan varit borta över två månader från tävlingsbanan nu... han älskar det och behöver komma ut...

har ju betalat 5000 för att få hjälp på vägen med honom.. så det känns ju som om att jag måsste fortsätta där nu så vi inte tappar det.

aja tack för svaren!

 

[Iaraphel]

Jag hade så höga krav på mig själv att jag knappt kunde åka till en träning utan att få panik.


jag kan inte heller träna i grupp.... var på en träning där vi var två stycken, det var knappt jag klarade det... fler går inte...

Verkar som om du behöver en liten paus bara.
Sänk kraven på dig själv lite.

det har jag redan gjort... eller rättare sagt... jag misslyckades med målen jag hade :smirk:

 

[Mabuse]

Prata med en psykolog om du inte redan gjort det, det finns hjälp att få.

 

[Iaraphel]

nä de senaste åren har jag inte snackat me nån psykolog... blev tvingad dit när jag hade ätstörningar, och har alltid arbetat emot dem...
vet att jag borde ta emot hjälp men har inte orkat... ska snacka me en läkare på månda.. får se vad som händer...

 

[havreflinga]

har ju betalat 5000 för att få hjälp på vägen med honom.. så det känns ju som om att jag måsste fortsätta där nu så vi inte tappar det.

Du tappar inte det. Visst, lite kanske du glömmer bort, men å andra sidan får du ju så mycket mer kraft att rida, fokusera och tänka klart om du blir fri från panikångesten, så det väger upp. Så lägg lite tid och pengar på dig själv ett tag.

Det kanske tar ett halvår eller år att bli frisk. Kanske ännu längre. Men du har ju massor med år framför dig. Ridning kan man ju tävla i så länge. Om du fortsätter pressa dig själv kanske du blir så dålig att du aldrig kan tävla mer. Så ta din kropps varningssignaler på allvar. Sörj inte, och var inte arg på dig själv för att du missar de närmaste tävlingarna. Se lite längre framåt istället.

Jag tror att ätstörningarna och panikångesten hänger ihop. Du måste ta reda på varifrån den här pressen på dig själv kommer. Vad har du varit med om som gjorde att du halkade in på det spåret? Älta, tänk och lös upp knuten. Helst med psykologhjälp. När du vet varifrån det kom och kan se tillbaka på det utan att vara arg eller ledsen slipper du både ångest och ätstörningar. Lycka till!

 

[Diabetikern]

Finns det ingen du kan vända dig till bland dina vänner?
Har själv varit hos en psykolog men det hjälpte föga då jag inte kan öppna mig för människor jag inte känner.

Man misslyckas aldrig med sina egna krav. Man har inte nått dom än bara

 

[Iaraphel]

Det kanske tar ett halvår eller år att bli frisk. Kanske ännu längre. Men du har ju massor med år framför dig. Ridning kan man ju tävla i så länge.

Men man är bara juniorryttare till o med det år man är 18... jag vill komma bland de 8 bästa och få rida i globen... vill komma till JSM.. fasst det är redan kört nu eftersom vi tappade efter i våras... och snart är inomhussässongen igång och då får man börja om, pollen går ju mycke bättre utomhus..

Jag tror att ätstörningarna och panikångesten hänger ihop. Du måste ta reda på varifrån den här pressen på dig själv kommer. Vad har du varit med om som gjorde att du halkade in på det spåret? Älta, tänk och lös upp knuten. Helst med psykologhjälp. När du vet varifrån det kom och kan se tillbaka på det utan att vara arg eller ledsen slipper du både ångest och ätstörningar.

Men jag är så rädd att bryta ihop... desto mer jag tänker tillbaka desto mörkare blir framtiden... i o för sig så var det ju fel att "bygga upp ett nytt liv ovanpå alla problemen" som jag försökte göra. men orkar inte gå tillbaka...

TACK för svaren i alla fall!!!
ska tänka på det ni skrivit!

/J

 

[Iaraphel]

Finns det ingen du kan vända dig till bland dina vänner?

visst har jag många underbara vänner... men ingen som jag vill prata om mina problem med.
Jag är "den" som de kan komma till och gråta ut hos, därmed ska ju jag vara "stark". Och skulle jag öppna mig nu skulle jag bryta ihop och det vill jag inte att någon ska få se.

 

[havreflinga]

Men jag är så rädd att bryta ihop... desto mer jag tänker tillbaka desto mörkare blir framtiden... i o för sig så var det ju fel att "bygga upp ett nytt liv ovanpå alla problemen" som jag försökte göra. men orkar inte gå tillbaka...

Det är inte farligt att bryta ihop. Ibland måste man bryta ihop för att kunna starta om och gå vidare. Jag förstår att du är rädd. Kanske är du van vid att lägga locket på och ta på dig en glad och lättsam mask, för att slippa känna dig jobbig och besvärlig. Desto oftare man har gjort så, desto mer rädd blir man för att gå tillbaka till alla de känslor man har tryckt ner inom sig.

Förra gången kanske du inte grävde dig ända in? Du bröt kanske ihop lite grann, men försökte sedan rycka upp dig och "skärpa till dig". Att säga åt sig själv att skärpa till sig är det värsta man kan göra mot sig själv. Om man är ledsen/sårad/orolig så har man rätt att vara det. Om det är nån som ska skärpa sig i den situationen så är det OMGIVNINGEN. Särskilt om den kommer med fåninga uttalanden som t ex att man överreagerar eller att man är otacksam! Var på din vakt ifall nån försöker tysta dina känslor med sånna fula knep!

Jag tror att din framtid blir ljusare om du jobbar lite mer med det gamla. För varje gammal grej du tömmer din tunga ryggsäck på, desto lättare blir den att bära i framtiden. Jag tror att du kan jobba med det här samtidigt som du ägnar dig åt hästarna. Stöka, älta, gräv och bråka med föräldrar, lärare och kompisar - och låt hästarna bli din frizon där du bara får vara dig själv och känna samhörighet och kärlek med djuren.

 

[havreflinga]

Och skulle jag öppna mig nu skulle jag bryta ihop och det vill jag inte att någon ska få se.

Jag tror att denna mening sammanfattar problemet! Det är så du brukar göra, och det är just det som inte fungerar. Det är därför du mår dåligt. Vill du våga öppna dig för nån? Vill du försöka lära dig det?

Det låter som om du har insett att du måste ändra på nåt i ditt liv, att den strategi du hittills har haft inte fungerar. Så vad ska du ändra på? Jag tror att det är just detta med "att vara stark".

Öva på nån du inte känner! Leta upp nån stackare på stan nån kväll, eller på en fest, och bara babbla på om saker som känns jobbiga och sorgliga. Du ska se att inget farligt händer. Möjligen blir personen lite förvirrad och vet inte vad han/hon ska säga eller göra, men värre blir det inte. Om du är rädd för att verka "skvallrig" kan du byta ut namnen på dem du pratar om, eller undvika namn.

Jag tror på dig!

 

[Iaraphel]

Om det är nån som ska skärpa sig i den situationen så är det OMGIVNINGEN. Särskilt om den kommer med fåninga uttalanden som t ex att man överreagerar eller att man är otacksam! Var på din vakt ifall nån försöker tysta dina känslor med sånna fula knep!

Antar att det var så det började... för fyra år sedan när det "rann över" så brukade jag sitta inne hos hästen och vara "lessen" så kom moster in och gav total utskällning för jag fick ju folk att TRO att jag mådde dåligt...

Men jag ska tänka på det du skrivit.

Tack!!

 

[Iaraphel]

Öva på nån du inte känner! Leta upp nån stackare på stan nån kväll, eller på en fest, och bara babbla på om saker som känns jobbiga och sorgliga. Du ska se att inget farligt händer. Möjligen blir personen lite förvirrad och vet inte vad han/hon ska säga eller göra, men värre blir det inte.

*le* woa, sånt skulle jag aldrig klara...

fasst jag var på fest igår.. träffa en gammal barndomskompis som flyttade innan livet blev "stökigt".
så sitter vi och snacka om hennes liv och vad som hänt då hon säger "Jag hörde att du........... (vill int skriva ut här), stämmer det?" hon visste nästan mer om mig än mig själv...
Och lilla jag förnekar :smirk:

 

[havreflinga]

för fyra år sedan när det "rann över" så brukade jag sitta inne hos hästen och vara "lessen" så kom moster in och gav total utskällning för jag fick ju folk att TRO att jag mådde dåligt...

Jo, det är så det brukar vara, tyvärr... Du har nog en hel del i din släkt som är vana vid att hålla upp masken utåt. Innerst inne tror jag de vet att det finns problem, men de är livrädda för att bli "avslöjade", så de fostrar sina anhöriga till att bli likadana. Du måste bryta den trenden om du inte vill bli likadan mot dina framtida barn.

Våga vara den i din släkt/familj som vågar prata om känslor, som vågar visa när du känner dig kränkt, som kräver att få ha sina känslor, oavsett om andra vill att du ska vara glad, tyst, "normal" och tacksam.

De som sopar alla problem och känslor under mattan, och som låtsas att allt är bra jämt - det är de som är onormala! Låt ingen övertala dig att bli sådan!

 

[Venus_in_Furs]

idrottspsyokog!

 

[Iaraphel]

Våga vara den i din släkt/familj som vågar prata om känslor, som vågar visa när du känner dig kränkt, som kräver att få ha sina känslor, oavsett om andra vill att du ska vara glad, tyst, "normal" och tacksam.

"Du minns ju bara de hemska stunderna i din barndom de är ju faan fel på dej"
"Ja, de äe ju synd att du inte föddes i en annan familj i stället"
"Säg inte att det är vårt fel att du blev som du blev" (jag har aldrig beskylld dem, bara sagt att det bara ger mer ångest när de påpekar så fort jag vågar äta nåt onyttigt).
"du påstår du mår så dåligt, men du vill ju aldrig göra nåt åt det, vi kan ju inte annat än att skicka dej till psykolog"
"sluta klaga nu, jaf hade samma problem som du i din ålder, det går över med tiden"
"du kan väl i alla fall försöka le och vara social så ingen tror att det är vårt fel att du blev som du blev"

Det är de kommentarerna jag får om jag försöker säga vad jag känner/ vad som gjort mig ledsen.


jo, jag vet att de uppfostrar som de blivit uppfostrade, jag vet att de inte heller haft det lätt, men de vill heller aldrig reda ut sin liv...

som idag när Li-S (storasyrran hon är 25) sa att hon skulle åka till nån godisfabrik och köpa sitt favvisgodis och mamma utbrister "men DET är ju inte nyttigt". jag som vet att det tär i även Li-s när hon säger så och att även lis får ångest sa till mamma nåt om att man bara lever en gång och att man nån gång ska få njuta av livet och det som är gott, och att det bara ger ångest när hon säger sånt. Mamma blev sur och Lis försvarade henne...

 

[havreflinga]

jo, jag vet att de uppfostrar som de blivit uppfostrade, jag vet att de inte heller haft det lätt, men de vill heller aldrig reda ut sin liv...

Nä, de offrar hellre sina egna barn!

Jag blir så upprörd och ledsen när jag läser det du skriver. Jag vet EXAKT vad de säger. Jag har fått höra det själv!

Men vad du än gör, ta inte på dig den skuld de försöker lägga på dig! Se dem som sjuka eller förstörda. Nån förstörde dem, och de kan/vill/vågar inte reparera sig själva. Försök att inom dig försöka förutsäga vad de ska säga/klaga på. Du vet ju hur de funkar. Och när du får rätt kan du försöka skratta åt det. (Inom dig.)

Strunta i att försöka ändra dem. Det går förmodligen inte. Men vägra ta skit!

Exempel på vad du kan svara (så att du inte går in i konflikten, men samtidigt inte tar skiten):


"Du minns ju bara de hemska stunderna i din barndom de är ju faan fel på dej"
Jag föddes för att vara den jag är. Det måste du acceptera!
"Ja, de äe ju synd att du inte föddes i en annan familj i stället"
Tycker du? Tror du jag hade blivit annorlunda ifall jag föddes i en annan familj? Det är möjligt, men jag skuldbelägger inte er.
"Säg inte att det är vårt fel att du blev som du blev"
Vi är likadana, och det är inte vårt fel.
"du påstår du mår så dåligt, men du vill ju aldrig göra nåt åt det, vi kan ju inte annat än att skicka dej till psykolog"
Det låter som en bra lösning. Om ni känner att ni inte räcker till är det väl bättre att betala för professionell hjälp.
"sluta klaga nu, jaf hade samma problem som du i din ålder, det går över med tiden"
Jag tror att man blir bitter om man inte löser sina problem. Jag har behov av att prata om det.
"du kan väl i alla fall försöka le och vara social så ingen tror att det är vårt fel att du blev som du blev"
Nej, jag vill inte le om det inte kommer naturligt. Jag fungerar inte så och det måste ni acceptera, på samma sätt som jag accepterar att ni fungerar som ni gör.

Det här är bara exempel. Du kanske kommer på bättre svar. Men det är skitsvårt att slå hål på den här sortens manipulation. De försöker tiga ihjäl dina känslor genom att ge dig skuldkänslor. Och de är så vana vid att göra så att de inte märker att de gör det. De skulle förmodligen inte förstå om du försökte förklara.

Men om du tänker efter märker du kanske att många av deras svar bygger på att de är LIVRÄDDA för att du ska säga att de har någon skuld. Trots att du inte ens har försökt skuldbelägga dem, så slår de tillbaka med full kraft. Det tolkar jag som att de djupt inom sig har något slags medvetande om att de egentligen inte har gett dig det stöd, den respekt och kärlek som du borde ha fått.

Jag tror du kan utvecklas mycket och må mycket bättre om du så snabbt som möjligt lär dig att genomskåda dem, och inte blir sårad av deras negativa inställning mot dig. Sluta längta efter deras kärlek. De kommer förmodligen aldrig att få dig att känna dig riktigt älskad och accepterad, vad du än gör eller lyckas med. De älskar dig säkert, men de har tyvärr inte förmågan att visa kärlek. Förmodligen inte till nån. Först måste man älska sig själv, och det verkar det inte som att de gör.

Hoppas att du inte tar illa upp att jag tar mig friheten att gissa hur dessa människor fungerar. Jag har naturligtvis ingen aning, eftersom jag inte vet vem du är. Men jag känner igen hela grejen och tror därför att det jag gissar kan stämma ganska bra.

 

[Iaraphel]

Hoppas att du inte tar illa upp att jag tar mig friheten att gissa hur dessa människor fungerar. Jag har naturligtvis ingen aning, eftersom jag inte vet vem du är.

Nejdå, jag tar inte illa upp. Du verkar ju förstå en hel del!!

Men vad du än gör, ta inte på dig den skuld de försöker lägga på dig!

ska försöka...

Men om du tänker efter märker du kanske att många av deras svar bygger på att de är LIVRÄDDA för att du ska säga att de har någon skuld. Trots att du inte ens har försökt skuldbelägga dem, så slår de tillbaka med full kraft. Det tolkar jag som att de djupt inom sig har något slags medvetande om att de egentligen inte har gett dig det stöd, den respekt och kärlek som du borde ha fått.

Stämmer!
De har ju velat vara bra föräldrar men har väl insett att de inte gjort rätt... det var en gång en psykolog som frågade om hon funderat på vad som kan gått fel eftersom båda hennes barn har haft liknande problem (trots att vi är uppvuxna med 8 års mellanrum), mamma sa sedan att psykologen var dum i huvudet...
Jag skuldbelägger inte mamma, MEN när båda döttrarna har ätstörningar (även om syrran mer tröståt och jag höll på å svälta ihjäkl mig) så beror det mycke på kommentarer och pressen vi växt upp till. Så visst är hon rädd att hon ska få "skulden", även om det som sagt inte är hennes "fel". så inser hon att hon ligger lite bakopm det, men vågar inte erkänna det.

Likaså syrran... det var egentligen bara syskonkärlek mellan oss, men hon har väl trott att jag blev som jag blev mycke på grund avv hon sa till mig som liten att jag var oönskad, bortbyting osv... Nu är hon rädd för att hon ska få skulden tror jag, men jag tog aldrig direkt åt mig av det hon sa då, det som gör ont är hur hon NU vill hindra mej att reda ut vad som fått mig att må som jag gör...