Nej, för det är inget man kan göra rätt i relation till, utan att gå tillbaka i tiden och stoppa sig själv men det var ju inte riktigt så tidsresandet fungerade i böckerna. Scenen med Jamie på slagfältet är tillsammans med Randalls döda kropp, den deltar alltså inte i scenen, och dessutom inledde ju det nästa bok, så Randalls act of kindness fick stå helt oemotsagt i Dragonfly in Amber. Sen vet jag inte, jag läser böckerna på engelska så möjligtvis går de svenska översättningarna rosenskimrande nyanser om miste, men tonen i hela den biten med brodern Alexander var väldigt mjuk, nästintill sentimental.Fast Randall gjorde ju inte om och gjorde rätt i relation till tortyren och våldtäkterna.
Det sista man såg av honom (i hans liv) var att han dog dödad av Jamie vid Culluden. Sen dyker han upp igen i en senare bok men tidigare i Randalls liv (innan han träffade Jamie).
Jag tycker inte alls att Jamie Dornans karaktärs familjeliv gjorde honom mer "aptitlig" för publiken. Snarare tvärtom! Det gjorde honom mycket obehagligare och otäckare i mina ögon! The bad guy som i alla lägen ser ut som the bad guy är mycket mindre obehaglig än the bad guy som är dold bakom en trevlig yta.
Sen ska det sägas att Randalls död var bara en liten pusselbit i varför jag inte orkade läsa vidare. När Roger introducerades tänkte jag att nu kanske vi kan ha en male lead som inte beter sig som antingen ett pucko eller ett inskränkt svin rätt vad det regnar, men Drums of Autumn såg till att döda den förhoppningen snabbt och effektivt. Hela biten med huruvida han kunde offra sig och vara tillsammans med Brianna trots att han inte visste om barnet var hans var lite droppen, efter den otroligt meningslösa intrigen i boken. Biten i början när Jamie fysiskt övermannar Brianna efter hennes våldtäkt, och att slutkontentan för det pseudo-övergreppet blev att Jamie hade rätt tyckte jag var rätt obehagligt också.
Jag läste ungefär 50% av The Fiery Cross, mest för att det är skit att läsa halva en serie och sedan sluta.
Ja, det var lite det jag menade med aptitlig, man gör mördarna snyggare, bättre socialt anpassade, smartare, mer slipade, eftersom det spelar på publikens fascination och villighet att bli skrämda. Tropen om seriemördaren med ett hjärta (Dexter) är också en ren tv-uppfinning som spelar på tittarens mänsklighet, eftersom vi triggas av motsägelser. Vi gillar att flörta med tanken på att Bundy, eller Dexter, eller varför inte Paul kan vara en av oss, den snygga kollegan, kompisen osv, och de som skapar serier och filmer vet för det mesta om detta.
De flesta seriemördare är/var average Joes som inte lyckats vare sig på det professionella eller personliga planet. Till och med Bundys sociala liv var en katastrof eftersom han var så extremt egocentrisk och inte tålde att bli emotsagd. Wayne Gacy var objektivt också ganska lyckad men inte lika aptitlig för mainstream eftersom hans offer var unga män. Även Gacy kunde vara charmig, och lyckades till och med gifta sig ett par gånger med inte helt katastrofala resultat, kanske delvis på grund av att hans böjelser inte riktades mot kvinnorna utan de var bara rekvisita. Men folk som kände Gacy minns också hur instabil han var, och vilket självgott svin han kunde vara.