Osynlig

[Görel]

Tror du får jobba på det?
För jag tror ju verkligen inte att den andres avsikt är att du ska backa och bli tyst.

Jag är ju plågsamt medveten om att jag kör över folk ibland - speciellt sådana som backar och blir tysta. Det är ju inte min avsikt alls. Jag kommunicerar ofta som en pingismatch. Jag avbryter och blir själv avbruten. Man bollar ordet fram och tillbaka.
När det inte funkar blir jag bufflig utan att alls vilja eller avse det. Säger man åt mig så skärper jag mig. För jag märker ju inte!

Meningen är helt säkert inte att du ska bli ledsen. Hade du funnits i min närhet hade jag blivit förkrossad av att få veta att du blir ledsen.

Jag ser det inte som att man bollar fram och tillbaka, jag ser det som att jag inte får föra fram mitt resonemang till slutet. Jag hatar verkligen att bli avbruten innan jag fått prata klart.

 

[Lillgrådis]

@Oliv Usch så tråkigt det låter. Jag hade lätt kunnat vara du, fungerar precis likadant och blir tyst och går hellre undan när andra "kör över" och överröstar mig eller pladdrar på utan att inkludera fler i samtalet - även om jag också oftast tänker att de inte reagerar på det själv eller har några dåliga avsikter. Och jag har upplevt det i flera olika sammanhang.

Det är inte så länge sedan jag hamnade i det att någon kollega ofta överröstade samtalet vid varje fikapaus, speciellt så att det blir ett samtal och flams och skratt enbart mellan hen och chefen. Sedan när man själv börjar tvivla på att bli sedd och uppskattad för den man är, så gör det ju saken ännu värre, och så blir man bara tystare och mer osynlig och ledsen av den anledningen.

Det blir lätt att man tänker att det är bara den andre som uppskattas då men när jag sedan hade lönesamtal själv med chefen och det visade sig vara en riktig självförtroendeboost, oerhört mycket mer positivt än jag trott och verkligen bevis på att vara både sedd och uppskattad, så stärker det ju en direkt. Och då är det dels lättare att ta mer plats och vara trygg i det, eller så kan man låta den andre pladdra på utan att känna sig utanför.

Jag menar att det är ju mycket möjligt att du fortfarande ÄR sedd och viktig, bara att chefen onekligen är väldigt dålig på att förmedla det? Och så tror du att du inte är sedd och viktig, beroende på att diskussionerna ser ut som de gör (vilket jag i och för sig förstår, för jag hade som sagt reagerat exakt likadant). Har du haft något medarbetarsamtal eller liknande sedan den här chefen började?

Hur som helst så är det ingen ursäkt för det beteende du beskriver! Men känslan av att ändå VETA att man uppskattas gör det i alla fall lättare att hantera.

 

[the_connemara]

Känner så igen mig, både från flera chefer, flera kollegor och privat. Lägger noll energi på sådant längre. Verkligen NOLL. Tidigare mådde jag väldigt lätt väldigt dåligt över det.

Nu bryr jag mig inte ett dugg om jag blir avbruten utan tystnar direkt. Är ingen intresserad av att lyssna så skiter jag lika mycket i dem, it takes two to tango. Jag är ändå så asocial av mig själv att jag betydlig oftare vill de andra än hålla tyst och låta mig vara och på mina raster vill jag definitiv vara ifred! Och jag skiter totalt i om vi bara är två i fikarummet eller fler.

Jag är inte ett dugg otrevlig normalt sett trots ovan beteende men om jag på någotvis inombords vill känna att jag markerar mot någon som avbryter så är det iaf genom att direkt tystna och checka ut och fortsätta med mitt/gå därifrån. Om det är någon reaktion jag skulle eftersöka skulle det vara att personen som avbröt själv reagerade på att jag försvann och den inte fattade varför, jag själv tycker det är den enda (!) rimliga lösningen.

Jag tänker iaf aldrig i mitt liv lägga energi på att ge en chef feedback på sitt beteende om det inte är uttryckligen (!!!) väldigt önskat från hens sida och följs av en omedelbar TYDLIG förbättring.

Vi är alla som vi är och har enbart eget ansvar för att förbättra oss själv.

 

[Sonnenschein]

Du måste ju arbeta mot din egna reaktion. Backar du och blir tyst validerar du ju andras beteende och de kommer aldrig bli varse om att något är fel.

 

[the_connemara]

Önskar så att jag hade modet att säga ifrån. Min naturliga reaktion är ju att backa och bli tyst, sån har jag alltid varit. Det är först när jag blir ledsen som jag egentligen lider av det och då är det för sent. Jag kanske helt enkelt måste träna på att motstå impulsen att tystna och säga ifrån innan jag blir ledsen. Lättare sagt än gjort, men jag ska försöka med det.

Jag är väldigt lik dig. Har övat mycket på detta. Det har absolut hjälpt mig MASSOR! Men jag insåg att det är totalt bortkastad energi att faktiskt tro att det hjälper på min erfarenhet av denna typen av människor.

Så, i din situation så hade jag sett det som en övning för DIN skull att känna att DU vågar säga ifrån och kräva den platsen du vill ha och tydligt markera när DU känner att du mår bra av det.

Situationen med chefen kanske löser sig av det, kanske inte alls. Men din personliga utveckling kommer du alltid ha nytta av! Och det gjorde det också lättare för mig att komma till läget att jag känner att det rör mig inte i ryggen hurvida de lyssnar eller inte.

Pepp till dig! Det är asjobbigt att känna som du gör ❤

 

[Milosari]

Jag tillhör också typen som pratar och kör över folk utan att märka det, jag har inte den där känsligheten och har svårt att märka subtila signaler. Jag kan också bli ganska irriterad på passiv aggressivitet som uppstår när jag på något sätt misslyckas med att vara tillräckligt inkännande. Sett ur min synvinkel så lastas jag ofrivilligt med ansvaret att bereda plats inte bara åt mig själv utan att också skapa ett utrymme år min kollega.

Ansvaret måste vara bådas. Chefen har inte ett pedagogiskt ansvar, denne ska inte lära medarbetarna att ta tillräckligt med plats i sociala situationer. Hen ska lyssna på alla men du TS får nog ta ett privat snack med chefen när det gäller viktiga saker. Har du svårt att prata inför många så får du hitta andra vägar.

 

[CarEr]

Under stora delar av min uppväxt var jag en del av tapeten. Tog inte för mig, vek helst undan för att inte bli utsatt. Jag har full förståelse för vad du beskriver.
Man får lära sig att stå upp för sin egen person men också ens egna känslor för hur jag skulle må om jag säger till och X skulle inträffa efteråt. Oftast är X faktiskt inte så farligt som jag tror. Börja smått men säg ifrån på ett eller annat sätt, om du nu faktiskt vill vara med. Detr en träningssak.

 

[the_connemara]

Du måste ju arbeta mot din egna reaktion. Backar du och blir tyst validerar du ju andras beteende och de kommer aldrig bli varse om att något är fel.

Vuxenuppfostran får jag inget betalt för så det är bara något jag ägnar mig åt så länge det stärker MIG

 

[the_connemara]

Under stora delar av min uppväxt var jag en del av tapeten. Tog inte för mig, vek helst undan för att inte bli utsatt. Jag har full förståelse för vad du beskriver.
Man får lära sig att stå upp för sin egen person men också ens egna känslor för hur jag skulle må om jag säger till och X skulle inträffa efteråt. Oftast är X faktiskt inte så farligt som jag tror. Börja smått men säg ifrån på ett eller annat sätt, om du nu faktiskt vill vara med. Detr en träningssak.

Det är 100 % en träningssak!

 

[Sonnenschein]

Vuxenuppfostran får jag inget betalt för så det är bara något jag ägnar mig åt så länge det stärker MIG

En bättre lösning än att må dåligt även på ledig tid faktiskt.

 

[CarEr]

Det är 100 % en träningssak!

Japp, dessutom en jobbig egenreflektion om vilken person man vill vara och hur man väljer att reagera

 

[the_connemara]

En bättre lösning än att må dåligt även på ledig tid faktiskt.

Som sagt. Gynnar det mig så gör jag vad som krävs. TS behöver ju hitta sin lösning på detta men det innebär inte att hon, oavsett vad hon gör, legitimerar andras beteende eller inte. Det har inte öht med saken att göra, tycker jag. Deras beteende, deras ansvar. Hur hon reagerar och agerar på deras beteende är hennes ansvar.

 

[tanten]

Jag ser det inte som att man bollar fram och tillbaka, jag ser det som att jag inte får föra fram mitt resonemang till slutet. Jag hatar verkligen att bli avbruten innan jag fått prata klart.

Det är förfärligt. Självklart ska alla få säga vad de vill.
Jag som oftare än jag vill avbryter - jag vill höra ditt resonemang till slut. Jag avbryter inte för att tysta utan för att tillägga något i det du säger och sedan höra mer.

En god vän har lärt mig något som kanske kan vara till hjälp? Hen pratar offentligt och intervjuas ofta. Hen prata långsamt, väldigt långsamt. Det är oerhört svårt att avbryta någon som pratar långsamt, de får nästan alltid prata klart. Det är mycket lättare att avbryta den som pratar fort.

Ni andra får helt enkelt huta åt oss som pratar för mycket.

 

[Görel]

Det är förfärligt. Självklart ska alla få säga vad de vill.
Jag som oftare än jag vill avbryter - jag vill höra ditt resonemang till slut. Jag avbryter inte för att tysta utan för att tillägga något i det du säger och sedan höra mer.

En god vän har lärt mig något som kanske kan vara till hjälp? Hen pratar offentligt och intervjuas ofta. Hen prata långsamt, väldigt långsamt. Det är oerhört svårt att avbryta någon som pratar långsamt, de får nästan alltid prata klart. Det är mycket lättare att avbryta den som pratar fort.

Ni andra får helt enkelt huta åt oss som pratar för mycket.

Jag blir i det läget antingen tyst eller så struntar jag i det du sa. Jag vill gärna höra ditt tillägg när jag resonerat klart, oftast är det sånt som den som avbryter säger sånt som jag inte hann säga innan jag blev avbruten.

Jag pratar gärna och mycket men låter folk få prata till punkt och avbryter inte.

 

[tanten]

Jag blir i det läget antingen tyst eller så struntar jag i det du sa. Jag vill gärna höra ditt tillägg när jag resonerat klart, oftast är det sånt som den som avbryter säger sånt som jag inte hann säga innan jag blev avbruten.

Jag pratar gärna och mycket men låter folk få prata till punkt och avbryter inte.

Jag tror inte det är något problem om du klargör hur du vill ha det?

 

[Sonnenschein]

Som sagt. Gynnar det mig så gör jag vad som krävs. TS behöver ju hitta sin lösning på detta men det innebär inte att hon, oavsett vad hon gör, legitimerar andras beteende eller inte. Det har inte öht med saken att göra, tycker jag. Deras beteende, deras ansvar. Hur hon reagerar och agerar på deras beteende är hennes ansvar.

Som sagt, vill man ha en förändring så måste man se till att inte legitimera ett sånt beteende mot sig. Det handlar inte om vuxenuppfostran. Det handlar om att man ska se sitt egna värde och inte låta sig formas av andra.

 

[Görel]

Jag tror inte det är något problem om du klargör hur du vill ha det?

Har sällan funkat hittills.

 

[Flavor]

Orkar inte läsa igenom hela tråden, men ville ändå bidra på något sett ändå. Det är en härskar teknik, jag vet bättre än du mentalitet...

Tyvärr blev jag av med mitt jobb i februari pga det, kom in en ny kollega på jobbet förra året som totalt tog över hela arbetsplatsen. Från att vara nära ett vice chefs jobb fick jag kicken (eller rättare sagt valde att säga upp mig) bara pga hen.

Hädan efter kommer jag sätta ner foten rejält, jag vägrar bli trampad på sådär igen. Ja jag är fortfarande arg på mig själv som inte satte ner foten tidigare, men är konflikt rädd och vill pleasa alla hela tiden

 

[the_connemara]

Som sagt, vill man ha en förändring så måste man se till att inte legitimera ett sånt beteende mot sig. Det handlar inte om vuxenuppfostran. Det handlar om att man ska se sitt egna värde och inte låta sig formas av andra.

Det är två helt olika saker för mig! Känner att jag bara kommer upprepa mig om jag skriver ett svar till.

 

[the_connemara]

Orkar inte läsa igenom hela tråden, men ville ändå bidra på något sett ändå. Det är en härskar teknik, jag vet bättre än du mentalitet...

Tyvärr blev jag av med mitt jobb i februari pga det, kom in en ny kollega på jobbet förra året som totalt tog över hela arbetsplatsen. Från att vara nära ett vice chefs jobb fick jag kicken (eller rättare sagt valde att säga upp mig) bara pga hen.

Hädan efter kommer jag sätta ner foten rejält, jag vägrar bli trampad på sådär igen. Ja jag är fortfarande arg på mig själv som inte satte ner foten tidigare, men är konflikt rädd och vill pleasa alla hela tiden

Från andra sidan så började jag sitta löst pga att jag satte ner foten. Jag tror faktiskt inte alls sådant här beteende går att hantera på individnivå. Man behöver få en högre chef att inse problemet och ta tag i det.