Outhärdlig 6-åring

[atif]

Jag har en 6 årig dotter som jag har varannan helg. Med det så kommer problematiken att sätta upp gränser - det är oerhört svårt. Hon blir lätt arg bara för att manipulera och har definitivt bättre uthållighet än mig så alltsom oftast slutar det med att hon får som hon vill genom att skrika och tjura. Jag känner lite att det är omöjligt att vara konsekvent 2 av 14 dagar och lämnar över ansvaret på mamman. Det känns inte rätt men vet inte vad annat jag kan göra. Någon som har en idé?

 

[Amha]

Du och mamman kanske behöver prata med varandra?

 

[ameo]

Barn lär sig snabbt at föräldrarna gör på olika sätt. Även om det skär i hjärtat så behöver du nog visa dottern att det inte går att tjura sig till det man vill. Jag skulle tro att det räcker att du drar det till sin spets en gång, så kommer det bli betydligt enklare i framtiden. Barn testar var gränserna går och hur långt de kan dra det, det är vårt jobb som föräldrar att lära barnet att det finns gränser som inte ska kunna överskridas.

 

[cirkus]

Jag har en 6 årig dotter som jag har varannan helg. Med det så kommer problematiken att sätta upp gränser - det är oerhört svårt. Hon blir lätt arg bara för att manipulera och har definitivt bättre uthållighet än mig så alltsom oftast slutar det med att hon får som hon vill genom att skrika och tjura. Jag känner lite att det är omöjligt att vara konsekvent 2 av 14 dagar och lämnar över ansvaret på mamman. Det känns inte rätt men vet inte vad annat jag kan göra. Någon som har en idé?

Du har barnet två av fjorton dagar och de två dagarna väljer du dessutom att abdikera och låta barnet köra sitt race totalt. Vad jobbigt det låter och vad ännu jobbigare jag tror att det kommer bli

 

[Madick]

Jag har en 6 årig dotter som jag har varannan helg. Med det så kommer problematiken att sätta upp gränser - det är oerhört svårt. Hon blir lätt arg bara för att manipulera och har definitivt bättre uthållighet än mig så alltsom oftast slutar det med att hon får som hon vill genom att skrika och tjura. Jag känner lite att det är omöjligt att vara konsekvent 2 av 14 dagar och lämnar över ansvaret på mamman. Det känns inte rätt men vet inte vad annat jag kan göra. Någon som har en idé?

Du har ju lärt henne att det lönar sig att skrika och tjura genom att du låter henne få som hon vill. Det spelar absolut ingen roll vad som händer hos mamman, där du är gäller dina regler, precis som det är förskolans regler på förskolan. Barn vet det och lär sig var de kan få som de vill och på vilket sätt. Bestämd dig för var du inte tänker ge med dig och ta de fighterna. Där du inte tänker bråka, låt det aldrig gå till att hon tjurar och bråkar utan säg ok direkt. Ett tips är att inte säga ja eller nej direkt utan att du måste få tänka på saken. Sen är ju 6 år en jobbig tid, "lilla tonåren".

 

[stjarnhimmel]

Varför är det omöjligt att vara konsekvent?
Barn är ju inte dumma de lär sig väl att om jag bråkar får jag som jag vill. Vad menar du att du lämnar över ansvaret på mamman? Dvs att du inte säger nej? Även om ni ses sällan kan du väl ha regler?

 

[TinyWiny]

Gör ditt barn en tjänst och lär henne att hon kan lita på dig. Om du säger nej (ev. efter betänketid, det är helt okej att säga till sitt barn att man behöver fundera lite innan man svarar) så ska ditt barn kunna lita på att du står för ditt nej. Likadant om du säger ja (ev. efter betänketid) så ska hon kunna lita på att du står för ditt ja. Du ska inte kunna ändra dig efter fem minuter och säga att nej, vi struntar i det eller nej, jag orkar inte utan har du sagt något så har du lovat och ett löfte håller man oavsett om det är till chefen, till sin dotter eller till en kompis. Om man inte håller sitt löfte så ska det verkligen finnas en riktigt bra anledning. Svik inte din dotter för mindre än vad du hade svikit en riktigt bra vän eller din chef för. Om du då måste ändra dig så är det superviktigt att du förklarar för henne varför det inte blev som planerat och du bör också be henne om ursäkt. Självklart behöver du inte be om ursäkt om du får maginfluensa och inte kan åka till Liseberg som planerat men då bestämmer ni såklart en annan dag och du ska vara noga med att förklara varför ni inte kan fullfölja era planer.

Just nu visar du din dotter att hon inte kan lita på dig för fem öre. Vill du verkligen att det ska vara så? Eller vill du att hon ska veta att oavsett vad som händer så finns du där för henne. Att du alltid kommer älska henne vansinnigt mycket, att du alltid kommer ha hennes bästa framför dina ögon och att du alltid kommer fånga upp henne om hon faller. Att du kommer finnas där med andra ord och hon kan lita på dig.

Du skriver att du abdikerar och att hon får som hon vill, varför gör du det? Varför säger du inte ja på en gång då om det ändå inte spelar någon roll? Börja med att säga till henne att du behöver lite betänketid nästa gång hon frågar eller vill något. Fundera igenom situationen seriöst och lämna sedan ditt svar och stå för det. Blir hon arg och ledsen så förklara för henne att det är helt okej att hon blir besviken och arg och ledsen för att hon inte fick som hon ville men att hon gärna får komma till dig och få tröst. För oavsett varför ett barn är argt eller ledset så har hen alltid rätt att få bli tröstad. Endel barn vill vara ifred och vara arga och/eller ledsna medan andra hellre vill sitta i knät och gråta. Självklart ska man respektera om ett barn vill vara ifred men då går man och frågar då och då om hen vill komma så att det inte blir jobbigt för barnet att bli glad igen också utan att hen känner att hen kan komma ut ur sitt rum eller var barnet nu befinner sig och att allt är bra igen. Första gångerna du säger att du behöver betänketid så kommer hon att fortsätta tjata tills du svarar men efter ett tag så kommer hon att lära sig att om du får tänka igenom ditt beslut så kommer du också att stå för det och tjatet kommer faktiskt att upphöra hur otroligt det än låter. Men det gäller att du är konsekvent. Du får inte en enda gång strunta i ditt löfte utan har du sagt något så är det vad som gäller om inget allvarligt händer som omkullkastar era planer.

Kanske behöver du fundera på vad löften betyder för dig? Har du lätt för att bryta löften i största allmänhet eller är det bara till ditt barn?

Du tar den absolut svåraste vägen nu när du säger en sak först och sen ändrar till en annan för då vet inte ditt barn var hon har dig och hon blir osäker på dig. Om du istället står för ditt ord så kommer ditt barn att börja lita på dig och kommer ta ett ja eller nej på ett helt annat sätt. Du slipper en massa tjat och bråk och ni kan ha trevligt tillsammans istället.

Ditt barn ska var den viktigaste personen i världen för dig. Hon har bara en pappa och du är superviktig för henne. Om du bryter ett löfte till henne så ska det verkligen finnas en så bra anledning att du när hon är vuxen kan se henne i ögonen och igen berätta sanningen om varför du inte höll ditt löfte och du ska inte behöva skämmas för ditt beslut.

Nu kanske du tycker att jamen, vad spelar det för roll om hon får glass eller inte, men det spelar roll! Det spelar roll för att det är nu du bygger upp eran relation och det är nu du avgör hur hon kommer kunna ta nederlag i framtiden. Det är nu du avgör om hon i tonåren kommer vråla gubbjävel och slänga igen dörren i ansiktet på dig när du säger nej till något eller om ni kan sätta er ner och ha en sansad diskussion där alla parter kan få komma till tals. Jag lärde mina barn tidigt att argumentera för sin sak och om jag tyckte att deras argument gick över mina så fick de som de ville. Det handlar alltså inte om att alltid säga nej utan att kunna säga ja med gott samvete och att alla mår bra utav det. Ingen mår ju bra av att äta godis och glass istället för middag men det är helt okej att bara äta glass när man är sjuk och har ont i halsen.

Det handlar om att du ska respektera ditt barn så mycket att du tar henne och hennes känslor på allvar. Det handlar om att du ska vara vuxen och ta ditt vuxenansvar. Det är först genom att bli respekterad som barn lär sig att respektera andra. Utan att själva åtnjuta respekt kan de omöjligt lära sig att respektera andra heller. Just nu respekterar du inte ditt barn alls utan du tar snikvägen ut ur ert förhållande. Hon behöver sin pappa. En pappa hon kan lita på. Var den pappan och du kommer få tillbaka tusenfallt.

 

[Rosett]

@TinyWiny

 

[TinyWiny]

@TinyWiny

Tack

 

[ameo]

Nu kanske du tycker att jamen, vad spelar det för roll om hon får glass eller inte, men det spelar roll!

klipper ut en mening och kommenterar...
Det är alltså inte glassen som spelar roll, utan hur det går till när hon får glassen. (om vi nu använder glass som exempel) Om du ändå vet att du kommer ge med dig, så säg ja direkt istället för att ta striden först. Träna på att inte säga nej som reflex, utan tänk efter innan du svarar.
Handlar det om "glass till frukost" eller något annat liknande som inte är tänkbart, stå då fast vid det du sagt. Nej, vi äter inte glass till frukost. Därmed inte sagt att du då måste neka glass till eftermiddagsfikat. Det är fullt tillåtet att ge olika svar vid olika tillfällen. Men man ska stå för det man sagt.

Just nu har du en period framför dig där du måste vara dödskonsekvent med detta.
När sedan dottern har lärt sig att du står för det du sagt, då är det kanske dags att bjuda in till förhandlingar eller att kunna säga att "jag tänkte lite på detta, jag ångrar mig och du får köpa både lördagsgodis och glass idag". Men då ska det ju inte vara för att hon har tjatat utan antingen för att du insåg att ditt "reflex-nej" inte var nödvändigt, eller för att dottern kommit med bra argument.

 

[Petruska]

Jag förstår inte vilket ansvar du menar att du lämnar över till mamman? I din beskrivning lägger du ju snarare ansvaret på barnet, när du säger att hon blir arg för att manipulera dig. Det är en oerhörd beskyllning att lägga på ett barn.

Din och dotterns tid tillsammans handlar ju om er relation. Ansvaret för den kan du inte lämna över till någon, för då överger du ju samtidigt relationen, eller din roll i den. Om du vill att er relation ska förändras på något sätt, så måste du ju vara annorlunda. Precis som i relation med en vuxen. När det skiter sig, måste man ändra på något. Det är givetvis lika förvirrande och underligt för dottern som för vem som helst, när man en relation med någon som är otydlig eller velig i relationen. Särskilt när man är barn och utlämnad. Hon vet ju att hon inte kan ta hand om sig själv, hon vet att hon inte klarar sig utan vuxna.

Jag ser inte det här som en fråga om "gränser" överhuvudtaget, utan just som en fråga om en relation mellan en vuxen och ett barn. Den vuxne har - i alla fall i teorin - åtminstone någon makt att påverka sin egen roll i relationen. Barnet saknar den möjligheten.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag har en 6 årig dotter som jag har varannan helg. Med det så kommer problematiken att sätta upp gränser - det är oerhört svårt. Hon blir lätt arg bara för att manipulera och har definitivt bättre uthållighet än mig så alltsom oftast slutar det med att hon får som hon vill genom att skrika och tjura. Jag känner lite att det är omöjligt att vara konsekvent 2 av 14 dagar och lämnar över ansvaret på mamman. Det känns inte rätt men vet inte vad annat jag kan göra. Någon som har en idé?

Gå en föräldrakurs. Kommunen har säkert.

 

[stjarnhimmel]

Jag har en 6 årig dotter som jag har varannan helg. Med det så kommer problematiken att sätta upp gränser - det är oerhört svårt. Hon blir lätt arg bara för att manipulera och har definitivt bättre uthållighet än mig så alltsom oftast slutar det med att hon får som hon vill genom att skrika och tjura. Jag känner lite att det är omöjligt att vara konsekvent 2 av 14 dagar och lämnar över ansvaret på mamman. Det känns inte rätt men vet inte vad annat jag kan göra. Någon som har en idé?

Jag blir lite ledsen av ditt inlägg...
Rubriken är Outhärdlig 6-åring.
Sen skriver du att hon manipulerar.
du skriver att det är svårt att sätta upp gränsen för du har henne bara varannan helg.

Dvs vart är DITT ansvar? Är allt bara andras fel och omständigheter? Du kan väl visst sätta upp gränser även om du har henne sällan.
Dessutom är barn ofta lyhörda. Hon känner säkert att du tycker att hon är outhärdlig. Hur kul är det att vara hos en förälder om man känner att den tycker att man är outhärdlig? Hon kanske inte mår bra heller när hon känner det från dig.
Det låter som ni hamant i en ond spiral och jag tror du behöver hjälp att bryta den.

 

[tgd]

Äter ni regelbundet vettig mat? Dvs ordentlig frukost på morgonen, mellanmål på förmiddagen, lunch mitt på dagen, mellanmål på eftermiddagen, middag och ett kvällsmål?

När barns blodsocker sjunker är dom inte så roliga att ha att göras med men med ordentlig mat regelbundet och passligt med rastning utomhus varje dag har man en bra grund att stå på och redan där tappat många av dagens onödiga konflikter.

Och så tycker jag du ska passa på och ha ROLIGT tillsammans med ditt barn de få dyrbara dagar ni har tillsammans Gör sånt ni gillar båda! Behöver inte vara avancerat. En picknick hemma under köksbordet kan ju bli ett kul äventyr som stärker er gemenskap.

 

[Mabuse]

Jag förstår inte vilket ansvar du menar att du lämnar över till mamman? I din beskrivning lägger du ju snarare ansvaret på barnet, när du säger att hon blir arg för att manipulera dig. Det är en oerhörd beskyllning att lägga på ett barn.

Din och dotterns tid tillsammans handlar ju om er relation. Ansvaret för den kan du inte lämna över till någon, för då överger du ju samtidigt relationen, eller din roll i den. Om du vill att er relation ska förändras på något sätt, så måste du ju vara annorlunda. Precis som i relation med en vuxen. När det skiter sig, måste man ändra på något. Det är givetvis lika förvirrande och underligt för dottern som för vem som helst, när man en relation med någon som är otydlig eller velig i relationen. Särskilt när man är barn och utlämnad. Hon vet ju att hon inte kan ta hand om sig själv, hon vet att hon inte klarar sig utan vuxna.

Jag ser inte det här som en fråga om "gränser" överhuvudtaget, utan just som en fråga om en relation mellan en vuxen och ett barn. Den vuxne har - i alla fall i teorin - åtminstone någon makt att påverka sin egen roll i relationen. Barnet saknar den möjligheten.

Jag ser heller inte riktigt hur detta handlar om gränser? En person som bestämmer sig för något och sen inte ändrar sig oavsett vad man gör eller säger skulle inte jag uppfatta som trygg och pålitlig så mycket som tjurskallig och oresonabel. Det känns inte så eftersträvansvärt som människa eller förälder.

En sexåring brukar ju absolut vara talför, så det borde väl gå att argumentera för saken om ni är oense - blir hon arg och frustrerad hela tiden kanske man inte har förklarat tillräckligt bra, och haft för dåliga argument?

 

[Petruska]

En person som man uppfattar som trygg, oavsett vilken ålder man är i, bör ju vara en person man kan prata med. De få gånger någon av mina föräldrar - troligen av trötthet - benhårt höll fast vid någon "gräns", minns jag enbart negativt. Inte traumatiskt hemskt, men klart mer negativt än positivt.