Det kan ju vara en kombination också - för det tar ju otroligt mycket energi att först få ett avslag, förhålla sig till det, veta att det är rätt liten chans att saker ändras (det är åtminstone den bilden som jag får från vänner som jobbar inom sjukvården) när beslutet väl är fattat och därifrån försöka hitta energi att då överklaga och gå med den ovissheten tills ett nytt beslut fattas. Istället för att typ bara försöka hitta andra lösningar, minimera kontakten med FK och försöka få livet att fungera utifrån det en vet.
Jag säger inte att det nödvändigtvis är så, men jag tror ju också att folk hade överklagat mer om dom inte varit just sjuka. För mig tex känns det väldigt jobbigt med hela situationen (därav bland annat denna tråden som verkligen är guld). Så även om jag kommer överklaga så känns det som att beslutet inte kommer ändras när läkare har skrivit intyg, kompletterat och svarat på frågor kring intyget, min psykolog har gjort ett utlåtande och jag har mer dokumentation som styrker att jag faktiskt är sjuk samt att det finns en plan för återgång och att jag bedöms vara tillbaka på mitt vanliga jobb. När det inte verkar vara tillräckligt för att jag ska vara sjuk och hänvisas till hittepåjobb samt att det i beslutet står att ingen plan finns - ja då känns det rätt hopplöst att försöka få till en ändring. För beslutet kanske är rätt, eller så är det inte det - men för mig förändrar det ju inte situationen som är och jag måste ju förhålla mig till den för att orka med mitt eget liv. Och då känns en överklagan som en väldigt stor sak som jag, om jag inte haft fantastiskt stöd omkring mig, antagligen bara hade struntat i.
Sen ska jag också säga, angående handläggare - att vissa verkligen är helt fel person på fel plats och som verkligen inte borde jobba med människor (jag har också pratat med dessa personers chefer så inte bara gnäll på nätet
) men jag har ovkså haft förmånen att få ha fantastiska handläggare som även när dom inte kunnat hjälpa mig eller fattat ett för mig fördelaktigt beslut ändå har upplevts vara engagerade och framförallt har dom lyssnat på mig. Så ja, handläggare är väl också människor (har jag hört
) men ibland är det verkligen fel person på fel plats och det är klart att bedömningar kan påverkas av det. Konstigt vore väl annars